Varför orkar jag?

Jag får ofta frågan: Hur ORKAR du? Hur HINNER du? Mamma, maka, forskare, arg folkrörelsetant. Framför allt det där sista verkar folk undra hur jag orkar? Möten, resor, möten, debattartiklar, möten, kvällar, möten, helger, möten, media, möten, konflikter, möten…

Ja, i ärlighetens namn kan man väl ibland undra själv. Om man inte borde tänka som Ronny Eriksson. ”Det är aldrig för sent att ge upp…”

Varför inte bara ge upp, och stå bredvid och se på. Så skönt det skulle vara, att inte lyfta ett finger utan bara ha åsikter om hur allt borde skötas EGENTLIGEN. Jag kanske borde börja röka pipa och dricka whiskey och ge fan i att sitta i TV:s morgonsoffa och tjata om gårdsförsäljning, och ge fan i att åka till Örnsköldsvik och prata med lokalpolitiker om serveringstillstånden på hockeyarenan. Och ge fan i att åka till Motala och peppa lokala eldsjälar.

Men så kommer det med jämna mellanrum saker som får mig att känna att jag ALDRIG, ALDRIG kommer att ge upp. Att jag kommer att bråka om politik och engagemang när jag är 95 också (om ingen tagit livet av mig innan för att jag är så irriterande, förstås).

En sådan sak, som gav mig ny energi, var ett sms jag fick av min vän P som är polis. Han har också  lagt ut denna text på Facebook och sagt att det är ok att jag lägger den här på bloggen. Såhär hade han det på jobbet i lördags:

Jag ser i hennes ögon att hon helt plötsligt kommit på något fruktansvärt. Nåt som är så hemskt att hon trots sin massiva berusning helt plötsligt kan komma till tals.
Det har gått upp för kvinnan att hon har 2 st sovande barn hemma som hon lämnade en ”stund” för att gå ner på den lokala puben och ta ett glas vin.

Precis som att vissa föräldrar springer iväg till tvättstugan eller dylikt så tyckte hon att hon kunde dricka ett glas vin medan barnen sov. Problemet var bara att glaset blev till flaska och flaskan ledde till så kraftig berusning att kvinnan inte kunde ta sig hem för egen maskin, än mindre berätta vem hon var och var hon kom ifrån.

Kvinnan togs till en tillnyktringsenhet på ett sjukhus i centrala Stockholm där hon skulle få sova ruset av sig. Det är där kvinnan vaknar till efter 3-4 timmar och kommer att tänka på vad som faktiskt har hänt.

Ovanstående scen utspelar sig när jag och en kollega kommer in till sjukhuset med en annan kvinna som några förbipasserande hittat halvt livlös i en snödriva. Kvinnan är närmare 60 år och är så pass berusad att det är helt omöjligt att få klart för sig om hon är skadad, nerkyld eller något annat så vi väljer att köra henne till sjukhus. Hon hade helt klart kunna dö om ingen hittat henne.

Kvällen löper på i alkoholens tecken. Vi pratar med Kalle som precis slagits med krogvakter. Kalle har helt klart blivit utsatt för någon typ av våld och vi tror att vakterna kan ha startat bråket men lyckas inte få fram vad som hänt. Kalle vill tillslut inte medverka. Vittnet till händelsen är en som bor i närheten och säger att han har sett allt. Han är också galet full och även där går det inte att få fram vad som hänt.

Hela tiden hör vi på polisradion om flickor och pojkar som blir misshandlade. Vid fråga till kollegor som varit på plats för dom olika händelserna så visar det sig att offren varit mycket berusade.

Kvällen avslutas med en trafikolycka där en bil kört av vägen och landat på taket. Intill olycksplatsen anträffas en mycket berusad man som förnekar körningen. Han har minsann varit passagerare i bilen. Mannen har precis varit med om en potentiell dödsolycka och det enda han kan tänka på är att skylla ifrån sig på någon annan. Han har inte den minsta insikt i att han skall vara glad att han lever. Alkoholen är en förnekelsedrog och det är så tydligt i detta fall.

Det jag beskriver ovan är på intet sätt någon ovanlig eller exceptionell kväll! Så här ser det ut dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.

Jag påstår att inget av ovanstående inträffat om dom vid tillfället hade halverat sitt alkoholintag!

Ja just det, barnen som lämnades ensamma var ett och tre år gamla.

P, som skrivit detta, är en av grundarna till Spritpartiet. Se gärna deras hemsida.

P är polis och gör mycket varje dag för att den här världen skall bli bättre. Jag hoppas att han känner att han INTE ÄR ENSAM!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Varför orkar jag?

  1. Per-Åke Andersson skriver:

    D en höga belastningens ok är lättare att bära än rastlöshetens hänsynslöst grymma djävul när man försöker att bryta idealitetens, ambitionernas och visionernas slaveri med vilandets långsamhet. Det ljuva slaveri som frigör njutningsfyllda förändringens resultat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s