Om Metallica. Och om varför det måste vara en svart Pontiac Trans Am från 1982.

Jag har ju redan kommit ut ur garderoben som trash-metal-fan. Familjen och bekantskapskretsen skäms, jag vet, men jag älskar ändå band som Overkill och Kreator. Och det största av alla förstås, rockens svar på Beethoven: Metallica. Plattorna Master of Puppets och Reign in Blood (dock inte Metallica utan Slayer) är världens bästa. De i min närhet som förfasar sig över detta brukar, utan att blinka, tycka att en kan gå på teater och se Macbeth eller på operan och se Lucia di Lammermoor. FAST DET ÄR PRECIS SAMMA SAK. Bara en annan genre.

Nu när Metallica får Polarpriset kanske fler upptäcker dem – och inte minst hur nära de ligger andra mästare som Tjajkovskij, Bach, Händel och Wagner.

Delar med mig av Metallicas poesi nedan. För den hugade kan mästerstycket också avnjutas på Youtube här.

So close, no matter how far. Couldn’t be much more from the heart. Forever trusting who we are and nothing else matters

Never opened myself this way. Life is ours, we live it our way.

 All these words I don’t just say and nothing else matters

Trust I seek and I find in you. Every day for us something new . Open mind for a different view and nothing else matters.

Never cared for what they do. Never cared for what they know, but I know

So close, no matter how far. Couldn’t be much more from the heart. Forever trusting who we are and nothing else matters.

…and I know, that nothing else matters-.

Så, det var musiken det.  Nu kan jag lika gärna komma ut ur garderoben på ännu ett område som de närmast sörjande, redan hårt prövade, ändå känner till.

Det hör ihop med min kärlek till Metallica. Tung musik kräver en tung bil.

Jag älskar tunga bilar. Och det ligger i släkten. Att köra fort med många hästkrafter är underbart. Och jag ryser av välbehag när jag minns hur jag och pappa lyssnade på hans LP (ungdomar, det var lite som Spotify fast av plast) med MOTORLJUD från Daytona, LeMans, Estoril… Ljudet av en mullrande V8 ger mig ofelbart gåshud. Min farbror hade en fin bilverkstad och mekade rallybilar åt tidens storheter. Och vilka bilar! När jag var liten hade jag en röd gläsande jacka det stod STP på och att följa med på motortävlingar var ren njutning. Jag älskar ljudet, doften av olja och bensin, stämningen, allt. Det kan vara cross cart, speedway, Formel3, STCC, folkrace, dragracing. Det spelar ingen roll. Det blir Gälleråsen, Mantorp och Kinnekulle Ring alldeles för sällan.

JA, JAG VET ATT MOTORSPORT ÄR FÖRKASTLIGT UT MILJÖSYNPUNKT, ATT BRANSCHEN HAR JÄMSTÄLLDHETSPROBLEM, ATT DET ÄR EN RIKEMANSSPORT, ATT DEN SPONSRAS AV LJUSSKYGGA INDUSTRIER, MEN ÄNDÅ!

Nu har jag ett roligt projekt, på ett par års tid, att köpa en sommarbil. Och då måste det vara en svart Pontiac Firebird Trans Am med en guldörn på motorhuven. Att se en sådan bakifrån på nära håll, med motorn i gång. S***n i gatan.

Går det inte lika bra med en vit då? Det hade vi ju när jag var liten? Nej, en svart skall det vara. För det är en sådan (en Trans Am från 1979) som Daryl Hannahs rollfigur kör i filmen Kill Bill. De som förfasar sig över att jag gillar hårdrock brukar också förfasa sig över att jag gillar Quentin Tarantinos filmer. Samtidigt som de gärna går och ser en Shakespearepjäs där ALLA dör… Mitt tips till dem är att Kill Bill är samma sak som Hamlet, bara en annan genre… Tarantinos filmer är INTE, jag säger INTE våldsförhärligande. De är superfeministiska metaforer och ett mycket snyggare sätt att säga ”ta ingen skit” och att våra erfarenheter gör oss starka. Hans verk är inte bokstavliga. de är bildliga. Som all stor, angelägen konst. Hade Tarantino levt under antiken hade han skrivit grekiska tragedier. Men nu gör han inte det. Och hans hjältinnor kör förb****t snygga bilar. Eat that.

1979-pontiac-trans-am-daryl-hannahPS Det var 1982 som Pontiac införde ett nytt insprutningssytsem, the cross-fire injection, på sina Firebirds. Därför gillar jag dem. Och till dem som undrar: Trans Am är en variant av Firebird men betraktas ofta som egen modell.

 

 

 

Annonser
Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Nu är vår forskningsöversikt här: Men mycket mer behövs fortfarande!

Hos oss på Nationella samordnaren är vi nu klara med den forskningsöversikt som Amir Rostami och Christofer Edling hållit ihop arbetet med, men där en rad forskare medverkar: Bland andra Lisa Kaati (FOI), Heléne Lööw (Uppsala universitet) och Jerzy Sarnecki (Stockholms universitet och Högsksolan Gävle). Syftet har varit att ge en översikt över en del av den forskning som bedrivs när det gäller våldsbejakande extremism, men också att visa på vilken forskning som fortfarande saknas/behöver utvecklas.

Du kan ladda ner den bland Statens offentliga utredningar (SOU 2017:67).

http://www.sou.gov.se/?s=SOU+2017%3A67&limiter=allt

Jag tänker ofta, i min egen forskning inom humaniora och tidigmodernt civilsamhälle, på följande citat:

If we forget how to engage scientifically with the world, then it will punch us in the face…                      Robert D. Putnam

Den engelske filosofen Bacons uttryck – kunskap är makt ­– har hunnit bli slitet under de sekler som gått sedan han myntade det. Det äger fortfarande sin giltighet, men det gör också det omvända påståendet, som hans efterföljare Foucault laborerar med: Den franske filosofen menade ju att makt är kunskap, och framför allt att makten strävar efter att inhämta den kunskap den anser sig behöva för att inrätta eller upprätthålla ett system. Denna strävan kan leda till gott: Som när FN:s generalförsamling till slut, utifrån sin samlade kunskap och erfarenhet, kungjorde den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna för snart 70 år sedan. Samma strävan har också lett till ont, som när den kunskap som vetenskapen genererar inte passar maktens agenda. Vår historia är full av avrättade (som Bruno) och tystade (som Galilei) vetenskapsmän. Men vi behöver inte gå så långt tillbaka som till renässansen. I nazismens Tyskland, åren före den historiska kungörelsen i FN, förkastades stora delar av världens vedertagna kunskap till förmån för ”arisk fysik”.

Idag leds åtminstone en av världens stormakter av en man som öppet föraktar och förkastar vetenskapliga rön, samtidigt som andra länder helt förbjuder sådant som anses oförenligt med en viss religion. Att inte bara tillåta utan också främja och skapa förutsättningar för kunskapsbildning – även sådan som kan vara kontroversiell och/eller utmanande för oss som har inflytande – är en livsnödvändig del av en vital demokrati, och av det öppna och toleranta Sverige vi vill ha, med åsiktsfrihet, fria medier och fri forskning.

Den nationella översikt du nu har framför dig är skriven på initiativ av oss hos den Nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

I syfte att bidra till att stärka och utveckla konkreta insatser och relevant forskning om våldsbejakande extremism, samt göra analyser och forskning till praktisk tillämpbar kunskap för kommuner och lokala aktörer som arbetar med att utveckla och genomföra förebyggande insatser, har samordnaren inrättat ett nationellt nätverk av experter. Dessa experter har samlats i två olika forum, ett nätverk av forskare och ett nätverk av praktiker. Vi vill främja praktikernära forskning och även stimulera den så viktiga tredje uppgiften – samverkan med det omgivande samhället – som alla svenska lärosäten får anses ha.

I en tid som denna är behovet av källkritik och fri forskning kanske större än någonsin. Vi är inne i stora förändringsprocesser såväl lokalt som globalt, av vilka flera säkert är positiva. Men vi ser också tecken på ökad nationalism, social oro, faktaresistens och politikerförakt. Hela vårt samhälle tycks vara inne i en ganska plågsam strid om vilka värderingar som skall gälla. I en tid som kräver engagemang, medmänsklighet och tolerans ser vi hot och hat få fäste. I en sådan tid behövs fria tankars rum. Vi behöver få pröva våra idéer och bryta våra åsikter mot varandra. Vi behöver stärka demokratin i en gemenskap som utvecklar men också utmanar och provocerar, och vi behöver goda samtal. Vi vet att fri debatt med högt i tak kan utgöra en motkraft till antidemokratiska och främlingsfientliga tendenser. Men då gäller det att de starka åsikter som yttras i diskussionen, också bygger på fakta och kunskap.  Här har vi alla en roll att spela.

När det gäller Samordnaren skall vi, enligt de tilläggsdirektiv vi fick 2016, särskilt bidra till att stärka och utveckla konkreta insatser och relevant nationell och internationell forskning om våldsbejakande extremism. Vi har ett ansvar för att kunskap tas fram, och vi samarbetar med en rad myndigheter (inklusive lärosäten) och andra organisationer som substantiellt bidrar till denna kunskapsuppbyggnad.

Denna översikt är ett led i att uppfylla vårt uppdrag, och jag vill varmt tacka alla medverkande forskare som sammantaget så starkt bidrar till att forskningen går framåt.  

Kunskap – och mer forskning – behövs vare sig det handlar om hur vi ännu bättre kan stärka demokratin, motverka att personer ansluter sig till våldsbejakande extremism eller underlätta att personer lämnar sådana miljöer. Vi behöver hela tiden mer kunskap om den våldsbejakande extremismens omfattning, olika uttryck och strukturer: Om vi inte vet hur det ser ut kan vi heller inte föreslå relevanta åtgärder, varken när det gäller det breda förebyggande arbetet eller det som i andra änden handlar om att förhindra och försvåra. Vi har fortfarande lång väg att gå, och mycket mera forskning behövs. Denna brett upplagda nationella översikt, i form av en SOU 2017:67, vill utgöra ännu en pusselbit till kunskapsbyggandet i demokratins tjänst.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Vilket är det största hotet mot vår demokrati? Och VEMS ansvar är det att värna den?

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle vågat se Stéphane Hessel i ögonen? Jag återkommer till honom och vem han var, men först:

Deltagandet i årets kyrkoval var större än det brukar, och vi närmar oss valåret 2018.

Vad innebär det att stå upp för ett öppet och tolerant samhälle? Att värna mångfalden och vår demokrati? Till vardags och när det är dags för val?

Jag har en tonåring hemma som ofta demonstrerar. Vilka hen demonstrerar med spelar i sammanhanget mindre roll: det viktiga för mig är att de jag har privilegiet och ansvaret att uppfostra, vill demonstrera: Idag, eller en annan gång. Men att de på riktigt tror att världen fortfarande går att förändra. Och med demokratiska medel, utan att ta till våld. Vilken politisk färg jag själv har är det nästan ingen som vet. Och ännu färre vet hur jag röstade i de senaste valen. Gott så, med mitt nuvarande uppdrag. Men påminner gärna om vilka som utsåg mina företrädare: Det var Reinfeldts regering som utsåg Mona Sahlin (s) , och Löfvens regering som utsåg Hillevi Engström (m). För mig är det en stor poäng att samordningen av insatser för att värna demokratin faktiskt skär över blockgränserna.

Våldsbejakande extremism – oavsett vilken form den tar sig, och oavsett vem våldet och hatet drabbar – är ett allvarligt hot mot vår demokrati. I mitt nuvarande uppdrag får jag dagligen rapporter om människor som avstår (eller överväger att avstå) från att utöva sitt politiska engagemang på grund av rädsla. Som tur är kommer lika många rapporter som vittnar om att människor inte ger upp.

Men vid sidan av våldet, rasismen  och hatet finns också ett annat allvarligt hot mot vår demokrati: likgiltigheten. För mig är detta: människor som faktiskt inte bryr sig – ett damoklessvärd. Jag har skrivit om det svärdet  förut:

Damokles var anställd vid hovet i Syrakusa under antiken. Vid ett gästabud utsattes han av kungen för att bli sittandes med ett skarpslipat svärd, som hängde i ett enda hårstrå, över sitt huvud. Detta sedan han åtrått kungens plats. ”Damoklessvärd” har blivit ett bevingat uttryck för överhängande fara. Cicero använde det, liksom Shakespeare i Henrik IV, och Kennedy när han talade till FN om ”Damokles kärnvapensvärd”. Det dyker fortfarande upp i populärkulturen: Lou Reed och Judas Priest sjunger om Sword of Damocles och vi hittar det i anime och spel. Hur skulle det damoklessvärd som, bildligt talat, hänger över våra huvuden idag, se ut?

Ja, det beror förstås på vilket politiskt perspektiv du har. Någon skulle kanske säga den ökade populismen och polariseringen. I mitt uppdrag ser jag, utifrån de underlag SÄPO ger, vilket hot den våldsbejakande extremismen på allvar utgör. Du skulle kanske framhålla helt andra saker.

Men frågan är om inte även likgiltigheten hänger som ett svärd, i ett enda hårstrå, över våra huvuden?

Av de sju dödssynderna har likgiltigheten – acedia på latin – ofta ansetts vara den värsta. När en slutar bry sig och tänker att ingenting spelar någon roll: Det är kanske då en upphör att vara en människa? Under antiken och medeltiden fanns det gott om skildringar av människor som dukar under för likgiltigheten, acedia. Men ser en sig omkring idag så är lika många drabbade nu som då.

Nästa år går vi till val i Sverige. Hur många kommer att orka gå och rösta? Och hur många av oss tror, på riktigt, att just vårt engagemang spelar någon roll och att det faktiskt går att ändra på saker med hjälp av politiskt engagemang?

Nästa år är det också 70 år sedan deklarationen om de Mänskliga  Rättigheterna antogs i Paris. En av de som höll i pennan var Stéphane Hessel.

Jag har skrivit här tidigare om hans oväntade franska boksuccé som kom för några år sedan. Egentligen är den bara ett litet häfte, som just handlar om att vägra vara likgiltig. Den tunna lilla boken som heter Indignez-vous (ungefär BLI UPPRÖRD!”) är skriven av just Stéphane Hessel. Han dog dessvärre häromåret, men ägnade sig ända in i kaklet bland annat åt att protestera mot – vad han ansåg – den inhumana franska migrationspolitiken. Då hade Hessel hängt med ett tag. Han föddes i Berlin 1917, kom till Frankrike, fick uppdrag av general de Gaulle att organisera motståndsrörelsen, hamnade i koncentrationsläger där man misslyckades med att ta kål på honom, blev diplomat.

Tänk att ha varit med och formulerat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Artikel 1 lyder:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En av författarna 1948, Stéphane Hessel, var 93 år när han häromåret skrev den där tunna lilla boken på 30 sidor, där han uppmanar oss alla att slåss mot likgiltigheten.

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle våga se honom i ögonen?

Vems ansvar är det att värna demokratin? Och att slåss mot likgiltigheten?

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Från en Almedals-Veteran: Mina bästa tips på v – inför Visby

Nu är det snart dags för Almedalen 2017. Det finns många åsikter om veckan i Visby, och självklart får vi ta den för vad den är. Men som en gigantisk mötesplats mellan civilsamhälle, myndigheter, forskning och näringsliv är Almedalen fortfarande unikt i världen. Och vill eller kan du inte vara på plats, så går det att följa väldigt mycket på webben. Om du är i Visby nästa vecka vill jag, lite med glimten i ögat, ge följande praktiska tips:

  • Välj! Bli inte stressad av de tusentals seminarier du inte hinner gå på, utan var supernöjd med det du valt istället…
  • Vila! Det är lätt att bli helt speedad av miljön, och inte känna förrän du stapplar i säng mitt i natten att du är helt slut. Du ska hålla hela veckan. Gå undan. Sätt dig en stund. Pausa. De övriga våningarna på biblioteket är bra plats, liksom Botaniska eller en promenad norrut längs stranden. Tänk på ett maratonlopp där det är klokt att hålla sina 5 minuter per kilometer, alla fyra milen…
  • Vätska! Glöm inte att dricka, både vatten och kaffe. Det är bästa bränslet i Almedalen, alla rosémingel till trots. Missa inte heller den – med rätta – hypade alkoholfria Almedalsdrinken! Och när du dricker behöver du:
  • Vattenklosetter: finns fräscha och bra i de övre våningarna i biblioteket och högskolan. De flesta hotells toaletter är bra, liksom restaurangernas. Mitt alla bästa pudra-näsan-tips får du dock inte förrän du bjuder mig på smurf-glass i hamnen.
  • Värme – som kan vara av eller på: Vädret i Visby växlar lika fort som i fjällen. Ta lager på lager så du kan njuta i solen men samtidigt inte fryser ihjäl när kvällen kommer.
  • Väska: släpp eventuella estetiska betänkligheter och ta ryggsäck! Det blir långa dagar, många kilometer och mycket att bära runt på!
  • Välj BRA skor – annars klarar du dig inte. Stoppa fin-skorna i väskan och byt inför seminarierna.
  •  Vaniljglassen …kan du strunta i. Det finns flera hundra andra sorters glass i hamn-caféerna. Missa inte saffrans och salmbärsglassen.
  • Våga! Så fort du ser en person som du skulle vilja prata med om viktiga saker – gör det. Almedalsfeelingen inbjuder verkligen till detta!
  • Visitkort och vidare kontakt: Mycket bra efter sommaren att ta kontakt med orden ”vi sågs ju i Almedalen och…”
  • VOLT – ha fulladdade batterier och gärna extra batteri-pack i väskan. Elurtag är en akut bristvara.
  • VÄRNA VARANDRA: plötsligt kan det kännas ensamt mitt bland dessa tusentals människor. Är ni där ett gäng kollegor – börja eller sluta gärna dagen med en ”hur-har-det-gått-idag-och vad-gör-vi-imorgon-stund”. Ring eller messa varandra lite och kolla läget: Dags för en fika ihop/dags att stämma av lite?
  • VI SES hoppas jag!

Vad jag och mina kollegor gör i Almedalen kan du bland annat följa här, på plats eller på nätet. Vi webb-sänder alla våra seminarier.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Aktuellt från Nationella samordnaren

Här nedan följer några exempel på saker som jag och mina kollegor arbetar med just nu. Läs gärna mer om vårt arbete på vår hemsida här.

Tiden har runnit iväg sedan dådet som skördade flera liv på Drottninggatan i april. Den 1 maj demonstrerade en rent nazistisk organisation i Falun. I samma län sitter samma våldsbejakande organisation i Kommunfullmäktige, på två orter. Vi går snart in i en valrörelse, samtidigt som vi får dagliga rapporter om hot mot demokratin i form av otillåten påverkan med våldsamma förtecken.

När de fasansfulla nyheterna från England når oss sörjer vi med Manchester, och nu senast London. Över hela världen fortsätter våldsbejakande extemister att ta liv och göra allt för att sprida skräck. Kabul är bara ett exempel av alltför många. Vad kan vi göra, var och en, för att rädslan inte skall slå klorna i oss? Och hur kan vi alla bidra till ett samhälle som fortsätter stå upp för demokrati, mångfald och tolerans?

Just nu arbetar Regeringen och Allianspartierna, delvis tillsammans, för att ytterligare stärka arbetet mot terrorism.

Ny lagstiftning? I direkt anslutning till den 7 april bjöd Stadsminister Stefan Löfven in oppositionen till samtal om nya åtgärder mot terrorism. Målet är att landa i en ny politisk överenskommelse innan sommaren. På bordet ligger frågor som de olika partierna spelat in.

Men redan innan samtalen landat har justitieminister Morgan Johansson meddelat att regeringen låter snabbutreda frågan om kriminalisering av deltagande i terrororganisationer. Idag, med dagens lagstiftning, är det inte förbjudet att vara medlem i en terrororganisation eftersom det skulle kunna strida mot den grundlagsfästa föreningsfriheten. Men Morgan Johansson ser inte det problemet. Till Aftonbladet säger han: – Att finansiera en terroristorganisation är redan förbjudet, och det har ansetts vara förenligt med föreningsfriheten. Föreningsfriheten har aldrig syftat till att man ska kunna vara aktiv i terroristorganisationer.   Frågan utreds av Stefan Johansson, justitieråd i Högsta Domstolen, och utredningen skall vara klar senast 15 december i år.

Ny rapport om IS-propaganda. En av alla myndigheter vi samarbetar nära med, är FOI. I en ny rapport från FOI undersöks terrororganisationen IS:s propaganda från en mängd olika perspektiv. Rapporten är den andra delredovisningen av ett regeringsuppdrag som FOI nu överlämnar till regeringen. Läs mer om rapporten här.

Kommunernas arbete lokalt: Målen för Nationella samordnarens arbete mot våldsbejakande extremism – att stärka demokratin, att motverka att personer ansluter sig till våldsbejakande extremism och att underlätta för personer att lämna extremistmiljöer – går också vidare. I det arbetet är kommunerna mycket viktiga och en nyckelroll spelas av de lokala samordnarna. Det är därför viktigt att ha en klar lägesbild över den lokala situationen. Vilka grupperingar finns i kommunen, och vilka delar i den kommunala verksamheten har ansvaret? För de kommuner som ännu inte har en klar lägesbild är det nu en prioritet att ta fram en sådan. Detsamma gäller en handlingsplan. Finns det luckor i informationsöverföringen mellan kommunala funktioner, och hur täpper ni i så fall till dem? Självklart skall det kommunala självbestämmandet respekteras, och kommunerna väljer hur arbetet riggas. Vi bistår med det som efterfrågas, och är mycket glada över att de allra flesta kommuner nu ”är på banan”.

För att stödja kommunernas arbete kommer vi snart – efter önskemål från det lokala planet – att ge ut en vägledning för hur kommuner kan ta fram lägesbilder och handlingsplaner. Dessutom genomförs även en nationell undersökning om våldsbejakande extremism i Sverige, en undersökning som främst handlar om kommunernas förebyggande arbete. Den kommer att publiceras i början av juli.

Nu är vår utbildning för praktiker ”i första linjen” igång! Jag inledde nyligen det första av tre internat på kursen ”Våldsbejakande extremism i Sverige – individ, samhälle, ideologi och praktik”. Vi har uppdragit åt Lunds universitet att planera och genomföra utbildningen. Kursen, som startade den 1 april och avslutas den 15 oktober, ges på kvartsfart och ger sammanlagt 7,5 högskolepoäng. Total kommer 53 studenter att delta under kursens 20 veckor.

Det var fantastiskt roligt att träffa deltagarna. Det finns en otrolig kompetens samlad på den här kursen, både bland vår kursdeltagare och bland våra föreläsare, sa Dan-Erik Andersson, universitetslektor vid Lunds universitet och en av de ansvariga för kursen.

Bland föreläsarna på kursen återfinns personer med gedigen kunskap inom området, från utbildnings-institutioner såsom Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, Försvarshögskolan och Segerstedsinstitutet vid Göteborgs universitet. På kursen deltar även representanter från exempelvis Nationella samordnaren, Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting.

Nationella samordnaren träffar alla länsstyrelser och kommuner under året: Nu, när lite drygt hälften av vårens regionala kunskapsseminarier är avklarade kan vi konstatera att uppslutningen från kommunerna är god. Det är också en stor och bra bredd bland de som deltar. För oss har det varit en viktig poäng att låta kommunerna själva bestämma vilka som ska bjudas in till seminarierna. Hur man väljer att skära frågorna och bygga upp verksamheten ser ju så olika ut från kommun till kommun. Det vi kan konstatera är att det bidrar till en bredd och en spänst i seminarierna när det sitter människor ifrån så skilda verksamheter där. Men alla spelar de en viktig roll i det förebyggande arbetet.

Under våren och hösten 2017 bjuder Nationella samordnarnaren tillsammans med länsstyrelserna in alla kommuner till regionala kunskapsseminarier. Under seminarierna arbetar man utifrån fiktiva case och resonerar sig tillsammans fram till hur man skulle kunna agera om något liknande hände i den egna kommunen. En hel del fokus läggs också vid vad man kan göra för att förebygga att liknande situationer uppstår. Under april och maj har seminarier arrangerats i Västmanland, Gävleborg, Västernorrland, Skåne (två seminarier) och på Gotland. Innan sommaren återstår Uppsala, Dalarna, Södermanland, Jämtland och Kalmar.

Orostelefonen sköts nu stadigt av Rädda Barnen.

Vi är försiktiga med att dra slutsatser med utgångspunkt från samtalen eftersom det är en förhållandevis liten grupp men ungefär hälften av samtalen som kommer handlar om högerextremism och hälften om religiös extremism, sa Ola Mattsson på Rädda Barnen till Sveriges radio.

Sedan i februari är det Rädda Barnen som driver Orostelefonen på uppdrag av Nationella samordnaren. En sak som Rädda Barnen arbetat strukturerat med är att utveckla systemet för vidareslussning av de som ringer och behöver hjälp. Blir de hänvisade till tex Socialtjänsten i sin kommun försäkrar sig de som arbetar på Orostelefonen först om att någon verkligen svarar på Socialtjänsten.

Varje månad publicerar Rädda Barnen statistik på sin webbplats. Där går det också att ladda ner och skriva ut affischer som gör sig bra i väntrum eller föreningslokaler.

Slutligen vill jag slå ett slag för den utmärkta webb-platsen Krisinformation.se som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris.

Krisinformation.se drivs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Innehållet är framtaget genom myndighetsgemensamma arbetsgrupper inom olika områden. All information som finns på sajten är bekräftad information från myndigheter och övriga ansvariga.

Målet är att webbplatsens innehåll ska vara tillgängligt och användbart för så många som möjligt. Med Krisinformation.se:s mobilapp kan medborgare dessutom få information om kriser i sitt närområde till mobilen.

Och, tills vi hörs igen: kika gärna in på vår hemsida här!

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

1 maj: Hänger Damokles’ svärd över vår demokrati?

Idag, den 1 maj, kraftsamlar det politiskt och religiöst obundna nätverket Dalarna mot rasism i Falun, i en stor manifestation. Hur kommer det sig? Skall inte detta vara Arbetarrörelsens dag?

Jo, men idag är det mer än så som står på spel: Manifestationen (som samlar människor från vänster till höger, från olika religioner och från människor som varken är engagagerade partipolitiskt eller i något trossamfund),  handlar om att stå upp för ett öppet och tolerant samhälle, präglat av mångfald. Och den handlar om att värna vår demokrati.

För genom Falun idag tågar inte bara arbetarrörelsen, utan också också nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen. Dessa våldsbejakande extremister har fått demonstrationstillstånd.

Själv åt jag frukost med en mig närstående person i morse. Vilka hen skulle upp tidigt för att demonstrera med i Stockholm spelar mindre roll: det viktiga för mig är att de jag har privilegiet och ansvaret att uppfostra, vill demonstrera: Idag, eller en annan gång. Men att de på riktigt tror att världen fortfarande går att förändra. Och med demokratiska medel, utan att ta till våld. Vilken politisk färg jag själv har är det nästan ingen som vet. Och ännu färre vet hur jag röstade i de senaste valen. Gott så, med mitt nuvarande uppdrag. Men påminner gärna om vilka som utsåg mina företrädare: Det var Reinfeldts regering som utsåg Mona Sahlin (s) , och Löfvens regering som utsåg Hillevi Engström (m). För mig är det en stor poäng att samordningen av insatser för att värna demokratin faktiskt skär över blockgränserna.

Våldsbejakande extremism – oavsett vilken form den tar sig, och oavsett vem våldet och hatet drabbar – är ett allvarligt hot mot vår demokrati. I mitt nuvarande uppdrag får jag dagligen rapporter om människor som avstår (eller överväger att avstå) från att utöva sitt politiska engagemang på grund av rädsla. Som tur är kommer lika många rapporter som vittnar om att människor inte ger upp.

Men vid sidan av våldet, rasismen  och hatet finns också ett annat allvarligt hot mot vår demokrati: likgiltigheten. För mig är detta: människor som faktiskt inte bryr sig – ett damoklessvärd. Jag har skrivit om det svärdet  förut:

Damokles var anställd vid hovet i Syrakusa under antiken. Vid ett gästabud utsattes han av kungen för att bli sittandes med ett skarpslipat svärd, som hängde i ett enda hårstrå, över sitt huvud. Detta sedan han åtrått kungens plats. ”Damoklessvärd” har blivit ett bevingat uttryck för överhängande fara. Cicero använde det, liksom Shakespeare i Henrik IV, och Kennedy när han talade till FN om ”Damokles kärnvapensvärd”. Det dyker fortfarande upp i populärkulturen: Lou Reed och Judas Priest sjunger om Sword of Damocles och vi hittar det i anime och spel. Hur skulle det damoklessvärd som, bildligt talat, hänger över våra huvuden idag, se ut?

Ja, det beror förstås på vilket politiskt perspektiv du har. Någon skulle kanske säga den ökade populismen och polariseringen. I mitt uppdrag ser jag, utifrån de underlag SÄPO ger, vilket hot den våldsbejakande extremismen på allvar utgör. Du skulle kanske framhålla helt andra saker.

Men frågan är om inte även likgiltigheten hänger som ett svärd, i ett enda hårstrå, över våra huvuden?

Av de sju dödssynderna har likgiltigheten – acedia på latin – ofta ansetts vara den värsta. När en slutar bry sig och tänker att ingenting spelar någon roll: Det är kanske då en upphör att vara en människa? Under antiken och medeltiden fanns det gott om skildringar av människor som dukar under för likgiltigheten, acedia. Men ser en sig omkring idag så är lika många drabbade nu som då.

Nästa år har vi val i Sverige. Hur många kommer att orka gå och rösta? Och hur många av oss tror, på riktigt, att just vårt engagemang spelar någon roll och att det faktiskt går att ändra på saker med hjälp av politiskt engagemang?

Nästa år är det också 70 år sedan deklarationen om de Mänskliga  Rättigheterna antogs i Paris. En av de som höll i pennan var Stéphane Hessel.

Jag har skrivit här tidigare om hans oväntade franska boksuccé som kom för några år sedan. Egentligen är den bara ett litet häfte, som just handlar om att vägra vara likgiltig. Den tunna lilla boken som heter Indignez-vous (ungefär BLI UPPRÖRD!”) är skriven av just Stéphane Hessel. Han dog dessvärre häromåret, men ägnade sig ända in i kaklet bland annat åt att protestera mot – vad han ansåg – den inhumana franska migrationspolitiken. Då hade Hessel hängt med ett tag. Han föddes i Berlin 1917, kom till Frankrike, fick uppdrag av general de Gaulle att organisera motståndsrörelsen, hamnade i koncentrationsläger där man misslyckades med att ta kål på honom, blev diplomat.

Tänk att ha varit med och formulerat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Artikel 1 lyder:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En av författarna 1948, Stéphane Hessel, var 93 år när han häromåret skrev den där tunna lilla boken på 30 sidor, där han uppmanar oss alla att slåss mot likgiltigheten.

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle våga se honom i ögonen?

Vems ansvar är det att värna demokratin? Och att slåss mot likgiltigheten?

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Med anledning av attentat(en) i Stockholm

Mina varmaste tankar går till alla som på olika sätt drabbats.

Ryktesspridning och desinformation kan förekomma.

Följ händelseutvecklingen här:

http://www.sakerhetspolisen.se

http://www.polisen.se

http://www.sverigesradio.se

Rädda Barnens Orostelefon utökar sina öppettider.

020-100 200

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar