Historien om den sista draken i världen…

…är en av Tove Janssons finaste. För att hålla novembermelankolin stången läste jag den vid läggdags för R. Historien ingår i novellsamlingen ”Det osynliga barnet” och börjar såhär:

I slutet av rötmånaden på en torsdag fångade mumintrollet en liten drake i dendär stora gropen med brunt vatten till höger om pappans hängmattsträd. Naturligtvis var det inte hans avsikt att fånga en drake. Han hade bara försökt få tag i några av dedär småkribblorna som for omkring i bottenslammet för att undersöka hur de rörde benen när de simmade och om de verkligen simmade baklänges. Men när han hastigt lyfte upp glasburken fanns det något helt annat i den.

Vid min eviga svans, viskade mumintrollet andaktsfullt. Han höll i burken med båda tassarna och bara stirrade. Draken var inte större än en tändsticksask och den simmade omkring i vattnet med bahagfulla rörelser av de genomskinliga vingarna som var lika vackert formade som fenorna på en guldfisk […]

Den var underbar…

Mumintrollet älskar den lilla draken förbehållslöst, men den i sin tur är bara grym och bränner hål på bordsduken och älskar förstås Snusmumriken som inte bryr sig om den…

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s