Amor vincit omnia

En vanlig dag på jobbet: Förbereder undervisning, skriver på en artikel, funderar på om barnen har rätt kläder på sig med tanke på vädrat. Och så dimper det ned en liten kärleksbomb: En kär väninna skall äntligen få gifta sig. Äntligen, äntligen: Under de tjugo år jag har känt henne har hon skissat på hur brudklänningen skall se ut, vad hon skall ha i brudbuketten (eller kanske ingen bukett?), VAR hon ska gifta sig. Och alla andra detaljer, stort som smått. Jag känner ingen som varit så angelägen om att få gifta sig som hon. Och nu får hon det! Jag kommer ihåg på mitt eget bröllop, när hon var värdinna och toastmistress på ett strålande sätt, och hur jag nästan önskade att det var hon och inte jag eftersom jag visste hur gärna hon ville. Det är förstås inte nödvändigt att gifta sig: Man kan ha ett alldeles utmärkt liv ändå. Men det känns så himla bra när min livskamrat stolt säger ”min fru”. Sentimentalt dravel, visst, men man blir varm i magen.  Snart får mina barns gudmor också höra sin livskamrat säga ”min fru” och kommer säkert att bli varm i magen precis som jag fått bli i tretton år nu. Men först vill jag gå på ett alldeles, alldeles undervart bröllop! Hjälp, vad ska jag ha på mig?

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s