Från Sollefteå till Syrien. Om en första dag efter sommaren.

En mening fastnar i mitt huvud medan jag kör ned från mitt smultronställe vid Ångermanälven, hem till Stockholm: ”Krig utan gränser är krig utan slut”. Jag sover en kort natt, sedan börjar min resa denna allra första dag i Röda Korsets tjänst efter ledigheten. Taxin skjuter fart genom ett sömnigt, nästan folktomt Stockholm. Jag är på väg i ottan till Radiohuset för en tidig intervju om det ansträngda läget i den syriska staden Aleppo. Sedan en längre tid råder blodiga strider om denna stad vars betydelse är avgörande när det gäller leveransvägar.

Jag var i Syrien i februari. För mig kom mötet med drabbade, våra frivilliga och kollegor, att bli ett före och ett efter. Insikten om krigets brutalitet lever kvar i mig.

image.jpg

Jag tycker det är svårt att tala om Syrien. Vilka ord ska man ta till? Konflikten har ju pågått över fem år. Samtidigt har våldet nått nya nivåer. Vad vi bevittnar i Aleppo är inget annat än en humanitär katastrof. Uppemot 300 000 människor har ju varit instängda i östra delen av staden sedan i början av juli.
Byggnader och hus är fullständigt utbombade, vattenförsörjning, sjukhus och ambulansstationer har förstörts eller skadats på alla sidor om frontlinjerna i denna hårt krigshärjade stad.

Människor är skadade, undernärda och sjuka. De medicinska behoven är enorma. Det är smärtsamt att konstatera att ju större behov, desto svårare att få behandling eftersom de få vårdplatser och personer som kan hjälpa attackeras.

Hittills har 53 frivilliga från Syriska Röda halvmånen och 8 från Palestinska Röda Halvmånen i Syrien har fått betala med sina liv för att de osjälviskt hjälpte andra.

När sjukhus och ambulanser angrips har alla gränser suddats ut. Ty krig utan gränser är krig utan slut.

Så vad kan Röda Korset göra?

Blotta närvaron är talande nog. Vårt uppdrag är att vara nära de som drabbas av kriget och i det avseendet är vi kompromisslösa. Om vi så får börja om varje dag – nya förhandlingar, nya besvikelser, ny frustration – så gör vi det. Vi börjar om. Miljontals människor får mat, vatten och andra förnödenheter tack vare Röda Korset och Röda Halvmånen. Vi tar inte ställning i konflikten men står alltid bakom dem som drabbas. Neutralitet är vårt viktigaste verktyg för att vinna allas förtroende.

Vi måste ligga också på vår egen regering som i sin tur kan ta upp och internationellt påtala bristen på respekt för civilbefolkningen, sjukvård och infrastruktur. Samtidigt måste också EU:s länder enas om att ta emot de medmänniskor som inte längre kan stanna kvar i Syrien.

FN har nu föreslagit en vapenvila i Aleppo. Vad skulle det innebära för Röda Korset? frågar programledaren och tiden rinner mot sitt slut.

Jag svarar:

En vapenvila, om den respekteras, skulle innebära någon slags respit och bättre möjlighet att nå människor som allra bäst behöver oss.

Vårt arbete i Syrien är att göra vad som är möjligt i en omöjlig situation. Men vi får inte sluta tro att freden måste komma. Vi måste trots allt fortsätta hoppas. Och det vet jag att vi är många som gör. TACK alla som stöttar vårt arbete, i stort och smått, så vi kan fortsätta. För det måste vi.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

”This hard land” – till en medmänniska på flykt

Bruce Springsteen har alltid varit både party och politik. Det är ingen slump att han gjorde filmmusik till ”Philadelphia” i en tid då homosexualitet och aids fortfarande var tabu och ingen kunde stava till HBTQ-rättigheter, eller att han sjunger om humanitet och empati för den lilla människan i en värld när allt tycks gå åt andra hållet.

På sina konserter brukar han prata politik mellan låtarna. I det stora och i det lilla. Men det gjorde han inte i natt, för oss lyckliga satar på Ullevi i Göteborg. Han bara levererade, tillsammans med Patti Scialfa – ”the Queen of E Street” och de andra i bandet; nästan fyra timmar av ren och skär eufori.

Men. Han avslutade med This Hard Land. Helt själv på scen, akustiskt, framför  60 000 människor som höll andan.  En sång som han nästan aldrig spelar. Den skulle ha varit med på ”Born in the USA”-plattan men ströks.

Nu sjöng han den, och den växte till en kommentar till vår mörka tid, med minst 65 miljoner medmänniskor på flykt.

Now even the rain it don’t come ’round
It don’t come ’round here no more
And the only sound at night’s the wind
Slammin’ the back porch door
It just stirs you up like it wants to blow you down
Twistin’ and churnin’ up the sand
Leavin’ all them scarecrows lyin’ face down
Face down in the dirt of this hard land…

Men så, ändå, en glimt av hopp på slutet:

Just one kiss from you my brother
And we’ll ride until we fall
We’ll sleep in the fields
We’ll sleep by the rivers and in the morning
We’ll make a plan
Well if you can’t make it
Stay hard, stay hungry, stay alive
If you can:
And meet me in a dream of this hard land!

Jag vill tillägna sången This Hard Land alla som tvingats fly, och alla som tvingats bli kvar, och alla som kämpar i stort och smått för att världen skall bli lite bättre, lite medmänskligare, lite lättare att uthärda. Jag har följt Bruce Springsteen i 30 år. Hans musik ger mig hopp och kraft. Du har kanske andra artister, konstnärer eller poeter som håller dig flytande. Men vem vi än inspireras av, så ger kulturen oss små stänk av lycka. Oavsett om det är ruiner i Palmyra, ett bibliotek i Skövde eller en konsert i Juba. Tack för det.

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Blinded by the Night

En kär vän undrar, på tal om helgens hajp på Ullevi, vad det är för särskilt med Springsteen. Tja… Mig har han hjälpt att leva. Sen jag var 14. Och det är inget särskilt med mig, eftersom jag delar den inställningen till hans musik med några hundra miljoner andra. Det är en tröst i denna mörka tid att konsten förmår detta, oavsett om man njuter av Kate Bush, Händel, Rokia Traoré eller Depeche Mode. image

1985 såg jag Springsteen för första gången. Inte live, det fanns inte på kartan eftersom jag var tonåring och bodde i en by tre mil utanför Sollefteå, på universums vackraste och vemodigaste plats vid älven. Men jag såg honom på TV och mitt liv förändrades. Han sjöng för mig och visade det som Winnerbäck skriver om i Söndermarken: ”Ett hål genom kulissen”. Och när man tog sig ut genom den revan i tristessens väv, kom man ”ut i verkligheten, drömmen, ut till färgerna man bara ser på bio”.

Måndag kväll får jag se honom och de andra 60-plus-busgrabbarna i E-Street band i Göteborg. Jag laddar genom att leta fram det jag har på vinyl. Mamma och Pappa beställde dem åt mig i Sollefteå och de var mina käraste skatter: Greetings from Ashbury Park, Nj. The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle. Born to Run. Darkness on the Edge of Town. The River. Nebraska. Born in the USA. Tunnel of Love. Och julen 1986 fick jag boxen Bruce Springsteen & E Street Band Live 1975-1985. Det kunde inte bli större.

Vi är tre generationer i familjen Carlstedt som älskar att sätta oss i en bil, med så stor motor som möjligt, köra norrut och lyssna på ”Badlands” på högsta volym. Fånigt? Säkert… Men ändå, destillerad lycka:

”I believe in the love that you gave me”…

Hoppas han spelar Badlands också på ”min” kväll på Ullevi. Låten tillägnas den som fortfarande vågar släppa kärlek över tröskeln, fast livet ofta är så fruktansvärt smärtsamt:

Lights out tonight, trouble in the heartland.
Got a head-on collision, smashin in my guts man.
Im caught in a crossfire that I don’t understand.
But there’s one thing I know for sure girl:
I don’t give a damn for the same old played out scenes,
I don’t give a damn for just the in-betweens.
Honey I want the heart, I want the soul, I want control right now.
You better listen to me baby:
Talk about a dream; try to make it real.
You wake up in the night with a fear so real.
You spend your life waiting for a moment that just don’t come.
Well don’t waste your time waiting

Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price youve gotta pay
Well keep pushin till it’s understood
And these badlands start treating us good!

Workin in the field till you get your back burned
Workin `neath the wheels till you get your facts learned.
Baby I got my facts learned real good right now.
You better get it straight darling:
Poor men wanna be rich, rich men wanna be kings,
And a king aint satisfied till he rules everything.
I wanna go out tonight, I wanna find out what I got.
Now I believe in the love that you gave me.
I believe in the faith that could save me.
I believe in the hope and I pray that some day it
Will raise me above these Badlands…

For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it aint no sin to be glad you’re alive.
I wanna find one face that aint looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these Badlands…

https://m.youtube.com/watch?v=8y4JfkZ5mJs

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

En sorgens dag. Sverige: från humanitär stormakt till …vadå?

Midsommartid i Sverige. Den där vackra, vemodiga tiden då de ljusa nätterna är som gjorda av glas och vi knappt hunnit förstå att vintern är över. Nu skall allt hända, alla skall hinna ses och luften vibrerar av förväntningar.

Men jag vet, att ringde jag min far skulle han säga: ”Jahapp, nu vänder det. Nu blir det bara mörkare igen”.

Och det är dessvärre inte bara nätterna som nu blir mörkare i vårt land.

När jag får beskedet om dagens beslut i vår riksdag, befinner jag mig på en väldigt speciell plats mitt ute på den schweiziska landsbygden, nämligen Ecogia, den internationella rödakorskommitténs (ICRC) träningsanläggning. Här har Röda Korset/Röda Halvmånen, just under midsommarveckan, samlat nyvalda ordförande och generalsekreterare för nationella föreningar från hela världen.

Det är nu svårt, mycket svårt, att se mina kollegor från Libyen, Centralafrikanska Republiken, SydSudan, Ukraina eller Turkiet i ögonen och berätta vad Sveriges riksdag precis beslutat, som minskar möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Och de som får asyl, får nu bara tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Dessutom blir det, med nya lagen, oerhört svårt att få återförenas med sina närmast anhöriga. Med den nya lagen är det i princip bara de som får flyktingstatus som har rätt till familjeåterförening. De flesta som får asyl i Sverige hör till gruppen alternativt skyddsbehövande och de får inte den rätten. Det betyder att människor som flytt till Sverige kan få leva utan sina barn, make eller maka så länge lagen gäller. I TRE ÅR.

Det fattas några runt vårt bord på kursen här i Genève. Vi har inga kollegor på plats här på vår ledarskapskurs, från exempelvis Syrien, Eritrea, Tchad, Afganistan eller Libanon. I något fall beror det på att dessa ledare redan hunnit bli varma i kläderna, men i de flesta fall beror det på att situationen i deras hemländer gör att de helt enkelt inte kan resa iväg en vecka.

Igår mötte vi Elhadj As Sy, generalsekreterare för vår internationella federation av Röda Kors/Röda Halvmåne-föreningar. Han var mycket tydlig med hur han såg på det allt hårdare humanitära klimat vi nu ser i land efter land: han menar att oviljan hos världens länder att hjälpas åt med att ta emot medmänniskor på flykt, inte handlar om ekonomi: det handlar om lika delar rädsla och likgiltighet. När jag hör honom tala tänker jag på min resa till New York i höstas, och våra möten med olika FN-organ och andra inför World Humanitarian Summit som hölls i Istanbul i maj.

ALLA sa saker till oss, på exakt samma tema: TACK SVERIGE! ”Tack för att ni tar emot så många flyktingar. Tack för att ni står upp för humanitet. Tack för att ni utgår från humanitet när ni fattar beslut. Tack för att Sverige håller Dag Hammarskjölds, Wallenbergs och Folke Bernadottes fanor högt. Vi tänker att om ni, ett litet land men med stort hjärta, kan fatta beslut på humanitära grunder, då behöver inte resten av världen ge upp”.

Detta hörde vi i vartenda sammanhang under vår resa.
Och inte bara under den resan. Vi får höra det var vi än kommer.

Men vad skall vi svara? Är vi säkra på att vi fortfarande är så modiga i Sverige? Är vi en ”humanitär stormakt” som någon sa?

Röda Korset är opartiska och neutrala. Och vi har en unik stödjande roll gentemot våra regeringar. Men nu måste vi ställa frågan: vad hade min företrädare Folke Bernadotte med de vita bussarna sagt om den senaste tidens utveckling: med våra skärpta ID-krav? Med lagstiftning som i stort sett omöjliggör familjeåterförening? Med tillfälliga uppehållstillstånd. Med budskap om att Sverige måste ned till ”EU:s lägstanivåer för flyktingmottagande”?

Vad skulle hända om vi, i pyttelandet Sverige med en tradition av stora humanitära visioner, istället sa: ”Vi går före! Vi vet att det ohyggligt, svårt och påfrestande att ta emot människor på flykt, men vi fortsätter! Och vi förväntar oss att ALLA länder hjälps åt! Vi har gjort det förut – som efter andra världskriget – och vi kan göra det igen!

Jag har hunnit göra många resor till våra kretsar och regioner under mitt första år som ordförande för Svenska Röda Korset. Men också ute i världen: jag har varit i Ungern, Syd-Sudan, Sudan, Kenya, Etiopien, Schweiz, Syrien, Libanon, Frankrike, Österrike, USA och Italien. Den samlade bilden handlar om de enorma förväntningar som finns på Sverige, på grund av vår historia och det mod och den medmänsklighet vi visat.

Var finns dagens ledarskap som går före och visar att världen går att förändra? Finns det svenska namn idag vi kan sätta bredvid Bernadotte, Wallenberg och Hammarskjöld?

Röda Korset är rädda om vår neutralitet. Men bland våra grundprinciper står HUMANITET allra överst. Vi försöker kämpa för den internationella humanitära rätten. Vi höjer våra röster när sådant våra regeringar kommit överens om – som rätten att söka och få asyl – äventyras.

Hur rimmar de beslut Sveriges riksdag fattade idag, med bilden av oss som en humanitär stormakt?

Till helgen får jag åka hem till mina barn. Men hur ska jag kunna ringa upp vänner från Syrien – som Samar – och fråga hur hon tagit beskedet om att hon inte kommer träffa sin far eller sin dotter på ytterligare tre år?

Publicerat i Personligt | 4 kommentarer

Humanitär diplomati – en del av Röda Korsets DNA

Den kvinnliga vakten i entrén till Sveriges Riksdag gestikulerar med händerna och ber oss vänta.

– Vi får ta det en och en, det är folk före, säger hon myndigt och ställer sig bredbent.

Bakom oss i kön av sitter folk i gräset och lyfter ansiktet mot solen. Från den vita schlagerbaracken vid Slottet hörs musik från Eurovision och fiskmåsarnas svart-streckade vingar seglar över Strömmen.

Det är från denna verklighet vi ska bygga ett engagemang till en annan verklighet. Vi ska till Riksdagen och  tala om sönderbombade sjukhus, ambulanser som genomborras av hundratals kulor och patienter som dör, inte på grund av vapen utan av brist på dialysmaskiner, diabetsmedicin och antibiotika. Alltsedan 2008 har Röda Korset flaggat för ett skrämmande mönster i dagens väpnade konflikter: sjukvården utsätts för direkta attacker, vård förhindras och patienter diskrimineras.

Detta initiativ har sedan stötts av en koalition av världens främsta humanitära organisationer och samarbetspartners. Därför är det ingen slump att vi tillsammans med Läkare utan gränser och Svenska Afghanistankommittén är inbjudna av Sofia Arkelsten (M) och Pyry Niemi (S) för att diskutera vad som bör göras för att stärka skyddet av sjukvården. Det är så här vi arbetar när vi är som bäst. Inte heller är Röda Korset främmande för samhällspåverkan. Organisationen föddes ju ur Henry Dunants omvittnade  förmåga att övertyga andra att agera för de mest utsatta.

I modern tid kan vi se tillbaka på riktigt framgångsrika kampanjer som minkampanjen som mobiliserade människor över hela världen. 1997 antogs slutligen en FN-konvention som förbjöd användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt deras förstöring. Därmed räddades miljontals liv. Röda Korset bidrog med stor kunskap i frågan och gladdes även  åt att kampanjen och dess ledare Jody Williams erhöll Nobels fredspris 1997.

Eller klustervapen-kampanjen som också bars av många röster och organisationer, däribland Röda Korset, och fick som resultat en konvention (2010) som förbjöd dessa vapen som orsakar stor skada bland civila.

Vad önskar ni uppnå med er kampanj? frågar en nyhetsreporter inför Riksdagseminariet.

Efter 150 år vid frontlinjen har vi lärt oss att fördömanden lätt blir politiska slag i luften. Istället är Röda Korset en mycket praktiskt och principfast organisation – vi måste komma nära människor för att hjälpa och ge skydd. För att få det tillträdet för vi dialog med alla, också våra svenska politiker.

Att vara konstruktiv är det viktigaste. Därför har vi tagit fram en checklista som innehåller flera förslag till lösningar som ska diskuteras med våra parlamentariker. I korthet innebär det ett förändrat beteende och förebyggande av brott mot Genèvekonventionerna, krigets lagar, för att skydda så många av krigets offer som möjligt.

Nyligen antogs en resolution i FN:s Säkerhetsråd som stärker skyddet av sjukvården i skottlinjen. Det skedde inte över en natt utan var resultatet av år av påverkansarbete, inte minst av Röda Korset. Nu är det viktigt att handling sätts bakom orden och att vi får se en reell förändring för all dem som osjälviskt arbetar för att rädda liv under kulregn, granatbeskjutning och bomber.

En grupp som ännu inte varit så engagerad men som spelar en viktig roll i världens alla länder är parlamentarikerna. Därför var det oerhört glädjande att bli inbjuden till seminariet på Riksdagen. Nu ser vi fram emot att fortsätta dialogen om hur en enskild parlamentariker kan göra för att förbättra skyddet mot sjukvården i väpnande konflikter.

Här kan du läsa mer om checklistan och våra förslag till lösningar

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Volontär på liv och död

imageDen 8 maj firar Röda Kors- och Röda Halvmåne-rörelsen sin egen dag över hela världen. Själv gör jag det i Skövde och Skara. Men det är ett firande med tårar i ögonen. Bland våra många miljoner volontärer är det alldeles för många som skadas eller dör medan de räddar liv och ge hopp. Vår vision är att ingen skall lämnas ensam i en katastrof. Men, som sjuksköterskan Karin Levenby Bovy säger i en intervju på vår hemsida:  ”Jag är inte rädd för att dö. Men jag vill inte dö ensam”.

Varje dag både dör och skadas människor när sjukvårdspersonal och sjukhus attackeras, trots att det är förbjudet enligt krigets lagar. Sjukvård får aldrig bli en måltavla. Den här veckan går Röda Korset ut i en kampanj för att uppmärksamma krigets lagar och hylla alla dem som riskerar sina liv för att ge sjukvård i skottlinjen. Först ut är just nämnda Karin Levenby Bovy. Hon har jobbat som utsänd för Röda Korset och Internationella rödakorskommittén (ICRC) på många håll i världen, som i Sierra Leone och Afghanistan.

2 398 attacker har dokumenterats mot sjukvårdsinstitutioner och sjukvårdspersonal i 11 länder under åren 2012-2014 av ICRC.
1 933 av dessa händelser var riktade mot lokala sjukvårdare, däribland 262 från nationella rödakorsföreningar. 18 attacker skedde mot personal från ICRC och 121 mot internationella organisationer. Bara i Syrien har 60 av våra volontärer dödats sedan kriget bröt ut. De flesta händelser inbegrep militära styrkor eller väpnade grupper, men också polis och enkilda individer. Merparten av attackerna riktades mot hälsokliniker, sjukhus och ambulanser.

Läs gärna mer på redcross.se

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

I rörelse: TACK Ulrika!

Den här veckan har Karin Boyes klassiska dikt I rörelse funnits med mig, och särskilt de sista orden: Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!

I mitt eget liv pågår stora förändringar, och Karin Boye ger mig mod på färden. Men hon inspirerar mig också i mitt uppdrag som stolt ordförande för Röda Korset. Vi växer så det knakar, samtidigt som mycket utvecklingsarbete pågår. Och då – mitt i detta – bryter vår generalsekreterare upp, på väg mot nya äventyr. Och tänk, jag känner mig ändå lugn!

Det har varit ett rent privilegium att få arbeta med Ulrika Årehed Kågström. Det Ulrika gjort för Röda Korset i sitt ledarskap, i såväl framgång som i kris, är enastående. Nu har hon, efter många år hos oss, tackat ja till att bli generalsekreterare för Cancerfonden.

PowerLadies

Bilden visar vår tidigare ordförande Eva, jag, Ulrika och vår vice ordförande Hala under våra internationella möten i Genève i vintras.

Det är alltid blandade känslor när en person slutar. Vi kommer alla sakna henne oerhört, och det är vemodigt. Samtidigt känner jag en stor trygghet i det lagarbete som vi har i både styrelsen och ledningsgruppen. Och inte bara där: Utan hos alla våra ledare – förtroendevalda, anställda, frivilliga – i varenda hörn av Svenska Röda Korset, på nästan 1 000 platser i landet!

Längtan efter nya utmaningar både måste respekteras och uppmuntras. Precis som Ulrika har sagt så är timingen bra. Vi är mitt uppe i att göra verklighet av en stark strategisk inriktning. Och vi har flera mycket viktiga utvecklingsprocesser på gång. Men vi har också en styrelse och ledning som är varma i kläderna. Det gör att alla processer som har påbörjats med anledning av den strategiska inriktningen kommer att kunna fortsätta som det var tänkt. Skulle något kräva litet mera tid, så gör det inget.

Nu börjar arbetet med att rekrytera en ny generalsekreterare. På tisdag träffas presidiet för att påbörja förberedelserna för en riktigt bra rekryteringsprocess, och i början av maj träffas styrelsen: Först då vet vi något om processen. Men jag vill vara tydlig med att Ulrika själv kommer att vara behjälplig och närvarande på alla sätt de närmaste månaderna. Skulle vi inte ha någon ny generalsekretare på plats när Ulrika lämnar kommer en tillförordnad generalsekreterare att utses under tiden vi rekryterar.

Och, som Karin Boye skrev:

Visst finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som gör mödan värd!

Publicerat i Politiskt | Lämna en kommentar