Schibbolet

Amoz Os brukar säga att förmågan att känna empati, och att stå ut med sina medmänniskor, brukar ha mycket större betydelse för om ett land/ en organisation/ ett företag kan utvecklas och lyckas bra, än alla omorganisationer/chefsutbildningar/konsulttimmar i världen.

Jag tänker på hans ord när jag läser Maciej Zarembas reportage i helgens DN. Reportaget handlar om vad det är som gör en bra chef till just …en bra chef.

Han skriver bland annat

För några år sedan gjorde doktorn i ekonomisk psykologi, Ingrid Tollgerdt-Andersson, ett ambitiöst försök att jämföra ledarkulturer. Hon delade upp ett antal vårdanstalter i två grupper, en med hög sjukfrånvaro, den andra med låg. Därefter utfrågades cheferna och personalen. Resultatet blev oväntat. Det var anställda vars chefer betonade delaktighet, jämlikhet och medinflytande, som sade sig ”vara till för personalen”, som hade högst sjukfrånvaro.

Märkligt nog visade det sig att chefer som inte tog ”trivsel” i sin mun, som betonade ansvar, tydlighet, höga krav och rent av kundent utbrista ”jag är ingen mamma” eller ”jag tolererar inte …”, var mer demokratiska i praktiken: de delegerade både makten och ansvaret. Och deras personal höll sig friskare – utan massagestolar.

Tollgerdt-Andersson har funnit att trivselchefen gör tillvaron otydlig. Det blir oklart vem som bestämmer, vad som krävs och var ansvaret ligger. Dessa chefer törs inte säga ifrån – varken uppåt eller nedåt. Konflikter som borde ha lösts med en gång flyter ut i organisationen.

Jag har den ofattbara turen att just nu i olika rollen få arbeta tillsammans med tre chefer som är tydliga, som inte har några problem med att fatta beslut och som tar itu med de problem som dyker upp. De är inte chefer för att det är lätt utan för att det är svårt. De är inte konflikträdda, men har samtidigt empatisk förmåga. Zaremba lyfter fram många exempel på motsatsen i Sverige.

Läs hela artikeln i DN här.

Zaremba berättar bland annat om ett experiment, där hälften cheferna fick gå på en ”vanlig” chefkurs och andra hälften fick delta i experimentet ”Schibbolet”, ett

konstnärligt collage av prosa, lyrik och dokument, komponerat av musikern Julia Romanowska. Men det var i egenskap av forskare vid Karolinska institutet och med bistånd av Försvarshögskolan som hon stressade cheferna med Kafka, Majakovskij, klezmer och Maria Callas om vartannat.

Det var en hypotes som Julia Romanowska ville pröva, berättar professorn i socialmedicin Töres Theorell. Också han är bekymrad över svensk chefskultur.

”Den har många fördelar. Men blir det kris eller uppstår etiskt problem – vill ingen ta ansvar.”

Men ansvarskänslan är just en känsla, ingen intellektuell konstruktion. Tänk om konsten, som påverkar de snabbaste delarna av hjärnan, kunde liksom bakvägen ruska om chefspersonens sinnelag? Ta sig förbi överjagets hämningar och invanda tankemönster?

”De flesta kurser invaggar cheferna i en falsk känsla av trygghet”, säger Julia Romanowska, som själv har hållit ledarutbildningar i försvarets regi.

”Många ledarutbildningar är instrumentella. Man blåser upp chefernas egon, lär dem att hantera människor, men inte att hantera värdekonflikter. Eller värre – de lär sig att förneka sådana konflikter: ’Det finns inget rätt och fel. Det finns bara olika sätt.’ Eller: ’Det finns inga problem, det finns bara utvecklingsmöjligheter.’”

”Chefer behöver konfronteras med verkligheten, se den i ögonen, inte skyddas mot den med kokboksrecept. Recept besparar oss bekymret att känna och tänka.” Hon citerar den tyska filosofen Hannah Arendt: Man behöver lära sig tänka i någon annans ställe, från en plats där man själv inte befinner sig.

Hennes tanke med Schibboletprogrammet är enkel. Den kommer faktiskt från Franz Kafka: ”Lyssna inte bara en gång. Vänta tills du inte står ut längre. Vänta inte bara en gång. Världen kommer förr eller senare att blotta sig för dig.”

Alltså utsätter hon deltagarna för konstnärligt förtätade och upprivande vittnesmål, som de inte kan få ihop till ett budskap eller en sensmoral. Då tvingas de släppa slentriantänkandet och dömandet och tänka själva, högt – tillsammans med andra.

Att låta chefer ägnar några timmar åt ett Schibbolet-projekt tycks rimma väl med Amoz Os:s tankar om vad som skall till i det mänskliga samspelet…

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Schibbolet

  1. Pierre skriver:

    Visst är det vansinnigt intressant? Konsten skapar bättre chefer!

  2. Peter Sjögren skriver:

    Omtumlande studie som ger näring till att ifrågasätta samt öppna dörrar för så mycket nytt, att det just skulle vara konsten … så otroligt bra. Kan vi förvänta oss helt nya typer av management-skolor och värdegrunder i framtiden; hoppas det…..
    Istället för DI på chefernas bord kan vi se kultursidorna :)

  3. Annalena Nissen skriver:

    Hela Skolverket och alla skolledare borde få denna typ av upplevelser! Lärarkollegier likaså. Och eleverna.
    Konsten kan verkligen ge perspektiv på saker omkring oss!. Kul att få säga eftersom jag är bildlärare på gymnasiet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s