Tänk om man hade ett magiskt svärd…

Till våra mest slitstarka myter hör den om Svärdet med magiska egenskaper. Också filmmakarna bakom sommarens kassaskåpssäkra succé på vita duken – ”Pirates of the Caribbean 4” – tar sig frejdigt an denna myt. Att även den fjärde filmen i serien om den oefterhärmlige sjörövarkaptenen Jack Sparrow går för fulla hus tycks bekräfta vårt aldrig sinande intresse för pirater, nedgrävda skatter och (o)sunt friluftsliv på mystiska öar i karibiska sjön. Denna gång får vi se hur vår favoritpirat (kongenialt och vällustigt spelad av Johnny Depp) med hjälp av sin list och sitt sjörövarsvärd lyckas undkomma hängning i London och därmed kan ge sig ut på de sju haven igen. Mot sig har han bland andra Kapten Svartskägg, vars hemliga vapen är ett enormt svärd som besitter övernaturliga krafter och med vars hjälp man kan rigga skepp och styra hela besättningar.

Och magiska svärd i det godas (eller, mera sällan, det ondas) tjänst – som Kung Arthurs Excalibur, Sagan om Ringens Andúril och Rolandssångens Durandal – är precis vad vi möter i det franska medeltidsmuseets storsatsning i Paris: L’épée, usages, mythes et symboles Musée National du Moyen Âge. De mytomspunna svärden samsas i utställningen med ett antal som verkligen använts av kungligheter, riddare och andra; i krig, vid jakt, under tornerspel och ceremonier. Vi får bland annat se svärd som tillhört (eller påstås ha tillhört) Karl den Store, ”Solkungen” Ludvig XIV, Jeanne d’Arc och vår svenske Svante Nilsson Sture.

Syftet med satsningen är, enligt museets chefskonservator tillika utställningscurator Michel Huynh, att visa vad dagens fascination för svärdet beror på. Medeltidsmuséet vill lyfta fram att svärdet representerar så mycket mer än ett vapen avsett att döda i strid. Att det är universellt: Enkelt, uppenbart, igenkännligt. Närvarande i vårt kollektiva medvetande, märkligt bekant.

Det framgår att Michel Huynh, när han fick idén till utställningen, insåg att svärdet som vapen betraktat måhända varit enkelt och med ett begränsat användningsområde. Men att det som symbol – för makt, status, till och med magi – knappast kan överskattas. Svärdet har funnits med sedan bronsåldern i alla kulturer som kunnat smida metall, världen över. Oavsett ursprungsland har beståndsdelarna i svärd i stort sett varit desamma: blad (ofta med en ränna eller ”blodskåra”), parerstång, grepp och svärdsknapp, de senare ibland rikt dekorerade. De västerländska svärden har varit raka, medan arabvärlden föredragit böjda. En myt som utställningen omedelbart avlivar är den om svärdens storlek genom historien: Ofta ser vi vikingatidens och medeltidens svärd avbildas som gigantiska, medan de flesta i verkligheten varit betydligt lättare och smidigare för att kunna hanteras i praktiken. En annan myt som kommer på skam är den om att närstrider med svärd varade en evighet: I hur många filmer har vi inte sett utdragna fäktningsscener där antagonisterna pucklar på varandra i en evighet utan att orsaka den minsta skada? Museet citerar underhållande exempel från arthurslegenderna, där den tappre Sir Lancelot kunde strida mot någon en hel förmiddag, ta rast för lunch och sedan fortsätta igen. I själva verket var de flesta strider över betydligt fortare än så. Historiens krigare har dessutom snarare fördragit lansen framför svärdet eftersom man med det senare kommer så nära sin motståndare och därmed löper större risk att bli dödligt sårad.

Utställningen (som också fått sin pendang på renässansmuseet i Écouen utanför Paris, där man nu samtidigt visar svärd från 1500-talet ur sina rika samlingar) är placerad längst in i medeltidsmuseets lilla sagopalats från 1400-talet i hjärtat av Paris. Myten om svärdet med övernaturliga krafter löper som en röd tråd. Det första som möter oss är ett av de mera berömda porträtten av Ludvig den XIV, Solkungen. Vid hans höft hänger det franska kröningssvärdet som påstås ha tillhört Karl den Store på 7- och 800-talen och som tillskrivits magiska egenskaper. Som alla berömda svärd har det ett namn: Joyeuse – det glädjerika. En snårig mytbildning har uppstått kring detta svärd, som idag förvaras på Louvren i Paris. Karl den Stores bravader har bland annat förevigats i Rolandssången, med hans främste riddare Roland och dennes lika sägenomspunna svärd Durandal i fokus. Karl utsågs år 800 till Kejsare över delar av Tyskland, Italien och Frankrike. Uppfattningarna om det ”Joyeuse” som idag visas i Paris går isär. En del forskare (som Sir Martin Conway och Ewart Oakeshott) hävdar att det, åtminstone till vissa delar, kan vara 1 200 år gammalt och därmed härröra från Karl den Stores tid. Andra (som Sir Guy Laking) har menat att det måste vara flera århundraden yngre. I alla händelser lyckades just detta svärd undgå många andra historiska föremåls öde under franska revolutionen: Det försvann inte och kunde ges en plats på Louvren 1793. Tillverkat av stål och guld, med skidan dekorerad med ädelstenar och glaspärlor, pryder det nu sin plats på utställningen. Litet längre in finner vi ett svärd som skall ha tillhört Jeanne d’Arc. Också detta är ifrågasatt. Svärdet var i alla händelser centralt för denna kvinnliga frihetshjälte – som sade sig agera på uppdrag av Gud – liksom för många andra kristna martyrer och bibliska gestalter som under medeltiden ofta gestaltades med ett svärd, en symbol för den kristna tron. Svärdet kunde också stå för kyskheten – lade man ett svärd i bädden mellan två älskanden kunde man vara relativt säker på att inga oanständigheter skulle äga rum under natten. Så lägger till exempel Tristan svärdet mellan sig och Isolde i den berömda legenden (även om detta inte hjälpte i längden i deras fall).

Svärdet har alltid representerat rättvisan, som hos gudinnan Justitia (hon avbildas bland annat på en utsökt keramiktavla från 1460 på det nämnda renässansslottet i Écouen). Det faktum att dödsdömda av enklare bakgrund hängdes, medan finare personer halshöggs med svärd, har måhända en lätt absurd anstrykning: dog gjorde man ju i alla fall. Dessutom var det inte alltid bödeln lyckades på första försöket. Det ansågs därför som en särskild ynnest när Henrik VIII av England skickade efter en omvittnat skicklig svärdsman från Frankrike när han beordrat avrättningen av sin hustru, Anne Boleyn. Drottning Anne skall ha skämtat på väg till stupstocken: ”Det skall nog gå bra, jag har ju en så smal hals!”. Hennes dotter, den blivande Elisabet I av England, var bara två år då modern dödades av ett prima svärd, av en fransman som var stadig på handen.

 

Dessvärre skulle utställningen i Paris knappast tåla en närmare granskning ur ett genusperspektiv. De män som skildras slåss, skipar rättvisa och utövar makt med hjälp av sina svärd, medan kvinnorna som förekommer använder svärden som fallossymboler eller självmordsredskap: Så kan vi till exempel se medeltida målningar av Santa Lucia som resolut ränner svärdet i sig själv, och av Lucretia som med en närmast kokett gest sticker ett litet elegant svärd i sitt bröst. Det känns typiskt att vi, på en tavla intill det som skall vara Jeanne d’Arcs svärd, ser prerafaeliten Dante Gabriel Rossettis berömda målning av Jeanne d’Arc: Där trycker hon ömsint sitt svärd mot kinden i en närmast erotisk gest. Det hade varit roligare att få se henne i aktion med svärdet i högsta hugg. Frankrikes historia saknar inte exempel på rådiga kvinnor med makt (och svärd), och det känns därför märkligt att de inte lyfts fram (Anna av Bretagne, Eleonora av Akvitanien, Johanna av Navarra, Maria av Medici för att nämna några).

 

En del av utrymmet ägnas åt vad curator Michel Huynh kallat för ”Svärdens G8”. I den avdelningen har man velat samla svärd som särskilt förknippats med mäktiga regenter i Europa. Och bland dem finner vi det svärd (lånat från Västerås Domkyrka) som skall ha tillhört Svante Nilsson Sture, som var vår Riksföreståndare 1504-12 och som enligt curatorn ”stod för Sveriges enande”. När jag frågar varför de inte, på detta tema, lånat Gustav Vasas svärd istället ser Monsieur Huynh helt oförstående ut och tycker på axlarna. Men tur är kanske det, för då kan vi i sommar bege oss till skattkammaren på Stockholms slott som vanligt, och beundra det där istället. Om ett svärd kan säga mycket om sin ägare är det verkligen fallet när det gäller Gustav Vasas svärd: Enormt, grovhugget, skräckinjagande. Att jämföras med Gustav III:s svärd i montern bredvid: Det är mycket smalt, nästan som en värja, förfinat, i guld och vitt och med gnistrande ädelstenar.

 

Utställningen i Paris har också tagit fasta på svärdets betydelse inom populärkulturen. Och vad vore filmens värld utan svärd? Jack Sparrow, Asterix, Kung Arthur och hans riddare, Jeanne d’Arc och Prins Valiant, alla skulle de stå sig slätt på vita duken utan något att svinga. Museet visar också i sommar, i samarbete med klassiska Cinéma Le Champo, en rad filmer med svärdet i centrum: Henry V, Ivanhoe, The Vikings, Excalibur, Kingdom of Heaven. Och, sist med inte minst, Monty Python and the Holy Grail, en film som curatorn med glimten i ögat velat hylla litet extra och därför visar på en skärm inne i själva utställningen: I filmen från 1975 där Kung Arthur och hans tappra riddare är på jakt efter den heliga Graal. Flera scener i filmen bjuder på dialog där svärdet är centralt, varav den som blivit en modern klassiker: Här möter Arthur den modige Svarte Riddaren som vägrar släppa förbi honom:
Arthur: Gå åt sidan, värdige motståndare!
Svarte Riddaren: Det är bara en skråma!
Arthur: En skråma? Armen är ju av!
Svarte Riddaren: Det är den visst inte!
Arthur: Titta!
(Paus)
Svarte Riddaren: Jag har varit med om värre!

 

Än idag är intresset mycket stort för svärd: Detta enda av riddarnas vapen som fortfarande verkligen används, bland annat i rollspel, parader och ceremonier. Samlarna är många. Också i den moderna heraldiken finner svärdet sin plats, och dagens företagare döper gärna sina varumärken efter berömda svärd som Excalibur och Durandal. I Sverige märks hängivna experter varav Björn Hellqvist, och flera skickliga smeder som fortfarande tillverkar svärd efter konstens alla regler, som Peter Johnsson. Och vilken stad med självaktning skulle avstå från att arrangera medeltidsdagar med dess obligatoriska tornerspel? Den mest uttråkade semesterfirare brukar piggna till när den Svarta Riddaren till slut kliver av hästen och drar sitt Svärd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Franska favoriter. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tänk om man hade ett magiskt svärd…

  1. Magnus Molin skriver:

    Svärdets betydelse för den politiska utvecklingen ska således inte underskattas, men å andra sidan måste ju allt sättas in i ett perspektiv, som i denna scen också hämtad från MPATHG:

    ”King Arthur: The Lady of the Lake, her arm clad in the purest shimmering samite held aloft Excalibur from the bosom of the water, signifying by divine providence that I, Arthur, was to carry Excalibur. THAT is why I am your king.
    Dennis: [interrupting] Listen, strange women lyin’ in ponds distributin’ swords is no basis for a system of government. Supreme executive power derives from a mandate from the masses, not from some farcical aquatic ceremony.”

    Tack för ytterligare en intressant text!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s