Efter en helgs eremitliv (visserligen den franska varianten, dvs viss kontakt med yttervärlden) börjar jag se slutet på 500 sidor korrektur. Massor med martyrpoäng här. Men hur grå får en söndag i januari vara? Kan man inte lagstifta mot snöbrist och melankoli? Bara Metallica kan rädda mig nu, och delar med mig av deras poesi. För den hugade kan mästerstycket också avnjutas på Youtube här.
So close, no matter how far
Couldn’t be much more from the heart
Forever trusting who we are
and nothing else matters
Never opened myself this way
Life is ours, we live it our way
All these words I don’t just say
and nothing else matters
Trust I seek and I find in you
Every day for us something new
Open mind for a different view
and nothing else matters
Never cared for what they do
Never cared for what they know
but I know
So close, no matter how far
Couldn’t be much more from the heart
Forever trusting who we are
and nothing else matters
and I know
[...]
So close, no matter how far
Couldn’t be much more from the heart
Forever trusting who we are
No, nothing else matters
