Kan alkoholproblem vara kul?

Eftersom detta blir ett politiskt inkorrekt blogginlägg är det bäst att jag börjar med att be om ursäkt. Jag vill samtidigt passa på att understryka att personerna på bilderna inte har något att göra. Frågan i rubriken – kan alkoholproblem vara kul – föranleds av min läsning av en bok av Johan Hakelius som nyligen kommit ut i pocket. Ja, boken alltså, inte Johan själv,  som såvitt jag vet fortfarande uppträder i formen av Sveriges mest tweedklädde skribent. Boken ifråga är politiskt inkorrekt redan i sin titel eftersom den heter ”Döda vita män”. Sådana får vi inte skriva om, även om vi alla gör det hela tiden (utom kanske just den här veckan). Alkoholproblemen som Johan Hakelius skildrar i boken är kanske inte särskilt roliga i sig: Det handlar om alkoholiserade excentriker i den brittsika överklassen. Men han skriver om dessa alkoholiserade excentriker på ett vansinnigt roligt sätt. Som i essän om Jeffrey Bernard (1932-97). Hakelius börjar med att konstatera att Bernard var en skit, så var det sagt. När Bernard blir ombedd att skriva sina memoarer inser han att han inte kommer ihåg något överhuvudtaget, så han skriver till sina vänner (och fiender) och ber dem upplysa honom om vad han haft för sig de senaste åren. En av vännerna (fienderna?) svarar:

Käre mr Bernard,

Jag läste med intresse Ert brev där Ni bad om information om Ert beteende och Era förehavanden mellan åren 1960-1974. En viss kväll i september 1969 ringde Ni min mor för att upplysa henne om att Ni hade för avsikt att mörda hennes ende son. Om Ni vill ha ytterligare information kan jag sätta Er i förbindelse med många personer som har avnjutit liknande bisarra erfarenheter i Ert sällskap.

Men det är inte bara excentrikerna i överklassen som är alkoholiserade. Även tjänstfolket är drabbat. I en essä om James Lees-Milne, inspektör för National Trust som köpte/köper upp och vårdar brittiska egendomar, berättar Hakelius om hur Lees-Milne inspekterar ett större hus i London som skall lämnas till stiftelsen. ”Han visas runt av en äldre betjänt som är berusad och snyftar i sorg över sin döda matmor. Lees-Milne känner igen honom”:

Han hade varit fyrtiotvå år med mrs Greville, som han var uppriktigt fäst vid. Han var alltid berusad under hennes stora middagar. En gång rafsade hon ner en lapp till honom på sitt silverblock: ”Du är full. Lämna omedelbart rummet”. Han svajade nedför matsalsbordet och gav lappen sir John Simon.

Det är lätt att se den svartvita klassikern ”Grevinnan och betjänten” framför sig.

Alkoholproblem är förstås inte särskilt kul. Men varmt tack till Johan Hakelius och andra som ibland kan hjälpa oss att hantera livets tragedier med humor.

Nu skall jag ge mig i kast med hans senaste bok, Ladies. Jag har stora förhoppningar.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s