Det krävs Klas Östergren till att förklara hur det är.

Jag fick ett mail från en person som tyckte att jag överhuvudtaget inte borde prata alkoholproblem eftersom jag inte vet hur det är. Eftersom jag är nykterist. Personen ifråga har emellertid missat en liten detalj: Eftersom jag i många år har bott ihop med en alkoholist, så vet jag precis hur det är. Kom dragande med vilket scenario som helst bara, tro mig:

Jag. Vet. Precis. Hur. Det. Är.

Däremot har jag kanske litet svårt att beskriva hur det är. Att sätta ord på det. Till det som är svårast att förklara hör vilken kraft den som är beroende har att kämpa emot. Den kraft som gör alkoholistens val så självklara, men samtidigt helt obegripliga och helt oförlåtliga för omgivningen. Den kraft som gör att en begåvad, framgångsrik, älskad och uppskattad människa väljer bort sitt eftertraktade jobb. Sina vänner. Sin familj. Sina barn. Barnen eller flaskan? Flaskan, självklart! Och så valet som kanske ter sig som det mest obegripliga av alla: Att man är beredd att avstå från alla former av kärlek, så att man kan få fortsätta att dricka i fred.

Det finns många författare som har känns sig manade att försöka beskriva detta i litteraturen. Få har lyckats. Men så i morse läser jag i Dagens Nyheter Klas Östergrens förord till nyutgåvan av Malcolm Lowrys klassiker ”Under vulkanen” från 1947. Lowry, själv fullblodsalkoholist, skildrar väl varken bättre eller sämre huvudpersonens förfall rakt ned i ett alkohål. Men Klas Östergren skriver om hans förfall på ett sätt som gör att Valet plötsligt ter sig begripligt, även för den som aldrig stått vid den där korsvägen:

…han blir ställd, som paralyserad inför det livsavgörande val han måste begå – mellan kärleken och döden […] får en chans att yttra några ord, mer behövs inte för att allting skulle förändras, för att han skulle ingripa i sitt eget liv och öppna dörren till förlåtelse och försoning. Men tillfället går honom förbi, förspills liksom vid anblicken av ljusspelet bland glasen på en groggbricka. Har man inte insett det förut så är det dags att göra det nu – att mannen är ohjälplig, här finns ingen nåd, ingen omvändelse att hoppas på. Konsuln är redan rättvänd. Med ansiktet vänt mot ett mäktigt väsen är han redan stämd till ödmjukhet och underkastelse. För att inte försumma sin plikt och svika sig själv måste han bli kvar där han är. Det är drickandets logik. I en existens som är meningslös och absurd och outhärdlig, i alla fall för den som avstår från kärleken.

Den som avstår från kärleken för att välja drickandet behöver inte nödvändigtvis göra det vid anblicken av ljusspelet bland glasen på en groggbricka. Det kan räcka att veta att när middagen är lagad, barnens gympakläder packade, golven är dammsugna, alla jobbiga telefonsamtal avklarade, så kan man lägga sig tidigt och skylla på magkatarren och veta att ens allra bästa vän, den som aldrig sviker, nämligen en flaska Explorer vodka med det fina röda seglet på etiketten ligger och väntar under tidningarna i nattygsbordslådan. Eller, många år senare, när barnen inte längre behöver gympakläder och huset inte finns kvar och inte familjen heller och det inte finns några kvartssamtal att ringa eftersom jobbet inte heller finns kvar och magen inte klarar vodka längre, att då veta att det finns några Falcon folköl i garnkorgen under en stickning som inte gått framåt de senaste tio åren. Visserligen ljummen, men den går lättare att dricka då. Risken att kräkas blir mindre. I en existens som är meningslös och absurd och outhärdlig, men där det glimmar till i ljuset från en flaska Explorer eller Falcon.

Du vet, de där dryckerna som Bryggeriföreningen tycker det vore så bra att vi sänkte skatten på.  

Det finns några författare som har gjort att jag stått ut med livet även när det har varit för djävligt. Det är John Irving, Joyce Carol Oates och Klas Östergren.

Jag. Vet. Precis. Hur. Det. Är. Jag behöver bara litet hjälp av Klas Östergren för att begripa det hela.

 

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det krävs Klas Östergren till att förklara hur det är.

  1. Monica Ståhl skriver:

    Så bra – så klokt-så sant, Anna!
    Det kan inte beskrivas bättre….vi ses på barrikaderna!

    Kram
    Monica

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s