Lovsång till Farmor

Kommer hem en timme senare än vad jag tänkt. Dåligt samvete. Matkassar i händerna, utmattad av stretande i snömodden från tunnelbanan. Låser upp. Hör en kvittrande röst och en mild, lägre.

Ninni är hemma! Egentligen är hon förstås min svärmor. Och heter något helt annat. Men alla säger ”Ninni” sedan barnen var små.

Ninni sitter i soffan med yngste sonen och läser en saga. Lugn och ro. Frizon. Jag tänker att jag skulle vilja ge henne tusen röda rosor men nöjer mig med att fråga om hon vill stanna på middag.

 Min svärmor, barnens farmor, är Guds gåva till mig (eller vem det nu är därute i universum som är så generös).

De senaste 11 åren, när jag och maken försökt få livet att gå ihop med barn, varandra, arbete, ideella engagemang, så har hon varit räddningen. Och det mest fantastiska är att hon gör det på sina villkor! Hon offrar inget i sin egen agenda för att umgås med någon av oss, vilket är högst befriande. Hon är ingen martyr och ger aldrig någon dåligt samvete.

Barnen har vetat, från det att de var pyttesmå, att Ninni gör saker på sitt eget sätt och hemma hos gör vi (ibland!) saker på ett annat sätt.

Ibland tänker jag att Tove Jansson haft Ninni som förebild när hon skrev om Tootikki; ni vet, den där grymt coola humanistiska, feministiska, filosofiska, självständiga damen som bor i Badhuset den del av året då Muminfamiljen går i idé.  

Ninni har tid. Hon sitter stilla i soffan och läser sin tidning och barnen passerar med jämna mellanrum för att resonera om livets stora frågor. Ninni bakar med dem. Och tar med dem på utställningar och Sjörövare och annat nödvändigt. Och när jag ÄR hemma – jag är ju så priviligierad att jag t ex kan ta ledigt alla lov ihop med mina barn – ja då umgås vi med Ninni i alla fall titt som tätt. Det finns liksom en vila i det. Allas hjärtan slår långsammare.

Inte en enda gång under de tjugo år vi har känt varandra har hon uttryckt sitt ogillande över svärdotterns (mina) tillkortakommanden. Jag, som är usel på hushållssysslor och stämmer dåligt in i bilden av en god hustru och mor. Det har hänt att hon vikt vår tvätt eller räddat våra krukväxter från en säker död. Men då helt diskret, utan förebråelser. 

Jag hade inte kunnat få klart min avhandling, eller haft de jobb eller uppdrag jag haft, utan att Ninni hade utgjort vår marginal i tillvaron. Åtminstone inte med förståndet i behåll. Att jag dessutom lever ihop med en man som är feminist i praktiken (en hotad art) – ja, det har ju förmodligen också med henne att göra eftersom han är hennes son…  

Ibland kan jag misstänka att hon oroar sig för att jag jobbar för hårt eller tagit på mig för mycket. Men det uttrycker Ninni i form av ”vill ni jag skall hämta R någongång nästa vecka?” eller ”jag har stickat ett par strumpor till dig – det kan ju vara kallt på tåget till Göteborg”.

Någon mamma har jag ju inte. Och har heller aldrig haft någon i ordets mera traditionella bemärkelse. Men en Ninni har vi allihopa som är värd sin vikt i guld.  Och det finaste av allt är hur jag märker hur hennes symbios med barnen utvecklas när de blir äldre: De hjälper henne att bära kassar, eller ta ned något krångligt från vinden, eller ta reda på något på en hemsida.

Jag önskar att alla barn hade en Ninni i någon form i närheten. Egentligen borde vi väl dela med oss. Men vi vill ju ha henne för oss själva…

 

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Lovsång till Farmor

  1. Marianne skriver:

    Man blir ju bara helt varm inombords när man
    läser alla dessa underbara ord,om en svärmor.
    Helt underbart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s