Aktuellt från Nationella samordnaren

Här nedan följer några exempel på saker som jag och mina kollegor arbetar med just nu. Läs gärna mer om vårt arbete på vår hemsida här.

Tiden har runnit iväg sedan dådet som skördade flera liv på Drottninggatan i april. Den 1 maj demonstrerade en rent nazistisk organisation i Falun. I samma län sitter samma våldsbejakande organisation i Kommunfullmäktige, på två orter. Vi går snart in i en valrörelse, samtidigt som vi får dagliga rapporter om hot mot demokratin i form av otillåten påverkan med våldsamma förtecken.

När de fasansfulla nyheterna från England når oss sörjer vi med Manchester, och nu senast London. Över hela världen fortsätter våldsbejakande extemister att ta liv och göra allt för att sprida skräck. Kabul är bara ett exempel av alltför många. Vad kan vi göra, var och en, för att rädslan inte skall slå klorna i oss? Och hur kan vi alla bidra till ett samhälle som fortsätter stå upp för demokrati, mångfald och tolerans?

Just nu arbetar Regeringen och Allianspartierna, delvis tillsammans, för att ytterligare stärka arbetet mot terrorism.

Ny lagstiftning? I direkt anslutning till den 7 april bjöd Stadsminister Stefan Löfven in oppositionen till samtal om nya åtgärder mot terrorism. Målet är att landa i en ny politisk överenskommelse innan sommaren. På bordet ligger frågor som de olika partierna spelat in.

Men redan innan samtalen landat har justitieminister Morgan Johansson meddelat att regeringen låter snabbutreda frågan om kriminalisering av deltagande i terrororganisationer. Idag, med dagens lagstiftning, är det inte förbjudet att vara medlem i en terrororganisation eftersom det skulle kunna strida mot den grundlagsfästa föreningsfriheten. Men Morgan Johansson ser inte det problemet. Till Aftonbladet säger han: – Att finansiera en terroristorganisation är redan förbjudet, och det har ansetts vara förenligt med föreningsfriheten. Föreningsfriheten har aldrig syftat till att man ska kunna vara aktiv i terroristorganisationer.   Frågan utreds av Stefan Johansson, justitieråd i Högsta Domstolen, och utredningen skall vara klar senast 15 december i år.

Ny rapport om IS-propaganda. En av alla myndigheter vi samarbetar nära med, är FOI. I en ny rapport från FOI undersöks terrororganisationen IS:s propaganda från en mängd olika perspektiv. Rapporten är den andra delredovisningen av ett regeringsuppdrag som FOI nu överlämnar till regeringen. Läs mer om rapporten här.

Kommunernas arbete lokalt: Målen för Nationella samordnarens arbete mot våldsbejakande extremism – att stärka demokratin, att motverka att personer ansluter sig till våldsbejakande extremism och att underlätta för personer att lämna extremistmiljöer – går också vidare. I det arbetet är kommunerna mycket viktiga och en nyckelroll spelas av de lokala samordnarna. Det är därför viktigt att ha en klar lägesbild över den lokala situationen. Vilka grupperingar finns i kommunen, och vilka delar i den kommunala verksamheten har ansvaret? För de kommuner som ännu inte har en klar lägesbild är det nu en prioritet att ta fram en sådan. Detsamma gäller en handlingsplan. Finns det luckor i informationsöverföringen mellan kommunala funktioner, och hur täpper ni i så fall till dem? Självklart skall det kommunala självbestämmandet respekteras, och kommunerna väljer hur arbetet riggas. Vi bistår med det som efterfrågas, och är mycket glada över att de allra flesta kommuner nu ”är på banan”.

För att stödja kommunernas arbete kommer vi snart – efter önskemål från det lokala planet – att ge ut en vägledning för hur kommuner kan ta fram lägesbilder och handlingsplaner. Dessutom genomförs även en nationell undersökning om våldsbejakande extremism i Sverige, en undersökning som främst handlar om kommunernas förebyggande arbete. Den kommer att publiceras i början av juli.

Nu är vår utbildning för praktiker ”i första linjen” igång! Jag inledde nyligen det första av tre internat på kursen ”Våldsbejakande extremism i Sverige – individ, samhälle, ideologi och praktik”. Vi har uppdragit åt Lunds universitet att planera och genomföra utbildningen. Kursen, som startade den 1 april och avslutas den 15 oktober, ges på kvartsfart och ger sammanlagt 7,5 högskolepoäng. Total kommer 53 studenter att delta under kursens 20 veckor.

Det var fantastiskt roligt att träffa deltagarna. Det finns en otrolig kompetens samlad på den här kursen, både bland vår kursdeltagare och bland våra föreläsare, sa Dan-Erik Andersson, universitetslektor vid Lunds universitet och en av de ansvariga för kursen.

Bland föreläsarna på kursen återfinns personer med gedigen kunskap inom området, från utbildnings-institutioner såsom Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, Försvarshögskolan och Segerstedsinstitutet vid Göteborgs universitet. På kursen deltar även representanter från exempelvis Nationella samordnaren, Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting.

Nationella samordnaren träffar alla länsstyrelser och kommuner under året: Nu, när lite drygt hälften av vårens regionala kunskapsseminarier är avklarade kan vi konstatera att uppslutningen från kommunerna är god. Det är också en stor och bra bredd bland de som deltar. För oss har det varit en viktig poäng att låta kommunerna själva bestämma vilka som ska bjudas in till seminarierna. Hur man väljer att skära frågorna och bygga upp verksamheten ser ju så olika ut från kommun till kommun. Det vi kan konstatera är att det bidrar till en bredd och en spänst i seminarierna när det sitter människor ifrån så skilda verksamheter där. Men alla spelar de en viktig roll i det förebyggande arbetet.

Under våren och hösten 2017 bjuder Nationella samordnarnaren tillsammans med länsstyrelserna in alla kommuner till regionala kunskapsseminarier. Under seminarierna arbetar man utifrån fiktiva case och resonerar sig tillsammans fram till hur man skulle kunna agera om något liknande hände i den egna kommunen. En hel del fokus läggs också vid vad man kan göra för att förebygga att liknande situationer uppstår. Under april och maj har seminarier arrangerats i Västmanland, Gävleborg, Västernorrland, Skåne (två seminarier) och på Gotland. Innan sommaren återstår Uppsala, Dalarna, Södermanland, Jämtland och Kalmar.

Orostelefonen sköts nu stadigt av Rädda Barnen.

Vi är försiktiga med att dra slutsatser med utgångspunkt från samtalen eftersom det är en förhållandevis liten grupp men ungefär hälften av samtalen som kommer handlar om högerextremism och hälften om religiös extremism, sa Ola Mattsson på Rädda Barnen till Sveriges radio.

Sedan i februari är det Rädda Barnen som driver Orostelefonen på uppdrag av Nationella samordnaren. En sak som Rädda Barnen arbetat strukturerat med är att utveckla systemet för vidareslussning av de som ringer och behöver hjälp. Blir de hänvisade till tex Socialtjänsten i sin kommun försäkrar sig de som arbetar på Orostelefonen först om att någon verkligen svarar på Socialtjänsten.

Varje månad publicerar Rädda Barnen statistik på sin webbplats. Där går det också att ladda ner och skriva ut affischer som gör sig bra i väntrum eller föreningslokaler.

Slutligen vill jag slå ett slag för den utmärkta webb-platsen Krisinformation.se som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris.

Krisinformation.se drivs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Innehållet är framtaget genom myndighetsgemensamma arbetsgrupper inom olika områden. All information som finns på sajten är bekräftad information från myndigheter och övriga ansvariga.

Målet är att webbplatsens innehåll ska vara tillgängligt och användbart för så många som möjligt. Med Krisinformation.se:s mobilapp kan medborgare dessutom få information om kriser i sitt närområde till mobilen.

Och, tills vi hörs igen: kika gärna in på vår hemsida här!

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

1 maj: Hänger Damokles’ svärd över vår demokrati?

Idag, den 1 maj, kraftsamlar det politiskt och religiöst obundna nätverket Dalarna mot rasism i Falun, i en stor manifestation. Hur kommer det sig? Skall inte detta vara Arbetarrörelsens dag?

Jo, men idag är det mer än så som står på spel: Manifestationen (som samlar människor från vänster till höger, från olika religioner och från människor som varken är engagagerade partipolitiskt eller i något trossamfund),  handlar om att stå upp för ett öppet och tolerant samhälle, präglat av mångfald. Och den handlar om att värna vår demokrati.

För genom Falun idag tågar inte bara arbetarrörelsen, utan också också nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen. Dessa våldsbejakande extremister har fått demonstrationstillstånd.

Själv åt jag frukost med en mig närstående person i morse. Vilka hen skulle upp tidigt för att demonstrera med i Stockholm spelar mindre roll: det viktiga för mig är att de jag har privilegiet och ansvaret att uppfostra, vill demonstrera: Idag, eller en annan gång. Men att de på riktigt tror att världen fortfarande går att förändra. Och med demokratiska medel, utan att ta till våld. Vilken politisk färg jag själv har är det nästan ingen som vet. Och ännu färre vet hur jag röstade i de senaste valen. Gott så, med mitt nuvarande uppdrag. Men påminner gärna om vilka som utsåg mina företrädare: Det var Reinfeldts regering som utsåg Mona Sahlin (s) , och Löfvens regering som utsåg Hillevi Engström (m). För mig är det en stor poäng att samordningen av insatser för att värna demokratin faktiskt skär över blockgränserna.

Våldsbejakande extremism – oavsett vilken form den tar sig, och oavsett vem våldet och hatet drabbar – är ett allvarligt hot mot vår demokrati. I mitt nuvarande uppdrag får jag dagligen rapporter om människor som avstår (eller överväger att avstå) från att utöva sitt politiska engagemang på grund av rädsla. Som tur är kommer lika många rapporter som vittnar om att människor inte ger upp.

Men vid sidan av våldet, rasismen  och hatet finns också ett annat allvarligt hot mot vår demokrati: likgiltigheten. För mig är detta: människor som faktiskt inte bryr sig – ett damoklessvärd. Jag har skrivit om det svärdet  förut:

Damokles var anställd vid hovet i Syrakusa under antiken. Vid ett gästabud utsattes han av kungen för att bli sittandes med ett skarpslipat svärd, som hängde i ett enda hårstrå, över sitt huvud. Detta sedan han åtrått kungens plats. ”Damoklessvärd” har blivit ett bevingat uttryck för överhängande fara. Cicero använde det, liksom Shakespeare i Henrik IV, och Kennedy när han talade till FN om ”Damokles kärnvapensvärd”. Det dyker fortfarande upp i populärkulturen: Lou Reed och Judas Priest sjunger om Sword of Damocles och vi hittar det i anime och spel. Hur skulle det damoklessvärd som, bildligt talat, hänger över våra huvuden idag, se ut?

Ja, det beror förstås på vilket politiskt perspektiv du har. Någon skulle kanske säga den ökade populismen och polariseringen. I mitt uppdrag ser jag, utifrån de underlag SÄPO ger, vilket hot den våldsbejakande extremismen på allvar utgör. Du skulle kanske framhålla helt andra saker.

Men frågan är om inte även likgiltigheten hänger som ett svärd, i ett enda hårstrå, över våra huvuden?

Av de sju dödssynderna har likgiltigheten – acedia på latin – ofta ansetts vara den värsta. När en slutar bry sig och tänker att ingenting spelar någon roll: Det är kanske då en upphör att vara en människa? Under antiken och medeltiden fanns det gott om skildringar av människor som dukar under för likgiltigheten, acedia. Men ser en sig omkring idag så är lika många drabbade nu som då.

Nästa år har vi val i Sverige. Hur många kommer att orka gå och rösta? Och hur många av oss tror, på riktigt, att just vårt engagemang spelar någon roll och att det faktiskt går att ändra på saker med hjälp av politiskt engagemang?

Nästa år är det också 70 år sedan deklarationen om de Mänskliga  Rättigheterna antogs i Paris. En av de som höll i pennan var Stéphane Hessel.

Jag har skrivit här tidigare om hans oväntade franska boksuccé som kom för några år sedan. Egentligen är den bara ett litet häfte, som just handlar om att vägra vara likgiltig. Den tunna lilla boken som heter Indignez-vous (ungefär BLI UPPRÖRD!”) är skriven av just Stéphane Hessel. Han dog dessvärre häromåret, men ägnade sig ända in i kaklet bland annat åt att protestera mot – vad han ansåg – den inhumana franska migrationspolitiken. Då hade Hessel hängt med ett tag. Han föddes i Berlin 1917, kom till Frankrike, fick uppdrag av general de Gaulle att organisera motståndsrörelsen, hamnade i koncentrationsläger där man misslyckades med att ta kål på honom, blev diplomat.

Tänk att ha varit med och formulerat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Artikel 1 lyder:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En av författarna 1948, Stéphane Hessel, var 93 år när han häromåret skrev den där tunna lilla boken på 30 sidor, där han uppmanar oss alla att slåss mot likgiltigheten.

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle våga se honom i ögonen?

Vems ansvar är det att värna demokratin? Och att slåss mot likgiltigheten?

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Med anledning av attentat(en) i Stockholm

Mina varmaste tankar går till alla som på olika sätt drabbats.

Ryktesspridning och desinformation kan förekomma.

Följ händelseutvecklingen här:

http://www.sakerhetspolisen.se

http://www.polisen.se

http://www.sverigesradio.se

Rädda Barnens Orostelefon utökar sina öppettider.

020-100 200

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Idag kommer nyutgåvan av Ambjörnssons klassiker!

Idag är det fest, eftersom Carlsson Bokförlag släpper nyutgåvan av Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren. Jag fick äran att skriva ett nytt företal, och här kan du läsa mer om boken hos förlaget.

Det känns en aning slitet, uttrycket ”en modern klassiker”. Men Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren kräver den beskrivningen. Och bokens dragningskraft har inte blivit mindre av att den är så svår att få tag i. Den stjäls från biblioteken, de olika utgåvorna är slutsålda på förlaget, den är svårfunnen på antikvariaten, studenter och lärare piratkopierar den i smyg. En riktigt bra raggningsreplik på en fest bland humanister skulle vara: ”Vill du komma hem på en kopp te och låna mitt ex av Ambjörnsson?”.

Bokens fulla titel är Den skötsamme arbetaren – idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930 och den utkom första gången på Carlsson Bokförlag 1988. Vid första påseendet handlar det om den lilla orten Holmsund utanför Umeå, och om hur arbetar- och nykterhetsrörelsen växte fram där under årtiondena runt förra sekelskiftet. Men med ett västerbottniskt samhälle som utgångspunkt lyckas Ambjörnsson få sin bok att handla om hela tillvaron, och om en av den svenska historiens mer genomgripande samhallsomvandlingar.
Det måste vara något särskilt med inspirationen i det landskapet. Vi känner igen förmågan hos Sara Lidman, P.O. Enquist och Torgny Lindgren: Att det som först tycks handla om ett övergivet bönehus eller om en humla på ett soligt koksbord, i själva verket behandlar hela vår existens (även om Ambjörnsson ar född i Göteborg och kom till Västerbotten långt senare för att så småningom bli professor i idéhistoria vid Umeå universitet).

Boken svarar på frågan varför våra svenska folkrörelser fick en sådan enorm kraft och i allt väsentligt bidrog till ett modernt, demokratiskt samhälle med minskade klyftor och starka medborgerliga rättigheter. Det som fungerade i Holmsund visade sig fungera (nästan) överallt och skapade den världsberomda svenska modell som kom att hålla i ett antal decennier.

Rubrikerna i boken talar för sig själva:

• Från fäbodvallar till industrisamhälle;
• Den skötsamme arbetaren;
• Den läsande arbetaren;
• Liv, idéer och mentalitet.

Att bilda sig var avgörande. Det spelade ingen roll vad man hade för bakgrund. Det fanns en tro på att alla kunde, och skulle, lära sig läsa. Och sedan läsa allt: Inte bara tidningar och bibeln, utan också skonlitteratur, klassikerna, de stora filosoferna och politiska skrifter. Utifrån det man
läste formulerades frågeställningar som diskuterades nar man träffades på kvällarna:

”Hur står idealism mot materialism?”
”Vad är det att vara en bra människa?”
eller
”Vad hade Spinoza att säga om världssjälen?”

Ofta användes konkreta bilder for att förklara och förstå komplicerade sammanhang. Som när Ellen Key skriver om att läsa just Spinoza:

Att gå tillbaka till källorna är ofta mödosamt, det vet en var, som vandrat i berg. Man följer backarna och floderna, som spegla marken […], stiger genom skogarnas hägn, och allt högre upp till allt enformigare, större, högtidligare vidder; man
stiger från vidderna till den eviga snöns område, och vid snöfjällens
fötter ser man där ett stilla vatten, mot hvilket jöklar stupa,
kring hvilket naturen tiger, där ett underligt allvar griper oss, och
än mer när man får höra att här är flodens källa… Vid en sådan ursprungskälla står den modärnt tankande människan då hon står infor Spinozas filosofi.

Ambjörnsson har forskat om Ellen Key (som bl a var föremål för hans doktorsavhandling
1974 och en biografi 2012).

Med bildningen kom språket: Att kunna ”täla på bätter” (tala finare), som man sade i min egen norrländska hemby, var helt nödvändigt för de människor som hade ambitionen att skaffa sig inflytande, ta sig vidare, förändra saker: Att kunna sitta i ett kommunfullmäktige, få en styrelsepost i lokalföreningen eller, inte minst, kunna få – och påverka – ett arbete. Och språket hängde ihop med det allra viktigaste: Demokratin…

vad kan då de människor Ambjörnsson skildrar lära oss, 2017? Många tycks överens om att det nu, mer än någonsin, behovs stater och ledare som står upp för vår demokrati, ett öppet och tolerant samhälle där människor känner att de kan påverka utan att behöva tillgripa våld. Men vilka är det idag som värnar grundläggande humanitära värderingar? En tendens globalt är att det inte är de stora demokratierna, utan istället humanitära organisationer som i allt högre utsträckning förväntas lösa det som tidigare varit staters uppgift. Frågan blir då: Var finns det hoppingivande ledarskapet, civilkuraget och handlingskraften?

Här räcker det inte med några skotsamma arbetare. Ingen enskild människa – eller organisation – kan göra allt som krävs for att lösa de utmaningar vi står infor idag. Men vi kan bli inspirerade av Ronny Ambjörnssons stillsamt glödande budskap: Alla kan göra något. Och medan vi läser om några människor i Västerbotten som gjorde skillnad under ett avgörande skede i var historia, kan vi ha riktigt roligt under tiden. Gott även så.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Här finns mumsig troll-mat: julmust och ”profetior”

”Mina” nät-troll är ändå fortfarande lite rörande när de tar i så de nästan spricker (i solen). Det grövsta de lyckats gräva fram i sak, klätt i hot och hat, hittills om mig är:
1. Böcker (alla populärvetenskapliga, rara bagateller) jag skrivit som hobby (reflektion: myndighetspersoner bör uppenbarligen inte ha, eller någonsin ha haft, några fritidsintressen… 😊)
2. Min ungdomssynd i form av doktorsavhandling i fransk Diskursanalys. De har (gulligt) snappat upp att den behandlar en text av humanisten och renässansmänniskan Michel de Nôtredame. Däremot greppar de inte att den inbegriper analys av ansatser till tolerans, mänskliga rättigheter och civilt engagemang i skuggan av religionskrigen under reformationen. Men troll kanske inte kan franska?

#julmust #nostradamus #trollmat

Nöjer mig med att konstatera vad de verkligen inte greppar, nämligen hur jag jobbat de senaste åren med strategiskt ledarskap, politik, samverkan mellan olika samhällsaktörer samt forskning. Och hur jag arbetar med alla de experter jag omger mig med.

Jag har ju alltid jobbat med frågor som retat gallfeber på alla, så för mig är det helt lugnt. Men viktigt att inte andra engagerade människor som brinner för att göra världen bättre, ger upp på grund av allt hat och alla hot. Det om något är ett verkligt hot mot demokratin. Min Facebook-vän Katerina brukar framhålla vikten av systerskap. Hon och jag är långt ifrån överens i alla frågor, men på den här punkten håller jag med henne och lägger gärna till ordet broderskap: låt oss vara varsamma och rädda om varandra så vi alla orkar kämpa för det vi tror på, även om det kan vara olika saker: vi har fortfarande en bit kvar till frihet, jämlikhet och systerskap. Och alla behövs i debatten.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Vems är ansvaret, och vem gör vad, när det gäller ”återvändare” och att lämna extremistiska miljöer?

De senaste dagarna har frågan om hur återvändare som stridit för Daesh ska hanteras debatterats.

I Sverige är det kommunerna och socialtjänsten, ofta i samarbete med aktörer inom det civila samhället, som har möjligheten att bistå med hjälp till de personer som vill lämna en extrem rörelse.

Återvändare från Syrien och Irak

Säkerhetspolisen uppger att närmare 300 personer under 2015 och 2016 har rest från Sverige för att på ett eller annat sätt strida för Daesh eller andra islamistiska organisationer. Resandet har sedan dess avmattats och idag har terrorresor till Syrien och Irak i princip upphört. Uppgifter från Säkerhetspolisen gör gällande att ca 40 personer dött i strid och att drygt 150 har återvänt. Bland dessa återvändare finns såväl män, kvinnor som barn.

Bland återvändarna finns de som har deltagit i strider och de som inte har stridit utan som till exempel följt med sin man eller sina föräldrar till konfliktområdena. Vilka dessa personer är har inte samordnaren kännedom om, den kunskapen finns hos Säkerhetspolisen. När det gäller personer som har rest till ett annat land med avsikt att begå eller förbereda eller ge eller ta emot utbildning avseende bla terroristbrott är de i första hand ett ärende för Säkerhetspolisen. Finns det misstanke om brott ska detta utredas och eventuella straff ska utmätas. (prop. 2015/16:78).

Socialtjänstens roll och uppdrag

När det gäller personer som inte är föremål för brottsutredning kan de få hjälp av socialtjänsten. Socialtjänstlagen är i stor utsträckning en frivillighetslagstiftning vilket innebär att det i princip inte går att tvinga någon över 18 år in i någon typ av program eller behandling. Vad gäller barn och unga vuxna finns i vissa fall möjlighet till tvingande insatser.

Lite kategoriskt kan vi dela in de som kommer hem från Syrien och Irak i två grupper; de som vill och de som inte vill ha kontakt med socialtjänsten eller andra myndigheter. Kommunerna har möjlighet att hjälpa de individer som vill ha hjälp. Bara det är komplext. Att hjälpa de som inte vill ha hjälp är ännu svårare. Det finns inget stöd för att tvingande avhopparstöd har en positiv inverkan på utträdesprocessen.

Vad har skett sedan Samordnaren tillsattes?

Samordnaren mot våldsbejakade extremism har sedan samordningen inrättades 2014 medvetet arbetat med frågor kring stöd till personer som vill lämna våldsbejakande extremism. En grundläggande del har varit den kunskapsöversikt som togs fram 2016 kring framgångsfaktorer för att få människor att lämna våldsbejakande extremism. Samordnaren har också initierat ett nätverk av praktiker för att samla den bästa av kompetenser kring personer som vill lämna våldsbejakande extremism samt arrangerat kunskapsspridande konferenser i ämnet.

Sedan resandet till Syrien och Irak avmattats har vi också i våra kontakter med kommunala samordnare uppmärksammats på behovet av ett samlat arbete kring de som försökt ansluta sig till terrororganisationer och de som kommer tillbaka till Sverige. Detta har bland annat lett fram till ett antal möten med berörda myndigheter för att identifiera problem och hitta lösningar. Vi har tillsammans med regeringen tagit initiativ till rundabordssamtal om informationsdelning och samverkan mellan myndigheter.

Hur långt har kommunerna kommit i sitt arbete?

Ett antal kommuner är på banan i de här frågorna och med det menar vi att de har en beredskap och ett metodiskt arbete. Ska man i en akut situation ens kunna agera och göra det rätt är det en grundläggande förutsättning att man inom kommunen upprättat system och strukturer.

Kommunerna och socialtjänsten i kommunerna har en lång erfarenhet av att arbeta med utsatta människor och komplexa frågor. Men för att kommuner ska kunna agera och erbjuda sitt stöd till människor som inte själva söker hjälp behöver de information om vilka personer det handlar om. Nationella samordnaren har sedan 2015 påtalat vikten av att informationsdelningen mellan och inom inblandade myndigheter fungerar. Vi kommer under april månad att samla Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och kommuner för att tillsammans hitta lösningar på denna problematik.

Vi ser också att det finns ett behov av nationella riktlinjer kring vilket ansvar exempelvis socialtjänsten har i att stödja personer som vill lämna extrema miljöer. Det är viktigt att man får samma typ av hjälp oavsett vilken kommun man bor i.

Läs gärna mer på vår hemsida:

samordnarenmotextremism.se

Och till sist; Är du orolig att någon anhörig/någon du känner dras till en våldsam, extrem rörelse eller ideologi? Du kan ringa Rädda Barnens Orostelefon på 020-100 200.

Publicerat i Personligt | 1 kommentar

Jobbar du, eller någon du känner, i första linjen mot våldsbejakande extremism?

Samordnare? Polis? Lärare? Socialsekreterare? På annat sätt?

Missa inte unikt tillfälle – distansutbildning om våldsbejakande extremism

Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har uppdragit åt Lunds universitet att planera och genomföra en utbildning om våldsbejakande extremism. Kursen vänder sig till lokala samordnare i kommunerna och andra befattningar i första linjen som arbetar mot våldsbejakande extremism.  Kursen, som startar den 1 april och avslutas den 15 oktober, ges på kvartsfart och ger sammanlagt 7,5 högskolepoäng.  

images3uqkuw4n

KURSBESKRIVNING

Kursen tar sin utgångspunkt i erfarenheter och kunskaper från praktiskt arbete mot våldsbejakande extremism. Den riktar sig främst till de som utsetts till lokala samordnare och tjänstemän i första linjen som arbetar mot våldsbejakande extremism. Under kursens gång får kursdeltagarna möta ledande experter inom området och ta del av den senaste forskningen. Fokus ligger på praktisk erfarenhet och tillämpbara kunskaper. Kursen kombinerar tre tredagarsinternat (två övernattningar), med distansundervisning innehållande löpande elektroniska veckobrev. En webbaserad kursplattfrom med stort inslag av exempelvis poddar, videos och bildspel kommer att vara tillgänglig för kursens deltagare. Kursen har ett genomtänkt upplägg och passar den som arbetar heltid. Deltagarna kommer också ges stort utrymme att delge och utbyta erfarenheter och kunskaper med varandra.

Sista ansökningsdag är 1 mars 2017. Mer information om kursen och hur du ansöker finns på Lunds universitets webbplats.

Kontakt: Dan-Erik Andersson, dan-erik.andersson@cme.lu.se

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar