Höstlov – pulsen sjunker

Äntligen höstlov! Det var full fart ända in i kaklet, men så drog jag iväg det sista mailet, cyklade hem i höstrusket och kollade om barnen kände igen mig. Det gjorde de – tack och lov! C hade redan tidigare deklarerat att han tänkte följa med till Legoland över hans döda kropp, så en morfar anlitades. Det vill säga min far. Som passade på att dela med sig av sin levnadsvisdom innan vi andra i familjen satte kurs på Legoland. Du förstååååår, sa han (och jag insåg att här kommer det: Andra kanske använder livsstilscoacher eller läser självhjälpsböcker. Jag har Pappa) – ”du förstååår, fortsatte min fader maratonlöparen, min lilla gumma, det här med att forska och vara ordförande för diverse organisationer OCH vara maka och mor OCH hinna med att äta, sova, träna och ta hand om dig: Då gäller det att inte springa så FORT! Tänk på det du skall göra framöver som ett maratonlopp: Du kan inte ta ut dig fullständigt i början, för då kommer du inte att orka! Tänk 5 minuter per kilometer, tänk bra förberedelser, tänk mycket gröt, tänk på vätskebalansen. Så ska det nu gå bra ska du se”.

5 minuter per kilometer. Lugnt och fint. Mycket gröt. Bra råd!

Men just nu springer jag inte alls. Jag har dragit till Legoland med maken, R och hans flickvän E. Har jag dåligt samvete för att vi har råd att göra så’nt här på höstlovet? Nej, men jag är fruktansvärt tacksam!

Nu blir det snart skräpmat till middag. Och pommes fritesen ser ut som legobitar. Sportdrycken får vänta.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s