Och så var det detta med profilbilden på Facebook

Du vet det där partiet som säger ”vi skall ta ansvar för Sverige” samtidigt som de brölar hockeykörsramsor och låter som om de hade fem starköl innanför västen? De tycker ju bland annat att vi skall ta bort all konst som, jag citerar, ”upprör och provocerar” (SD:s presschef Mattias Karlsson). Jag och ett antal andra har under några tusen år tyckt att detta hör till konstens viktigaste uppgifter: Att uppröra och provocera. På tal om sådan konst har jag fått ett antal reaktioner  på min profilbild på Facebook. Vissa undrar bara varför det är en bil. Men, kära läsare, det är inte vilken bil som helst. Det är The Car. En Pontiac Trans Am av 1980 års modell. En bil att drömma om när man står vid sitt tvättberg en tisdagkväll i november. Andra – som vet att det är Elle Drivers bil i Kill Bill 2 – undrar varför jag har en bild från en våldsförhärligande film. Och det är här mitt resonemang om konst kommer in. För jag undrar om folk hade blivit lika upprörda om jag hade haft en bild på rekvisita ur en Shakespeare-pjäs eller Wagner-opera istället för ur en Tarantino-film. Skulle folk tycka att man inte skall se Shakespeare eller Wagner eftersom det förekommer våld i deras verk?

Och hos Tarantino: Har våldet ett egenvärde? Nix.  Med olika medel, ofta med hjälp av Ennio Morricones filmmusik, får Quentin Tarantino fram vad han vill få sagt. Utan Morricones musik skulle t ex Kill Bill kanske bara ha blivit absurda uppvisningar i ultravåld och en hyllning till asiatiska kampsportfilmer. Men med Morricones musik, låtar som  Il Tramonto, L’Arena och A silhouette of Doom, får Tarantino fram vad hans mästerverk handlar om: Att svåra upplevelser gör dig stark och att du kan använda den energin till något bra. Scenen där Uma Thurman tar sig ut ur kistan där hon är levande begravd kan mycket väl ersätta ett antal timmar i terapisoffan. Och den känslan förmedlar Morricone.

Dessutom är ju humorn central i hans filmer, och det är här figurer som Elle Driver med sin lapp för ögat och olycksbådande vissling kommer in. Jag skrattar hela vägen till garaget.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s