The Magnificent Seven

Filmtiteln gör sig nog bättre på engelska: ”Sju vågade livet” som den översattes till på svenska, ter sig mera drastisk. Sju till antalet är i alla fall de universitet och högskolor – varav Stockholms universitet – som nu får i uppdrag att göra ytterligare insatser för att vi skall få fler lärare.

Och bristen är stor. Enligt beräkningar kommer
45 – 60 000 lärare saknas inom de närmsta åren, litet beroende på hur man räknar.

Nu öppnar regeringen upp för fler vägar in i läraryrket.

Vi får därför i uppdrag att arbeta med insatser som ska resultera i effektiva och ändamålsenliga utbildningsvägar till lärar- och förskollärarexamen.

I uppdraget ingår att

  • Ta fram och använda metoder för att bedöma och validera reell kompetens. Det kan exempelvis handla om kompetens som den sökande har fått genom utbildning eller arbetslivserfarenhet.
  • Ta fram och erbjuda kortare ämneskurser inom lärar- och förskollärarutbildning­arna. Kurserna ska bland annat erbjudas till studenter som vill läsa till ämneslärare genom en kompletterande pedagogisk utbildning (KPU), men som saknar en del av de ämnesstudier som krävs. Studierna bör kunna ske parallellt med att studenten läser KPU.
  • Utforma och erbjuda påbyggbara kurser som ska höja kompetensen hos de som redan arbetar i skolan, men som saknar lärarutbildning. Det kan exempelvis handla om lärare som inte är behöriga och lärarassistenter. Kurserna ska erbjudas i flexibla studieformer, exempelvis som distansutbildning, vid flera tidpunkter på året och i olika studietakt. Kurserna ska utformas så att de kan tillgodoräknas inom lärarutbildningen. Därmed kan kurserna vara första steget i en lärarutbildning.
  • Bistå andra universitet och högskolor med information om hur bedömning av reell kompetens kan göras och hur kompletterande kurser kan utformas.

Umeå universitet ska leda arbetet, som ska genomföras tillsammans med Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Linköpings universitet, Karlstads universitet, Malmö universitet och Högskolan Dalarna.

Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 mars 2022.

Läs mer på Regeringens hemsida här.

Annonser
Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

”Om inte aporna undervisar förstås” – om lärare och om Lundbergs människosyn

Jag är stolt och ödmjuk inför min nya roll som utbildningsledare vid Stockholms universitet med särskilt fokus på lärarutbildningarna. Inget lätt jobb. Men: jag är omgiven av kollegor som ser verkligen ser problemen, men också är beredda att – på riktigt – göra något åt dem. Sådant väcker beundran och respekt hos mig. Mina kollegor har dessutom en människosyn som jag gillar, och som går ut på att folk kan utvecklas och bli bättre med rätt stöd.

Vad jag däremot har svårt för är den motsatta sortens människosyn. Därför blev jag bara tvungen att skriva ett svar på Lotta Lundbergs inlägg i Svenska Dagbladet i veckan:

Om ”…höjden av svensk dumhet”

Lotta Lundberg skriver att intagningspoängen till Lärarhögskolan är så låg att en apa kan göra högskoleprovet med en tärning – och komma in.  Den kritiken har vi hört många gånger – men frågan är om den ger oss fler bra lärare, vilket sannerligen behövs.

Jag håller med om grundproblemet som Lundberg belyser: Att många av våra studenter vid universitet och högskolor har svårt att klara av sina utbildningar och hoppar av. Detta gäller inte minst vid landets lärarutbildningar.

För att råda bot på lärarbristen skulle det behövas 8000 fler personer som börjar på lärarprogrammen varje år. Men istället minskar antalet något. Detta innebär, sedan flera år, en stark förväntan på våra universitet att ta in långt många fler studenter, vilket de flesta av oss också gör. Alla som jobbar med våra lärarutbildningar vet att de är riktigt tuffa, vilket dessvärre också gör att många inte klarar dem. Och då är frågan vad som händer med intagningskraven? Detta svåra dilemma finns hela tiden med i dialogen mellan lärosätena och regeringen.

Lundberg skriver att framtidens lärare finns bland de som tar studenten med en diagnos, och att detta är ”dumheten i sitt yttersta prydno.”

För mig, lärare i tredje generationen, är likhetstecknet mellan ”diagnoser” och dumhet ytterst obehagligt. Jag anser också att det är helt fel. Tänk om alla nobelpristagare som har en eller annan diagnos hade fått höra att de inte borde läsa vidare eller bli lärare för att de har en diagnos och därmed är dumma?

Skall vi komma till rätta med lärarbristen räcker det inte med ytliga, svepande och rent av osakliga fördömanden.

Tack och lov är vi många som jobbar för högtryck, dels för att attrahera fler att söka, och dels för att ständigt göra själva lärarutbildningarna bättre. Och det gör vi i nära samarbete med forskningen men också med yrkesverksamma lärare och de myndigheter som har ansvar för skolan.

Jag mötte en oerhört engagerad student häromdagen. Han blir snart klar som ämneslärare på gymnasiet. Han har en ADHD-diagnos. Han har också toppbetyg, och blev oerhört uppskattad under sin verksamhetsförlagda utbildning på en skola (det vi förut kallade praktik), av både elever och framtida kollegor. När jag tänker på honom skaver Lundgrens avslut i mig: ”Om inte aporna undervisar förstås.”

Min egen farmor, som var lärare i hela sitt yrkesverksamma liv, hade en annan inställning. Hon sa alltid ”man lär, så länge man har elever”. Och ja, hon hade också en diagnos.

Om du vill kan du läsa min artikel, som publicerades i SvD den 21 juli, här. Och där finner du också Lundbergs svar till mig.

 

 

 

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Dags att ge upp… eller?

nb-lion-et-lionne[1]HELT utan andra jämförelser, givetvis, fick jag frågan om hur det varit för mig som kvinnlig ledare i olika roller. Frågan ställdes i kölvattnet av både #metoo och diskussionerna om Svenska Akademin som nu ligger i ruiner. Jag har haft en del roller som ledare. Ofta som förtroendevald ordförande: för Svenska Röda Korset, för paraplyet Forum för idéburna organisationer med social inriktning och för IOGT-NTO. Men också som vice ordförande, forskare, lärare, ansvarig för olika ledarskapsprogram och så vidare.

När det gällde IOGT-NTO, där jag var dess första kvinnliga ordförande, så hade jag ett enormt stöd. Visst fanns det konflikter, men oftast konstruktiva sådana. Men jag har andra, betydligt jobbigare erfarenheter av att komma som ”yngre” kvinna, utifrån, till miljöer dominerade av män som låtsas vilja ”hjälpa ombord” men som är noll intresserade av att stötta och dela makt. Jag har lärt mig mycket genom åren. Men har sett det SÅ många gånger: Att en organisation får för sig att bara man ”blir av” med den ”jobbiga” kvinnan som försöker förändra och utveckla, så kommer minsann allt bli bra… Tänker på t ex Anna Kinberg Batra, Veronica Palm, Kristina Axén Olin, Birgitta Olsson och SÅ många andra inom politik och övrigt civilsamhälle. För att inte tala om näringslivet…
Känner en enorm trötthet just nu, i denna värld där personer som Trump väljs till ledare – och/eller få sitta kvar. Gång på gång, oavsett brott mot anständighet, överenskommelser, stadgar eller lagstiftning. Vi får hjälpa varandra och övertyga oss själva om att världen fortfarande går att förändra. Och hjälpas åt att välja ledare med civilkurage, medmänsklighet och tro på demokratin. Och vi som ledare – inom akademi, företag, föreningsliv och politik – behöver också fundera: när vi vill få in ”nytt blod” i gamla anrika organisationer: Är vi då beredda att ge stöd, eller förväntas personen som kommer kunna och förstå kulturen, ”språket”, det som ”sitter i väggarna”. Och när vi säger att vi vill ha förändring och utveckling: menar vi det? Slutligen vill jag slå in en öppen dörr och säga att det inte alltid är en könsfråga. Det har funnits så många män som stöttat och så många kvinnor som lagt krokben. Men självklart handlar det i stora delar om ett problem sprunget ur patriarkala maktstrukturer. Som jag säkert själv också upprätthållit och bidragit till, av okunskap och feghet.

Publicerat i Personligt | 1 kommentar

Om Metallica. Och om varför det måste vara en svart Pontiac Trans Am från 1982.

Jag har ju redan kommit ut ur garderoben som trash-metal-fan. Familjen och bekantskapskretsen skäms, jag vet, men jag älskar ändå band som Overkill och Kreator. Och det största av alla förstås, rockens svar på Beethoven: Metallica. Plattorna Master of Puppets och Reign in Blood (dock inte Metallica utan Slayer) är världens bästa. De i min närhet som förfasar sig över detta brukar, utan att blinka, tycka att en kan gå på teater och se Macbeth eller på operan och se Lucia di Lammermoor. FAST DET ÄR PRECIS SAMMA SAK. Bara en annan genre.

Nu när Metallica får Polarpriset kanske fler upptäcker dem – och inte minst hur nära de ligger andra mästare som Tjajkovskij, Bach, Händel och Wagner.

Delar med mig av Metallicas poesi nedan. För den hugade kan mästerstycket också avnjutas på Youtube här.

So close, no matter how far. Couldn’t be much more from the heart. Forever trusting who we are and nothing else matters

Never opened myself this way. Life is ours, we live it our way.

 All these words I don’t just say and nothing else matters

Trust I seek and I find in you. Every day for us something new . Open mind for a different view and nothing else matters.

Never cared for what they do. Never cared for what they know, but I know

So close, no matter how far. Couldn’t be much more from the heart. Forever trusting who we are and nothing else matters.

…and I know, that nothing else matters-.

Så, det var musiken det.  Nu kan jag lika gärna komma ut ur garderoben på ännu ett område som de närmast sörjande, redan hårt prövade, ändå känner till.

Det hör ihop med min kärlek till Metallica. Tung musik kräver en tung bil.

Jag älskar tunga bilar. Och det ligger i släkten. Att köra fort med många hästkrafter är underbart. Och jag ryser av välbehag när jag minns hur jag och pappa lyssnade på hans LP (ungdomar, det var lite som Spotify fast av plast) med MOTORLJUD från Daytona, LeMans, Estoril… Ljudet av en mullrande V8 ger mig ofelbart gåshud. Min farbror hade en fin bilverkstad och mekade rallybilar åt tidens storheter. Och vilka bilar! När jag var liten hade jag en röd gläsande jacka det stod STP på och att följa med på motortävlingar var ren njutning. Jag älskar ljudet, doften av olja och bensin, stämningen, allt. Det kan vara cross cart, speedway, Formel3, STCC, folkrace, dragracing. Det spelar ingen roll. Det blir Gälleråsen, Mantorp och Kinnekulle Ring alldeles för sällan.

JA, JAG VET ATT MOTORSPORT ÄR FÖRKASTLIGT UT MILJÖSYNPUNKT, ATT BRANSCHEN HAR JÄMSTÄLLDHETSPROBLEM, ATT DET ÄR EN RIKEMANSSPORT, ATT DEN SPONSRAS AV LJUSSKYGGA INDUSTRIER, MEN ÄNDÅ!

Nu har jag ett roligt projekt, på ett par års tid, att köpa en sommarbil. Och då måste det vara en svart Pontiac Firebird Trans Am med en guldörn på motorhuven. Att se en sådan bakifrån på nära håll, med motorn i gång. S***n i gatan.

Går det inte lika bra med en vit då? Det hade vi ju när jag var liten? Nej, en svart skall det vara. För det är en sådan (en Trans Am från 1979) som Daryl Hannahs rollfigur kör i filmen Kill Bill. De som förfasar sig över att jag gillar hårdrock brukar också förfasa sig över att jag gillar Quentin Tarantinos filmer. Samtidigt som de gärna går och ser en Shakespearepjäs där ALLA dör… Mitt tips till dem är att Kill Bill är samma sak som Hamlet, bara en annan genre… Tarantinos filmer är INTE, jag säger INTE våldsförhärligande. De är superfeministiska metaforer och ett mycket snyggare sätt att säga ”ta ingen skit” och att våra erfarenheter gör oss starka. Hans verk är inte bokstavliga. de är bildliga. Som all stor, angelägen konst. Hade Tarantino levt under antiken hade han skrivit grekiska tragedier. Men nu gör han inte det. Och hans hjältinnor kör förb****t snygga bilar. Eat that.

1979-pontiac-trans-am-daryl-hannahPS Det var 1982 som Pontiac införde ett nytt insprutningssytsem, the cross-fire injection, på sina Firebirds. Därför gillar jag dem. Och till dem som undrar: Trans Am är en variant av Firebird men betraktas ofta som egen modell.

 

 

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Nu är vår forskningsöversikt här: Men mycket mer behövs fortfarande!

Hos oss på Nationella samordnaren är vi nu klara med den forskningsöversikt som Amir Rostami och Christofer Edling hållit ihop arbetet med, men där en rad forskare medverkar: Bland andra Lisa Kaati (FOI), Heléne Lööw (Uppsala universitet) och Jerzy Sarnecki (Stockholms universitet och Högsksolan Gävle). Syftet har varit att ge en översikt över en del av den forskning som bedrivs när det gäller våldsbejakande extremism, men också att visa på vilken forskning som fortfarande saknas/behöver utvecklas.

Du kan ladda ner den bland Statens offentliga utredningar (SOU 2017:67).

http://www.sou.gov.se/?s=SOU+2017%3A67&limiter=allt

Jag tänker ofta, i min egen forskning inom humaniora och tidigmodernt civilsamhälle, på följande citat:

If we forget how to engage scientifically with the world, then it will punch us in the face…                      Robert D. Putnam

Den engelske filosofen Bacons uttryck – kunskap är makt ­– har hunnit bli slitet under de sekler som gått sedan han myntade det. Det äger fortfarande sin giltighet, men det gör också det omvända påståendet, som hans efterföljare Foucault laborerar med: Den franske filosofen menade ju att makt är kunskap, och framför allt att makten strävar efter att inhämta den kunskap den anser sig behöva för att inrätta eller upprätthålla ett system. Denna strävan kan leda till gott: Som när FN:s generalförsamling till slut, utifrån sin samlade kunskap och erfarenhet, kungjorde den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna för snart 70 år sedan. Samma strävan har också lett till ont, som när den kunskap som vetenskapen genererar inte passar maktens agenda. Vår historia är full av avrättade (som Bruno) och tystade (som Galilei) vetenskapsmän. Men vi behöver inte gå så långt tillbaka som till renässansen. I nazismens Tyskland, åren före den historiska kungörelsen i FN, förkastades stora delar av världens vedertagna kunskap till förmån för ”arisk fysik”.

Idag leds åtminstone en av världens stormakter av en man som öppet föraktar och förkastar vetenskapliga rön, samtidigt som andra länder helt förbjuder sådant som anses oförenligt med en viss religion. Att inte bara tillåta utan också främja och skapa förutsättningar för kunskapsbildning – även sådan som kan vara kontroversiell och/eller utmanande för oss som har inflytande – är en livsnödvändig del av en vital demokrati, och av det öppna och toleranta Sverige vi vill ha, med åsiktsfrihet, fria medier och fri forskning.

Den nationella översikt du nu har framför dig är skriven på initiativ av oss hos den Nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

I syfte att bidra till att stärka och utveckla konkreta insatser och relevant forskning om våldsbejakande extremism, samt göra analyser och forskning till praktisk tillämpbar kunskap för kommuner och lokala aktörer som arbetar med att utveckla och genomföra förebyggande insatser, har samordnaren inrättat ett nationellt nätverk av experter. Dessa experter har samlats i två olika forum, ett nätverk av forskare och ett nätverk av praktiker. Vi vill främja praktikernära forskning och även stimulera den så viktiga tredje uppgiften – samverkan med det omgivande samhället – som alla svenska lärosäten får anses ha.

I en tid som denna är behovet av källkritik och fri forskning kanske större än någonsin. Vi är inne i stora förändringsprocesser såväl lokalt som globalt, av vilka flera säkert är positiva. Men vi ser också tecken på ökad nationalism, social oro, faktaresistens och politikerförakt. Hela vårt samhälle tycks vara inne i en ganska plågsam strid om vilka värderingar som skall gälla. I en tid som kräver engagemang, medmänsklighet och tolerans ser vi hot och hat få fäste. I en sådan tid behövs fria tankars rum. Vi behöver få pröva våra idéer och bryta våra åsikter mot varandra. Vi behöver stärka demokratin i en gemenskap som utvecklar men också utmanar och provocerar, och vi behöver goda samtal. Vi vet att fri debatt med högt i tak kan utgöra en motkraft till antidemokratiska och främlingsfientliga tendenser. Men då gäller det att de starka åsikter som yttras i diskussionen, också bygger på fakta och kunskap.  Här har vi alla en roll att spela.

När det gäller Samordnaren skall vi, enligt de tilläggsdirektiv vi fick 2016, särskilt bidra till att stärka och utveckla konkreta insatser och relevant nationell och internationell forskning om våldsbejakande extremism. Vi har ett ansvar för att kunskap tas fram, och vi samarbetar med en rad myndigheter (inklusive lärosäten) och andra organisationer som substantiellt bidrar till denna kunskapsuppbyggnad.

Denna översikt är ett led i att uppfylla vårt uppdrag, och jag vill varmt tacka alla medverkande forskare som sammantaget så starkt bidrar till att forskningen går framåt.  

Kunskap – och mer forskning – behövs vare sig det handlar om hur vi ännu bättre kan stärka demokratin, motverka att personer ansluter sig till våldsbejakande extremism eller underlätta att personer lämnar sådana miljöer. Vi behöver hela tiden mer kunskap om den våldsbejakande extremismens omfattning, olika uttryck och strukturer: Om vi inte vet hur det ser ut kan vi heller inte föreslå relevanta åtgärder, varken när det gäller det breda förebyggande arbetet eller det som i andra änden handlar om att förhindra och försvåra. Vi har fortfarande lång väg att gå, och mycket mera forskning behövs. Denna brett upplagda nationella översikt, i form av en SOU 2017:67, vill utgöra ännu en pusselbit till kunskapsbyggandet i demokratins tjänst.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Vilket är det största hotet mot vår demokrati? Och VEMS ansvar är det att värna den?

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle vågat se Stéphane Hessel i ögonen? Jag återkommer till honom och vem han var, men först:

Deltagandet i årets kyrkoval var större än det brukar, och vi närmar oss valåret 2018.

Vad innebär det att stå upp för ett öppet och tolerant samhälle? Att värna mångfalden och vår demokrati? Till vardags och när det är dags för val?

Jag har en tonåring hemma som ofta demonstrerar. Vilka hen demonstrerar med spelar i sammanhanget mindre roll: det viktiga för mig är att de jag har privilegiet och ansvaret att uppfostra, vill demonstrera: Idag, eller en annan gång. Men att de på riktigt tror att världen fortfarande går att förändra. Och med demokratiska medel, utan att ta till våld. Vilken politisk färg jag själv har är det nästan ingen som vet. Och ännu färre vet hur jag röstade i de senaste valen. Gott så, med mitt nuvarande uppdrag. Men påminner gärna om vilka som utsåg mina företrädare: Det var Reinfeldts regering som utsåg Mona Sahlin (s) , och Löfvens regering som utsåg Hillevi Engström (m). För mig är det en stor poäng att samordningen av insatser för att värna demokratin faktiskt skär över blockgränserna.

Våldsbejakande extremism – oavsett vilken form den tar sig, och oavsett vem våldet och hatet drabbar – är ett allvarligt hot mot vår demokrati. I mitt nuvarande uppdrag får jag dagligen rapporter om människor som avstår (eller överväger att avstå) från att utöva sitt politiska engagemang på grund av rädsla. Som tur är kommer lika många rapporter som vittnar om att människor inte ger upp.

Men vid sidan av våldet, rasismen  och hatet finns också ett annat allvarligt hot mot vår demokrati: likgiltigheten. För mig är detta: människor som faktiskt inte bryr sig – ett damoklessvärd. Jag har skrivit om det svärdet  förut:

Damokles var anställd vid hovet i Syrakusa under antiken. Vid ett gästabud utsattes han av kungen för att bli sittandes med ett skarpslipat svärd, som hängde i ett enda hårstrå, över sitt huvud. Detta sedan han åtrått kungens plats. ”Damoklessvärd” har blivit ett bevingat uttryck för överhängande fara. Cicero använde det, liksom Shakespeare i Henrik IV, och Kennedy när han talade till FN om ”Damokles kärnvapensvärd”. Det dyker fortfarande upp i populärkulturen: Lou Reed och Judas Priest sjunger om Sword of Damocles och vi hittar det i anime och spel. Hur skulle det damoklessvärd som, bildligt talat, hänger över våra huvuden idag, se ut?

Ja, det beror förstås på vilket politiskt perspektiv du har. Någon skulle kanske säga den ökade populismen och polariseringen. I mitt uppdrag ser jag, utifrån de underlag SÄPO ger, vilket hot den våldsbejakande extremismen på allvar utgör. Du skulle kanske framhålla helt andra saker.

Men frågan är om inte även likgiltigheten hänger som ett svärd, i ett enda hårstrå, över våra huvuden?

Av de sju dödssynderna har likgiltigheten – acedia på latin – ofta ansetts vara den värsta. När en slutar bry sig och tänker att ingenting spelar någon roll: Det är kanske då en upphör att vara en människa? Under antiken och medeltiden fanns det gott om skildringar av människor som dukar under för likgiltigheten, acedia. Men ser en sig omkring idag så är lika många drabbade nu som då.

Nästa år går vi till val i Sverige. Hur många kommer att orka gå och rösta? Och hur många av oss tror, på riktigt, att just vårt engagemang spelar någon roll och att det faktiskt går att ändra på saker med hjälp av politiskt engagemang?

Nästa år är det också 70 år sedan deklarationen om de Mänskliga  Rättigheterna antogs i Paris. En av de som höll i pennan var Stéphane Hessel.

Jag har skrivit här tidigare om hans oväntade franska boksuccé som kom för några år sedan. Egentligen är den bara ett litet häfte, som just handlar om att vägra vara likgiltig. Den tunna lilla boken som heter Indignez-vous (ungefär BLI UPPRÖRD!”) är skriven av just Stéphane Hessel. Han dog dessvärre häromåret, men ägnade sig ända in i kaklet bland annat åt att protestera mot – vad han ansåg – den inhumana franska migrationspolitiken. Då hade Hessel hängt med ett tag. Han föddes i Berlin 1917, kom till Frankrike, fick uppdrag av general de Gaulle att organisera motståndsrörelsen, hamnade i koncentrationsläger där man misslyckades med att ta kål på honom, blev diplomat.

Tänk att ha varit med och formulerat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Artikel 1 lyder:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En av författarna 1948, Stéphane Hessel, var 93 år när han häromåret skrev den där tunna lilla boken på 30 sidor, där han uppmanar oss alla att slåss mot likgiltigheten.

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle våga se honom i ögonen?

Vems ansvar är det att värna demokratin? Och att slåss mot likgiltigheten?

Publicerat i Personligt | 1 kommentar

Från en Almedals-Veteran: Mina bästa tips på v – inför Visby

Nu är det snart dags för Almedalen 2017. Det finns många åsikter om veckan i Visby, och självklart får vi ta den för vad den är. Men som en gigantisk mötesplats mellan civilsamhälle, myndigheter, forskning och näringsliv är Almedalen fortfarande unikt i världen. Och vill eller kan du inte vara på plats, så går det att följa väldigt mycket på webben. Om du är i Visby nästa vecka vill jag, lite med glimten i ögat, ge följande praktiska tips:

  • Välj! Bli inte stressad av de tusentals seminarier du inte hinner gå på, utan var supernöjd med det du valt istället…
  • Vila! Det är lätt att bli helt speedad av miljön, och inte känna förrän du stapplar i säng mitt i natten att du är helt slut. Du ska hålla hela veckan. Gå undan. Sätt dig en stund. Pausa. De övriga våningarna på biblioteket är bra plats, liksom Botaniska eller en promenad norrut längs stranden. Tänk på ett maratonlopp där det är klokt att hålla sina 5 minuter per kilometer, alla fyra milen…
  • Vätska! Glöm inte att dricka, både vatten och kaffe. Det är bästa bränslet i Almedalen, alla rosémingel till trots. Missa inte heller den – med rätta – hypade alkoholfria Almedalsdrinken! Och när du dricker behöver du:
  • Vattenklosetter: finns fräscha och bra i de övre våningarna i biblioteket och högskolan. De flesta hotells toaletter är bra, liksom restaurangernas. Mitt alla bästa pudra-näsan-tips får du dock inte förrän du bjuder mig på smurf-glass i hamnen.
  • Värme – som kan vara av eller på: Vädret i Visby växlar lika fort som i fjällen. Ta lager på lager så du kan njuta i solen men samtidigt inte fryser ihjäl när kvällen kommer.
  • Väska: släpp eventuella estetiska betänkligheter och ta ryggsäck! Det blir långa dagar, många kilometer och mycket att bära runt på!
  • Välj BRA skor – annars klarar du dig inte. Stoppa fin-skorna i väskan och byt inför seminarierna.
  •  Vaniljglassen …kan du strunta i. Det finns flera hundra andra sorters glass i hamn-caféerna. Missa inte saffrans och salmbärsglassen.
  • Våga! Så fort du ser en person som du skulle vilja prata med om viktiga saker – gör det. Almedalsfeelingen inbjuder verkligen till detta!
  • Visitkort och vidare kontakt: Mycket bra efter sommaren att ta kontakt med orden ”vi sågs ju i Almedalen och…”
  • VOLT – ha fulladdade batterier och gärna extra batteri-pack i väskan. Elurtag är en akut bristvara.
  • VÄRNA VARANDRA: plötsligt kan det kännas ensamt mitt bland dessa tusentals människor. Är ni där ett gäng kollegor – börja eller sluta gärna dagen med en ”hur-har-det-gått-idag-och vad-gör-vi-imorgon-stund”. Ring eller messa varandra lite och kolla läget: Dags för en fika ihop/dags att stämma av lite?
  • VI SES hoppas jag!

Vad jag och mina kollegor gör i Almedalen kan du bland annat följa här, på plats eller på nätet. Vi webb-sänder alla våra seminarier.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar