DSK – Dominique Strauss Kahn eller Den Stora Kulturkrocken

Ett par veckor har gått sedan chefen för IMF (Internationella valutafonden) tillika den hetaste presidentkandidaten i Frankrike greps i New York, anklagad för ett brutalt våldtäktsförsök på en hotellstäderska. Ett par veckor har gått, som sagt, men de franska tidningarnas förstasidor ”pryds” fortfarande av DSK. De flesta franska journalister tycks fortfarande som slagna av blixten: Hur kunde detta hända? ”Séducteur, oui, mais violeur, jamais” är den vanligaste formuleringen: ”Förförare jomenvisst, men våldtäktsman, aldrig”. Hans eskapader med kvinnor är berömda och, precis som Helena Lindblad skriver i dagens DN, ett stående skämt i Frankrike. DSK, Dominique Strauss Kahn, är gift med journalisten Anne Sinclair, som i alla lägen försvarat honom och uppgett att hon närmast är stolt över att han är en sådan kvinnokarl.

Varför avfärdar då fransk media de amerikanska anklagelserna? Och varför vill de till varje pris försvara honom? Till stor del handlar det om en gigantisk kulturkrock. För det första har politikers och andra maktmänniskors (läs alfahannars) sexliv i Frankrike alltid ansetts vara en privatsak. I Frankrike begrep man absolut ingenting när skandalen kring Bill Clinton med brallorna nere skakade USA. Fransmännen drog upp axlarna, putade med munnen och sa ”So what? En president med älskarinnor? Et alors? What’s the problem?” För det andra så finns det en lång och vittgående tradition i Frankrike att journalistiken bokstavligt talat hoppat i säng med politiken. Att en alfahanne som DSK gifter sig med en toppjournalist som Anne Sinclair är typiskt, för att inte säga stereotypt. För det tredje finns det i Frankrike, möjligen på ett något mera polerat sätt än i Berlusconis Italien, en outtalad acceptans för att maktens män måste få ta för sig, och att de kvinnor som väljs ut bara skall vara tacksamma. Den svarta hotellstäderskan i New York borde bara niga och svälja.

Eller?

Nu visar det sig att det verkar gå en gräns, även i Frankrike. Även om DSK:s vänner bland alfahannarna får bre ut sig i pressen till hans försvar, så kommer det nu också fram något annat. Ett antal fransmän, eller mest franska kvinnor om jag skall vara ärlig, ställer sig upp och säger, precis som många italienska medsystrar, att nu får det vara nog. Jag välkomnar denna utveckling i mitt andra hemland. Jag älskar fransmännen för deras civilkurage. De har startat flera revolutioner och de går man ur huse när något är fel. Det var här i Frankrike deklarationen om de mänskliga rättigheterna föddes. Och det handlar inte främst om DSK. Det kan mycket väl visa sig att han är oskyldig, och då skall han inte dömas för det han anklagas för i New York. Men han är likväl skyldig till att, tillsammans med många andra, vara en del av en sjuk, förlegad kultur som inte gör någon människa fri eller glad.

Begreppen frihet, jämlikhet, broderskap skall kompletteras med begreppet systerskap. Och varför inte börja i Frankrike?

 

Det här inlägget postades i Franska favoriter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s