Den störste, i alla bemärkelser.

Sent omsider når mig nyheten i Paris: Clarence Clemons är död. Jag och min mamma älskade honom. När hans saxofonsolon fyllde huset fick inget störa. Mammas mycket kloka begravningspräst, en luttrad man som jobbat som fängelsepräst i många år, sade som tröst när mamma var död: ”Du skall se att din mamma sitter på Jamaica nu och röker hasch och spelar dragspel med Bob Marley och dom andra”. De som kände min mamma vet hur otroligt fint sagt det var. Prästen menade nog att i himlen är hasch inte farligt. Hursomhelst, hon hörde aldrig hemma här. Hon skulle ha fått ha sitt svarta hår och sin gula klänning och sitt dragspel i solen på Jamaica. Där hade hon varit i sitt rätta element. Nu kan jag ge mig sjutton på att Clarence Clemons har åkt raka vägen dit, två meter lång och i sin vita kostym, för att göra henne sällskap med sin saxofon. E Street Band blir sig inte likt, och inte världen heller. Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag.

För mamma om hon kan höra mig, och för pappa som läser min blogg och vet att jag just idag har något väldigt speciellt att fira, lägger jag nu en länk till Youtube där Clarence Clemons, Bruce Springsteen och alla de andra spelar Thunder Road live i Parc de la Courneuve i Paris en juninatt 1985. ”The Master of Desaster” är död, men musiken lever. Vive la musique!  

Det här inlägget postades i Franska favoriter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s