Vad hade Gertrude och Omar förväntat sig av oss?

Jag och en rödakorsare i Malmö – Bosse – står framför en monter på Malmö Museum. I montern hänger hans mammas rödakorsuniform. Hon hette Gertrud och fanns med när flera hundra tusen flyktingar kom till Sverige i slutet av Andra Världskriget. 2000 av dem fick husrum på Malmö Museum, som över en natt gjorde om sina lokaler till flyktingförläggning. (Handlingskraft!) Där arbetade hon som volontär. Och hon dog på sin post: Hon smittades av fläcktyfus och dog när Bosse var helt liten. Men han berättar att hon ler på alla bilder han har kvar. Gertrude var så otroligt stolt över Röda Korset. Och över Sverige.

Jag besökte vår Malmö-krets i veckan: Nästan 800 frivilliga med ordförande Kerstin i spetsen. Nästan 50 olika verksamheter. Många medlemmar, flera anställda. Jag känner tacksamhet gentemot denna krets och andra, som i höstas hedrade vårt humanitära arv, och gjorde enorma insatser i vårt mottagande av medmänniskor på flykt. De utvecklar sin verksamhet utifrån rubriken i vår strategi: Samverkan och beredskap i ETT Röda Kors.

Utanför Malmö Museum står en av de vita bussarna, och jag får gå ombord. Tiden stannar. Just denna Vita Buss hittades på en soptipp i min hemstad Sollefteå av en slump, och renoverades. På en av bårarna ligger en resväska med vårt emblem som det såg ut då. Och jag kommer att tänka på ett Röda Halvmånen-emblem. På en trasig, tom väst vid ett bilvrak utanför Aleppo.

Historien och nuet hänger ihop. Och behovet av vårt arbete med att ge hopp och rädda liv är större än någonsin.

När jag kommer tillbaka till Röda Korsets hus vid Mariatorget brinner levande ljus i entrén, till minne av de volontärer som, än idag, dör på sin post för Röda Korset precis som Gertrud gjorde. Men våra volontärer som arbetar i krig, dör numera sällan i sjukdomar. De dör för att krigets lagar inte respekteras. För att sjukvård och humanitära organisationers medarbetare utgör medvetna militära mål. En av dem som dog i den senaste attacken, mot en konvoj på väg till Aleppos utkanter, var Omar Barakat. Han ledde en av våra kretsar i Syrien.

Olika länder, olika nationella föreningar, olika tider. Men: Gertrud och Omar gav aldrig upp när det gäller hopp och humanitet. Vi får inte göra det heller. Världen har inte sett så här mörk ut på länge. Och vi vet att människor utsätts för fruktansvärda saker på så många håll både här hemma och långt borta. Men vi måste hålla fast vid tanken att krig hittills alltid tagit slut. Och att människor på något sätt reser sig, som efter översvämningarna vi nu ser i Nordkorea. Som efter andra katastrofer. En del saker blir bättre, även om det kostar blod, svett och tårar.

Och vi MÅSTE komma ihåg att varenda liten sak vi gör hjälper. Från Malmö till Mosul.

När vi lägger ihop allt vi gör, blir det ganska mycket…

 

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Ett år av hopp och förtvivlan

Fristad

Det har strax gått ett år sedan den här bilden togs av mig och en av våra frivilliga i Röda Korset. Det är en favoritbild: Jag gillar att jag sitter på knä i Fristad och tänder ett ljus för medmänniskor på flykt. Och att det ser ut som om han, som ganska nyss kommit som ensamkommande flyktingbarn och som nu är en av våra volontärer, vakar över mig. Det ligger så mycket i den metaforen. Den säger något om hur kort steget kan vara från att befinna sig i en extremt utsatt situation, till att vara någon som stöttar andra och hjälper oss i vårt arbete med att lindra och förhindra mänskliga katastrofer. När jag ser bilden nu, tänker jag också på att den togs precis när en av våra regioner samlade alla sina kretsar just i Fristad, för att samordna sig i den jätteinsats för medmänniskor på flykt som just dragit igång då. Och jag minns hur attityden var hos våra rödakorsare på det mötet: ”Nu ställer vi om! Nu gör vi det vi gjort innan men också en massa nytt! Vi orkar! Och nu tar vi en massa nya volontärer ombord. Samt: Får vi slut på frivilligledare så hittar vi fler bland våra nya engagerade”. En enastående inställning till en gigantisk utmaning. TACK alla som trodde på att detta skall vi klara, tillsammans! Det har nu gått ett år som visat att Röda Korset är en organisation som gör stor skillnad. Att vi är att räkna med när det gäller. Vi var snabbt på plats i höstas för att ge människor som kom till Sverige ett medmänskligt välkomnande. Många nya och gamla rödakorsare hjälpte till både vid mottagandet, men sen också i våra lokalsamhällen. Vi var långt ifrån ensamma om att göra stora insatser. Men här kommer litet om just oss:

  • I höstas vi fick in närmare 5 000 nya volontärer. För vår del var är detta den största mängd volontärer som vi rekryterat under hela efterkrigstiden. Dessa nya har fått bra stöd och ett varmt välkomnande av redan engagerade rödakorsare.
  • Vi har idag aktiviteter på eller i anslutning till asylboenden på 270 orter i Sverige. Det handlar om att träna svenska, olika fritidsaktiviteter, som fotboll och simning, öppna hus, juridisk rådgivning och mycket annat. Parallellt fortsätter vi med grundläggande insatser som efterforskning och familjeåterförening.
  •  Rödakorsare bryter isolering, skapar sociala aktiviteter och gör väntan på ett ovisst beslut lättare för de människor som flytt till Sverige. Under året har rödakorsare fortsatt gjort skillnad för de människor som flytt till Sverige genom olika sociala verksamheter på asylboenden och på Röda Korsets mötesplatser runtom i landet. Röda Korset har även hjälpt anhöriga som förlorat kontakten med varandra på grund av migration och flykt genom vårt arbete med efterforskning.

Ibland talar vi om hösten 2015 som något avslutat. Men självklart var det bara en början och vi behövs mer än någonsin. Nu börjar vi se de fruktansvärda konsekvenserna av de nya lagarna som innebär tillfälliga uppehållstillstånd och oerhörda svårigheter att förena familjer. Röda Korset skall stödja vår regering och arbetar på direkt mandat av den. Men vi MÅSTE protestera när politiken inte värnar asylrätten och det humanitära perspektivet. Hur tänker regeringen att vi skall få till en bra integration när människor tvingas leva i ovisshet i flera år, och inte får vara med sina allra närmaste? Riv lagen. Inte familjer. Och fortsätt kämpa, i det stora och i det lilla: Medmänniskorna på flykt har inte blivit färre, när vi nu i dagarna högtidlighåller årsdagen av På Flykt-insatserna.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Från Sollefteå till Syrien. Om en första dag efter sommaren.

En mening fastnar i mitt huvud medan jag kör ned från mitt smultronställe vid Ångermanälven, hem till Stockholm: ”Krig utan gränser är krig utan slut”. Jag sover en kort natt, sedan börjar min resa denna allra första dag i Röda Korsets tjänst efter ledigheten. Taxin skjuter fart genom ett sömnigt, nästan folktomt Stockholm. Jag är på väg i ottan till Radiohuset för en tidig intervju om det ansträngda läget i den syriska staden Aleppo. Sedan en längre tid råder blodiga strider om denna stad vars betydelse är avgörande när det gäller leveransvägar.

Jag var i Syrien i februari. För mig kom mötet med drabbade, våra frivilliga och kollegor, att bli ett före och ett efter. Insikten om krigets brutalitet lever kvar i mig.

image.jpg

Jag tycker det är svårt att tala om Syrien. Vilka ord ska man ta till? Konflikten har ju pågått över fem år. Samtidigt har våldet nått nya nivåer. Vad vi bevittnar i Aleppo är inget annat än en humanitär katastrof. Uppemot 300 000 människor har ju varit instängda i östra delen av staden sedan i början av juli.
Byggnader och hus är fullständigt utbombade, vattenförsörjning, sjukhus och ambulansstationer har förstörts eller skadats på alla sidor om frontlinjerna i denna hårt krigshärjade stad.

Människor är skadade, undernärda och sjuka. De medicinska behoven är enorma. Det är smärtsamt att konstatera att ju större behov, desto svårare att få behandling eftersom de få vårdplatser och personer som kan hjälpa attackeras.

Hittills har 53 frivilliga från Syriska Röda halvmånen och 8 från Palestinska Röda Halvmånen i Syrien har fått betala med sina liv för att de osjälviskt hjälpte andra.

När sjukhus och ambulanser angrips har alla gränser suddats ut. Ty krig utan gränser är krig utan slut.

Så vad kan Röda Korset göra?

Blotta närvaron är talande nog. Vårt uppdrag är att vara nära de som drabbas av kriget och i det avseendet är vi kompromisslösa. Om vi så får börja om varje dag – nya förhandlingar, nya besvikelser, ny frustration – så gör vi det. Vi börjar om. Miljontals människor får mat, vatten och andra förnödenheter tack vare Röda Korset och Röda Halvmånen. Vi tar inte ställning i konflikten men står alltid bakom dem som drabbas. Neutralitet är vårt viktigaste verktyg för att vinna allas förtroende.

Vi måste ligga också på vår egen regering som i sin tur kan ta upp och internationellt påtala bristen på respekt för civilbefolkningen, sjukvård och infrastruktur. Samtidigt måste också EU:s länder enas om att ta emot de medmänniskor som inte längre kan stanna kvar i Syrien.

FN har nu föreslagit en vapenvila i Aleppo. Vad skulle det innebära för Röda Korset? frågar programledaren och tiden rinner mot sitt slut.

Jag svarar:

En vapenvila, om den respekteras, skulle innebära någon slags respit och bättre möjlighet att nå människor som allra bäst behöver oss.

Vårt arbete i Syrien är att göra vad som är möjligt i en omöjlig situation. Men vi får inte sluta tro att freden måste komma. Vi måste trots allt fortsätta hoppas. Och det vet jag att vi är många som gör. TACK alla som stöttar vårt arbete, i stort och smått, så vi kan fortsätta. För det måste vi.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

”This hard land” – till en medmänniska på flykt

Bruce Springsteen har alltid varit både party och politik. Det är ingen slump att han gjorde filmmusik till ”Philadelphia” i en tid då homosexualitet och aids fortfarande var tabu och ingen kunde stava till HBTQ-rättigheter, eller att han sjunger om humanitet och empati för den lilla människan i en värld när allt tycks gå åt andra hållet.

På sina konserter brukar han prata politik mellan låtarna. I det stora och i det lilla. Men det gjorde han inte i natt, för oss lyckliga satar på Ullevi i Göteborg. Han bara levererade, tillsammans med Patti Scialfa – ”the Queen of E Street” och de andra i bandet; nästan fyra timmar av ren och skär eufori.

Men. Han avslutade med This Hard Land. Helt själv på scen, akustiskt, framför  60 000 människor som höll andan.  En sång som han nästan aldrig spelar. Den skulle ha varit med på ”Born in the USA”-plattan men ströks.

Nu sjöng han den, och den växte till en kommentar till vår mörka tid, med minst 65 miljoner medmänniskor på flykt.

Now even the rain it don’t come ’round
It don’t come ’round here no more
And the only sound at night’s the wind
Slammin’ the back porch door
It just stirs you up like it wants to blow you down
Twistin’ and churnin’ up the sand
Leavin’ all them scarecrows lyin’ face down
Face down in the dirt of this hard land…

Men så, ändå, en glimt av hopp på slutet:

Just one kiss from you my brother
And we’ll ride until we fall
We’ll sleep in the fields
We’ll sleep by the rivers and in the morning
We’ll make a plan
Well if you can’t make it
Stay hard, stay hungry, stay alive
If you can:
And meet me in a dream of this hard land!

Jag vill tillägna sången This Hard Land alla som tvingats fly, och alla som tvingats bli kvar, och alla som kämpar i stort och smått för att världen skall bli lite bättre, lite medmänskligare, lite lättare att uthärda. Jag har följt Bruce Springsteen i 30 år. Hans musik ger mig hopp och kraft. Du har kanske andra artister, konstnärer eller poeter som håller dig flytande. Men vem vi än inspireras av, så ger kulturen oss små stänk av lycka. Oavsett om det är ruiner i Palmyra, ett bibliotek i Skövde eller en konsert i Juba. Tack för det.

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Blinded by the Night

En kär vän undrar, på tal om helgens hajp på Ullevi, vad det är för särskilt med Springsteen. Tja… Mig har han hjälpt att leva. Sen jag var 14. Och det är inget särskilt med mig, eftersom jag delar den inställningen till hans musik med några hundra miljoner andra. Det är en tröst i denna mörka tid att konsten förmår detta, oavsett om man njuter av Kate Bush, Händel, Rokia Traoré eller Depeche Mode. image

1985 såg jag Springsteen för första gången. Inte live, det fanns inte på kartan eftersom jag var tonåring och bodde i en by tre mil utanför Sollefteå, på universums vackraste och vemodigaste plats vid älven. Men jag såg honom på TV och mitt liv förändrades. Han sjöng för mig och visade det som Winnerbäck skriver om i Söndermarken: ”Ett hål genom kulissen”. Och när man tog sig ut genom den revan i tristessens väv, kom man ”ut i verkligheten, drömmen, ut till färgerna man bara ser på bio”.

Måndag kväll får jag se honom och de andra 60-plus-busgrabbarna i E-Street band i Göteborg. Jag laddar genom att leta fram det jag har på vinyl. Mamma och Pappa beställde dem åt mig i Sollefteå och de var mina käraste skatter: Greetings from Ashbury Park, Nj. The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle. Born to Run. Darkness on the Edge of Town. The River. Nebraska. Born in the USA. Tunnel of Love. Och julen 1986 fick jag boxen Bruce Springsteen & E Street Band Live 1975-1985. Det kunde inte bli större.

Vi är tre generationer i familjen Carlstedt som älskar att sätta oss i en bil, med så stor motor som möjligt, köra norrut och lyssna på ”Badlands” på högsta volym. Fånigt? Säkert… Men ändå, destillerad lycka:

”I believe in the love that you gave me”…

Hoppas han spelar Badlands också på ”min” kväll på Ullevi. Låten tillägnas den som fortfarande vågar släppa kärlek över tröskeln, fast livet ofta är så fruktansvärt smärtsamt:

Lights out tonight, trouble in the heartland.
Got a head-on collision, smashin in my guts man.
Im caught in a crossfire that I don’t understand.
But there’s one thing I know for sure girl:
I don’t give a damn for the same old played out scenes,
I don’t give a damn for just the in-betweens.
Honey I want the heart, I want the soul, I want control right now.
You better listen to me baby:
Talk about a dream; try to make it real.
You wake up in the night with a fear so real.
You spend your life waiting for a moment that just don’t come.
Well don’t waste your time waiting

Badlands you gotta live it every day
Let the broken hearts stand
As the price youve gotta pay
Well keep pushin till it’s understood
And these badlands start treating us good!

Workin in the field till you get your back burned
Workin `neath the wheels till you get your facts learned.
Baby I got my facts learned real good right now.
You better get it straight darling:
Poor men wanna be rich, rich men wanna be kings,
And a king aint satisfied till he rules everything.
I wanna go out tonight, I wanna find out what I got.
Now I believe in the love that you gave me.
I believe in the faith that could save me.
I believe in the hope and I pray that some day it
Will raise me above these Badlands…

For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it aint no sin to be glad you’re alive.
I wanna find one face that aint looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these Badlands…

https://m.youtube.com/watch?v=8y4JfkZ5mJs

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

En sorgens dag. Sverige: från humanitär stormakt till …vadå?

Midsommartid i Sverige. Den där vackra, vemodiga tiden då de ljusa nätterna är som gjorda av glas och vi knappt hunnit förstå att vintern är över. Nu skall allt hända, alla skall hinna ses och luften vibrerar av förväntningar.

Men jag vet, att ringde jag min far skulle han säga: ”Jahapp, nu vänder det. Nu blir det bara mörkare igen”.

Och det är dessvärre inte bara nätterna som nu blir mörkare i vårt land.

När jag får beskedet om dagens beslut i vår riksdag, befinner jag mig på en väldigt speciell plats mitt ute på den schweiziska landsbygden, nämligen Ecogia, den internationella rödakorskommitténs (ICRC) träningsanläggning. Här har Röda Korset/Röda Halvmånen, just under midsommarveckan, samlat nyvalda ordförande och generalsekreterare för nationella föreningar från hela världen.

Det är nu svårt, mycket svårt, att se mina kollegor från Libyen, Centralafrikanska Republiken, SydSudan, Ukraina eller Turkiet i ögonen och berätta vad Sveriges riksdag precis beslutat, som minskar möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Och de som får asyl, får nu bara tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Dessutom blir det, med nya lagen, oerhört svårt att få återförenas med sina närmast anhöriga. Med den nya lagen är det i princip bara de som får flyktingstatus som har rätt till familjeåterförening. De flesta som får asyl i Sverige hör till gruppen alternativt skyddsbehövande och de får inte den rätten. Det betyder att människor som flytt till Sverige kan få leva utan sina barn, make eller maka så länge lagen gäller. I TRE ÅR.

Det fattas några runt vårt bord på kursen här i Genève. Vi har inga kollegor på plats här på vår ledarskapskurs, från exempelvis Syrien, Eritrea, Tchad, Afganistan eller Libanon. I något fall beror det på att dessa ledare redan hunnit bli varma i kläderna, men i de flesta fall beror det på att situationen i deras hemländer gör att de helt enkelt inte kan resa iväg en vecka.

Igår mötte vi Elhadj As Sy, generalsekreterare för vår internationella federation av Röda Kors/Röda Halvmåne-föreningar. Han var mycket tydlig med hur han såg på det allt hårdare humanitära klimat vi nu ser i land efter land: han menar att oviljan hos världens länder att hjälpas åt med att ta emot medmänniskor på flykt, inte handlar om ekonomi: det handlar om lika delar rädsla och likgiltighet. När jag hör honom tala tänker jag på min resa till New York i höstas, och våra möten med olika FN-organ och andra inför World Humanitarian Summit som hölls i Istanbul i maj.

ALLA sa saker till oss, på exakt samma tema: TACK SVERIGE! ”Tack för att ni tar emot så många flyktingar. Tack för att ni står upp för humanitet. Tack för att ni utgår från humanitet när ni fattar beslut. Tack för att Sverige håller Dag Hammarskjölds, Wallenbergs och Folke Bernadottes fanor högt. Vi tänker att om ni, ett litet land men med stort hjärta, kan fatta beslut på humanitära grunder, då behöver inte resten av världen ge upp”.

Detta hörde vi i vartenda sammanhang under vår resa.
Och inte bara under den resan. Vi får höra det var vi än kommer.

Men vad skall vi svara? Är vi säkra på att vi fortfarande är så modiga i Sverige? Är vi en ”humanitär stormakt” som någon sa?

Röda Korset är opartiska och neutrala. Och vi har en unik stödjande roll gentemot våra regeringar. Men nu måste vi ställa frågan: vad hade min företrädare Folke Bernadotte med de vita bussarna sagt om den senaste tidens utveckling: med våra skärpta ID-krav? Med lagstiftning som i stort sett omöjliggör familjeåterförening? Med tillfälliga uppehållstillstånd. Med budskap om att Sverige måste ned till ”EU:s lägstanivåer för flyktingmottagande”?

Vad skulle hända om vi, i pyttelandet Sverige med en tradition av stora humanitära visioner, istället sa: ”Vi går före! Vi vet att det ohyggligt, svårt och påfrestande att ta emot människor på flykt, men vi fortsätter! Och vi förväntar oss att ALLA länder hjälps åt! Vi har gjort det förut – som efter andra världskriget – och vi kan göra det igen!

Jag har hunnit göra många resor till våra kretsar och regioner under mitt första år som ordförande för Svenska Röda Korset. Men också ute i världen: jag har varit i Ungern, Syd-Sudan, Sudan, Kenya, Etiopien, Schweiz, Syrien, Libanon, Frankrike, Österrike, USA och Italien. Den samlade bilden handlar om de enorma förväntningar som finns på Sverige, på grund av vår historia och det mod och den medmänsklighet vi visat.

Var finns dagens ledarskap som går före och visar att världen går att förändra? Finns det svenska namn idag vi kan sätta bredvid Bernadotte, Wallenberg och Hammarskjöld?

Röda Korset är rädda om vår neutralitet. Men bland våra grundprinciper står HUMANITET allra överst. Vi försöker kämpa för den internationella humanitära rätten. Vi höjer våra röster när sådant våra regeringar kommit överens om – som rätten att söka och få asyl – äventyras.

Hur rimmar de beslut Sveriges riksdag fattade idag, med bilden av oss som en humanitär stormakt?

Till helgen får jag åka hem till mina barn. Men hur ska jag kunna ringa upp vänner från Syrien – som Samar – och fråga hur hon tagit beskedet om att hon inte kommer träffa sin far eller sin dotter på ytterligare tre år?

Publicerat i Personligt | 4 kommentarer

Humanitär diplomati – en del av Röda Korsets DNA

Den kvinnliga vakten i entrén till Sveriges Riksdag gestikulerar med händerna och ber oss vänta.

– Vi får ta det en och en, det är folk före, säger hon myndigt och ställer sig bredbent.

Bakom oss i kön av sitter folk i gräset och lyfter ansiktet mot solen. Från den vita schlagerbaracken vid Slottet hörs musik från Eurovision och fiskmåsarnas svart-streckade vingar seglar över Strömmen.

Det är från denna verklighet vi ska bygga ett engagemang till en annan verklighet. Vi ska till Riksdagen och  tala om sönderbombade sjukhus, ambulanser som genomborras av hundratals kulor och patienter som dör, inte på grund av vapen utan av brist på dialysmaskiner, diabetsmedicin och antibiotika. Alltsedan 2008 har Röda Korset flaggat för ett skrämmande mönster i dagens väpnade konflikter: sjukvården utsätts för direkta attacker, vård förhindras och patienter diskrimineras.

Detta initiativ har sedan stötts av en koalition av världens främsta humanitära organisationer och samarbetspartners. Därför är det ingen slump att vi tillsammans med Läkare utan gränser och Svenska Afghanistankommittén är inbjudna av Sofia Arkelsten (M) och Pyry Niemi (S) för att diskutera vad som bör göras för att stärka skyddet av sjukvården. Det är så här vi arbetar när vi är som bäst. Inte heller är Röda Korset främmande för samhällspåverkan. Organisationen föddes ju ur Henry Dunants omvittnade  förmåga att övertyga andra att agera för de mest utsatta.

I modern tid kan vi se tillbaka på riktigt framgångsrika kampanjer som minkampanjen som mobiliserade människor över hela världen. 1997 antogs slutligen en FN-konvention som förbjöd användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt deras förstöring. Därmed räddades miljontals liv. Röda Korset bidrog med stor kunskap i frågan och gladdes även  åt att kampanjen och dess ledare Jody Williams erhöll Nobels fredspris 1997.

Eller klustervapen-kampanjen som också bars av många röster och organisationer, däribland Röda Korset, och fick som resultat en konvention (2010) som förbjöd dessa vapen som orsakar stor skada bland civila.

Vad önskar ni uppnå med er kampanj? frågar en nyhetsreporter inför Riksdagseminariet.

Efter 150 år vid frontlinjen har vi lärt oss att fördömanden lätt blir politiska slag i luften. Istället är Röda Korset en mycket praktiskt och principfast organisation – vi måste komma nära människor för att hjälpa och ge skydd. För att få det tillträdet för vi dialog med alla, också våra svenska politiker.

Att vara konstruktiv är det viktigaste. Därför har vi tagit fram en checklista som innehåller flera förslag till lösningar som ska diskuteras med våra parlamentariker. I korthet innebär det ett förändrat beteende och förebyggande av brott mot Genèvekonventionerna, krigets lagar, för att skydda så många av krigets offer som möjligt.

Nyligen antogs en resolution i FN:s Säkerhetsråd som stärker skyddet av sjukvården i skottlinjen. Det skedde inte över en natt utan var resultatet av år av påverkansarbete, inte minst av Röda Korset. Nu är det viktigt att handling sätts bakom orden och att vi får se en reell förändring för all dem som osjälviskt arbetar för att rädda liv under kulregn, granatbeskjutning och bomber.

En grupp som ännu inte varit så engagerad men som spelar en viktig roll i världens alla länder är parlamentarikerna. Därför var det oerhört glädjande att bli inbjuden till seminariet på Riksdagen. Nu ser vi fram emot att fortsätta dialogen om hur en enskild parlamentariker kan göra för att förbättra skyddet mot sjukvården i väpnande konflikter.

Här kan du läsa mer om checklistan och våra förslag till lösningar

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar