Zenmeditation enligt mormor

Ibland blir det ju för mycket. Som den här veckan. Hinner knappt gå på toa, och hör min mormors (eller Poppo, som jag kallade henne) ord i huvudet: Men jänta, du gett ju ta igen däg å. (Det vill säga: Men flicka lilla, du måste vila också). Man kan säga att det var hennes variant av mindfullness. Eller zenmeditation: Skita i allt en stund, sätta sig på förstukvisten, dricka kaffe från ett fat med rosor på och låta tankarna hoppa från tuva till tuva, utan att fasta.

Alltså klev jag upp en timme tidigare i morse. Alla andra sov. Det var tyst och regnet tasstassade på rutan. Jag lusläste tidningen och lyssnade på Timbuktus ljuvliga sursång:

Jag hoppas att du aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar för evigt alltid krascha

…och jag fnissar för mig själv över filmjölken och tänker av någon märklig anledning på Alkoholindustrin.

Se’n sätter jag mig på cykeln, före morgonrusningen, och cyklar så sakta genom stan att alla får spader. Jag ser molnen knuffas och buffas över Riddarfjärden och låter tankarna hoppa från tuva till tuva. De fastnar bara ibland. Som på ett särskilt ställe långt bort på Birger Jarlsgatan, där det luktar precis som en höst i Paris för 21 år sedan, och jag minns att jag fick en alldeles blank kastanj i present av en sammetsögd som verkade så viktig då.

Medan jag tänker på ingenting slutar det regna. När jag kommer fram till universitetet är jag 800 % gladare än vad jag var när jag stressade hem igår kväll. Och jag tänker att jag har världens bästa jobb. Var annars skulle man få höra en kollega säga:

Ja, han (Foulcault) gjorde som vi alla brukar göra när vi är på väg till Rio de Janeiro: Han skrev sitt föredrag på planet…

Och jag fnissar igen, på väg upp i hissen. På rätt köl. Zen enligt Poppo.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s