Vemod

Häggen slår ut och jag tänker på mamma. Snart skulle hon ha fyllt 68, men blev bara 62. Tiden mellan hägg och syren var hennes favorit, men samtidigt som hon njöt hotade melankolin att sluka henne. Och oss. När häggen slog ut såg hon på mig och hade tydligt koll på att hon hade en liten dotter. Hon rotade fram våra gummistövlar efter vintern, tog mig i handen och drog med mig ner till bäcken som blivit den vilda vårfloden. Vi gick ner till bäcken, försökte ta oss över och visste att det var livsfarligt. Det var jag och mamma. När häggen slog ut var hon full av löften. Hon nynnade Lundell och livet var ett äventyr:

I alla hjärtans allé
Faller regnet
Det är hårda tider
För älskande främlingar
Lyckan är en följd
Av dina handlingar
Och inte nå´t du får.

Jag vet vad jag vill
Och hur jag kan nå det
Jag har väntat i år
Och jag kan vänta lite till

Snart korsas våra vägar
Jag tyckte att jag såg dej
Redan igår

För din skull
Ska jag ta det lugnare
För din skull
Ska jag stränga gitarren igen
Och sjunga om det vackra min vän
Som finns här på vår jord
För din skull
Vandrar jag längs gatorna
För din skull
Tror jag på mina planer igen
Ser jag över bergen och sen
Får jag frid i mitt blod
För din skull.

Jag trodde ett tag
Att jag närma mej slutet
Att allting var över
Att det bara var dagar kvar.

Men en morgon i maj
Blommade häggen
Som den gjort varenda vår.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vemod

  1. Bodil skriver:

    Du skriver så vackert, Anna!
    En klump i halsen får man. Men den är varm och har ett litet leende.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s