Har du tid att ta reda på vem jag verkligen är?

…have you got the time to find out who I really am?

En textrad ur en av Alice Coopers finaste låtar. Jag och sonen avnjöt hans härliga show i Göteborg i måndags. Cooper var i högform. Det finns de som anser att han (fortfarande, vid 61 års ålder…) är chockerande. Det JAG tycker är chockerande är de reaktioner jag fick när jag berättade att jag och C skulle till hans konsert. Reaktioner som

MEN HUR KAN DU?

ALICE COOPER? ÄR DU INTE KLOK?

…lät inte vänta på sig. Och så får man gärna reagera, men det som är så tråkigt är att INGEN av dem som reagerade kunde referera till VAD i hans verk som de finner så stötande. De har inte lyssnat till hans låtar. Inte läst hans texter. Inte varit på hans konserter. Det stör mig till vansinne att de flesta som har åsikter om mitt Metal-intresse inte har en susning om vad det är de förkastar. Det närmaste en förklaring någon kom var en kollega på jobbet som kritiserade hans kvinnosyn.

Alice Coopers kvinnosyn. Jaha. Kollegan är operafantast, men jag har aldrig hört henne komma ut från operan och vara upprörd över människosynen i Medea.

Det Alice Cooper gör, och många andra Metal-farbröder som varit pionjärer i flera genrer och som resonerar intellektuellt kring sina verk (t ex Ozzy Osborne, Dee Snider och Bob Halford), är att de – med hänvisning till den roll konsten kan uppfylla när den är som bäst – på scenen utför handlingar som låter publiken få utlopp för sina destruktiva, mörka känslor. Detta är knappast något nytt. Och det är knappast en slump att Alice:s senaste turné heter Theatre of Death. Just det. Teater. När Alice Cooper skall förklara varför han iscensätter avrättningar, självmord och sadistiskt våld på scenen hänvisar han till Aristoteles:

Katharsis, ett grekiskt ord för rening, brukade ju användas av Aristoteles för att beskriva hur en konstupplevelse kan rena betraktaren – och då helst en riktigt blodig tragedi, förstås. Definitionsmässigt kan katharsis beskrivas som ett klimax, eller för all del som ett sammanbrott,  och som efterföljs av känslan av en pånyttfödelse. En nystart. Många har vittnat om den ‘katarsiseffekt’ en film, en opera eller en rockkonsert kan ha. Även inom psykoanalysen används begreppet för att beskriva en omvälvande och inte sällan helande insikt hos klienten.

Alice Cooper menar att om man får lätta på trycket och leva ut sina destruktiva sidor inom konsten, så behöver man inte göra det i verkliga livet. Och fansen håller med. Många vittnar om hur hårdrocken håller dem vid liv. Jag kan däremot inte påminna mig NÅGON som sagt att just musiken bidragit till att de inte vill leva längre.

Vi hade i alla fall en stor upplevelse i måndags kväll. Alice Cooper och hans grymt bra band (med småpojkar i o f s) var i högform. Och det är väldigt kul att bo ihop med någon som rotar igenom vår gamla skivsamling och förtjust tar sig an Clash, Ebba Grön, Joy Division (pappas samling), Metallica, Iron Maiden, Rammstein (mammas samling) för att inte tala om Johnny Cash och Elvis (morfars samling) och Wagner, Puccini, Palestrina (farmor).

Musik är en ljuvlig drog för mig som är helnykterist. Den ger mig avkoppling, verklighetsflykt, lust. Och då gör det ju inte saken sämre att även Alice Cooper nyktrat till och uppmanar kidsen att inte dricka. Kristen är han också, om nå’n undrar.

Jag lånar en slutkläm från ett annat fan i måndags:

”Saying you don’t like Alice is like saying you don’t like Boa Constrictors”

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s