The Swerve: Ny spännande bok om renässansen av Greenblatt

När blev världen modern? Skulle det gå att ringa in ett årtal, rentav en händelse med så avgörande betydelse att vi skulle kunna säga att det var just då vi lämnade den gamla världen och steg in i den nya? Ja, åtminstone när det gäller Europa, hävdar Harvard-professorn Stephen Greenblatt i sin nya bok med den kaxiga titeln The
Swerve. How the world became modern
. Greenblatt har gjort sig känd för sin
forskning om Shakespeare, men även om renässanslitteraturen i stort. Bland annat fick hans Will in the world – how Shakespeare became Shakespeare (2004)
internationell uppmärksamhet. I sin The Swerve – som kom ut nyligen och som
gick raka vägen in på New York Times bestsellerlista driver han tesen att upptäckten av ett enda bortglömt manuskript från antiken åstadkom en snöbollseffekt som gjorde att Europa kunde lägga medeltiden bakom sig och stiga in i en tidigmodern värld – in i Renässansen.

Detta scoop, enligt Greenblatt av enorm betydelse, skulle ha gjorts i början av
1400-talet av en boksamlande humanist från Florens. Denne florentinare som
Greenblatt nu lyfter fram var en av många. Detta att söka, återupptäcka,
översätta och sprida antikens källor var som vi vet en central sysselsättning
för renässansens filosofer, översättare, författare och förläggare vars roller ofta
gick i varandra: Att studera och sprida verk av storheter som Ptolemaios
(90-165), Aristoteles (384-322 f.Kr.) och Platon (ca 427-ca347 f.Kr.) var nödvändigt
när antikens idévärld stod i fokus under 14- och 1500-talen. Den medeltida synen på vad
som var världen och hur man skulle leva ändrades i grunden. En rad framstående
vetenskapsmän och konstnärer hävdade nu, med hänvisning till antikens
filosofer, att det inte var Gud som stod i centrum utan människan.
Renässansmänniskan menade att man inte bara skulle leva ett gudfruktigt liv i
hopp om att undgå helvetet; nej, människan hade rätt att kräva mer än så, av
personlig lycka och jämlikhet. Frön till de idéer som skulle få fullt genomslag
under upplysningstiden och den franska revolutionen på 1700-talet såddes redan
hos tidigmoderna italienare som systematiskt översatte antika texter från grekiska till latin, med också så småningom till folkspråk som franska, engelska och tyska.

En nyckelperson i det sammanhanget var mycket riktigt den man som Greenblatt bygger sin tes kring: Florentinus. Om honom, som kallas för ”Le Pogge” på franska och Poggio Bracciolini på italienska, vet vi ganska mycket, bland annat tack vare Florentinus egna verk Historien om Florens och att många av hans brev finns bevarade. Det har skrivits en
del om honom, varav kan nämnas Vespiano da Bisticcis bok Lives of illustrious men of the XVth Century (1926) där Florentinus livsgärning beskrivs i detalj. Florentinus beskriver i sina efterlämnade brev hur han återupptäckte ett flertal okända, antika manuskript. Det är belagt (exempelvis i Encyclopedia universalis) att han hittade riktiga guldgruvor i benediktinerklostren Abbaye de Cluny i Bourgogne och i Saint-Gall, Schweiz. Florentinus återupptäckte och förmedlade verk av Quintilianus (hans samlade verk), Statius, Columella, Cicero (tal och föredrag, varav Brutus), Petronius, Tacitus, Vitruvius (som De architectura) och Plautus (varav 12 komedier).

Och så det allra viktigaste: Lucretius De Rerum Natura – Om tingens natur.
Stephen Greenblatt driver tesen att Florentinus upptäckt, översättning och
spridning av just Lucretius text fick en enorm betydelse för det tidigmoderna
Europa.  Vad var det då som var så särskilt med just denna text, som skall ha påverkat renässansens syn på världen? Manuskriptet skall ha varit den enda kvarvarande kopian av det romerska episka verket Om tingens natur av Lucretius:
Ett vackert diktverk ”om världens farligaste idéer”. Farliga eftersom Lucretius
bland annat hävdade att universum skulle existera och fungera även utan en Gud.
Han menade också att rädsla för religionen är skadlig för människan. Allt liv
är uppbyggt av små, små partiklar i ständig rörelse, ständigt virvlande –
swerving – i nya riktningar. Enligt Lucretius finns det ingen gudomlig arkitekt
bakom världsalltet, och heller ingen gudomlig plan för mänskligheten. Istället
består universum av ett oändligt antal atomer som krockar, smälter samman,
bildar nya strukturer som sedan åter upplöses. Utveckling sker av en slump och
genom naturligt urval. Det vi ser när vi tittar upp mot stjärnhimlen en klar
natt består enligt Lucretius av exakt samma materia som vi själva består av.
Ingenting är därmed heller odödligt, förutom de allra minsta beståndsdelarna –
atomerna själva. Enligt detta sätt att tänka, menar Lucretius, finns det heller
ingen anledning att tänka sig människan, eller ens jorden, i universums mitt.
Inte heller kan vi då tänka att människan i något väsentligt skiljer oss från
djuren.

Vad kan vi då veta om Lucretius? Denne romare som levde ca 99 (eller 95) till 55 f
Kr. var en filosof och författare som bland annat varit viktig för epikurismen
eftersom Lucretius i sin tur var inspirerad av just Epikuros och hans skola.
Han var en mästare på romersk och grekisk litteratur. Nationalencyklopedin
beskriver Om tingens natur som en stor men ofullbordad lärodikt som översattes till svenska första gången 1903-04. I sex band ger Lucretius en bild av den epikureiska filosofins världsåskådning. Om tingens natur är utan tvekan intressant eftersom det är det mest omfattande dokument i sitt slag som bevarats från antiken. Enligt Nationalencyklopedin har Lucretuis ”en märklig förmåga att levandegöra de atomistiska naturfilosofiska resonemangen” och ”ett brinnande upplysningspatos”. Lucretius vänder sig starkt mot den traditionella religionens och mytologins skräckskildringar. Istället har han en materialistiskt inriktad insikt om världens, människans och gudarnas natur. I
döden skingras enligt honom själens atomer likaväl som kroppens.

Hur gick då det scoop som Greenblatt beskriver till?  Ja, det kan vara värt en närmare titt
eftersom det mycket väl kan ha varit ungefär så det gick till i ett antal fall,
och inte bara när det gäller just Florentinus och hans fynd av Lucretius.
Enligt Greenblatt så var det ”en ren slump” (211, 115) som gjorde att en
handfull kopior av Om tingens natur hamnade i klosterbibliotek runt om i Europa. En munk skall ha gjort en ny avskrift ”på ett kloster någonstans, någon gång på 800-talet”. Denna avskrift/kopia skall enligt Greenblatt vara den absolut enda kvarvarande att ha undkommit eld och vatten, krig, katastrofer och tidens tand i största allmänhet genom
århundradena efter, för att plötsligt upptäckas igen av Florentinus år 1417. Vi
kan idag av många skäl vara tacksamma för att Om tingens natur inte blev liggande kvar på en hylla i ett kloster. Annars hade exempelvis inte Ingvar Björkeson och Sture Linnér kunnat ge sig i kast med de fina tolkningar och kommentarer som gavs ut 2002. I en recension (SvD 2002.08.01) skrev Lars Rydbeck:

Lucretius didaktiska epos ”Om tingens natur” skriver in
sig i en lång tradition av lärodikter alltifrån Hesiodos och Empedokles och fram över en rad åtminstone på våra breddgrader rätt okända hellenistiska
lärodiktare (Kallimachos och Aratos framför allt). Lucretius förde över den grekiska traditionen till latin. Vad hans avsikt var är inte helt lätt att säga. Säkert är att han gripits av den grekiska atomläran såsom den framlagts av Epikuros i Demokritos efterföljd […] Hos honom finns den absoluta sanningen att hämta (I:53 ff): ”Sanningen skall du få höra om himmel och eviga gudar /
och vad atomerna är, de ämnen varmed naturen / sätter ihop alla ting som hon sedan när och förökar / och vari åter hon upplöser dem när de dör och går under.” Epikuros doktriner förs fram i sex sånger (eller böcker), vardera
mellan ca 1 100 och 1 400 hexametrar lång. Eposets uppläggning är klar.
Sångerna 1-2 behandlar atomerna, 3-4 själen och människan och 5-6 världen. […] Lucretius arbetar med analogier och metaforer. Han går ikring i sin romerska
värld och ser överallt likheter som kan få oss obefästa själar att förstå hur atomerna rör sig lodrätt genom det tomma rummet och på grund av ”diminutiva / deviationer”.

Alldeles oavsett vilken betydelse vi idag tillmäter denne Florentinus, så har Greenblatt hittat ett originellt och underhållande sätt att ta läsaren med till Renässansens dagar, först i Italien, sedan i Frankrike och andra europeiska länder. Genom att låta oss följa just denne 1400-talshumanist från Florens i jakten på bortglömda antika skrifter i klosterbiblioteken visar Greenblatt oss vad Renässansen gick ut på: Tron på människan, skönhets- och lärdomsdyrkan, återuppväckandet av antikens tankar och ideal på alla områden – litteraturen, konsten, arkitekturen, filosofin, vetenskapen. Greenblatt
beskriver inte bara de stora skeendena utan låter oss också uppleva hur det
doftade i biblioteken, hur människor var klädda, hur livet i städerna såg ut.
Greenblatt skriver själv att han vill berätta om Renässansen utifrån en
”exemplary Renaissance story, the story of Poggio Bracciolini’s recovery of On the Nature of Things. Med hjälp av ett symptomatiskt exempel
vill Greenblatt alltså skildra hur världen gradvis viker av från den medeltida
”rutten” för att ta en annan riktning: ”…how the world swerved in a new
direction”. En introduktion till en hel epok alltså, lätt förklädd till en
thrillerliknande bladvändare som tar läsaren med på …en bokjakt.

Med uttrycket the swerve menar Greenblatt den stora kulturella omvälvning som var just
Renässansen. (Enligt uppslagsverken betyder ordet ”avvikelse; vridning; gir;
böj”). Hur kan då The Swerve göra anspråk på att beskriva hur Renässansen egentligen började? Jo, eftersom Greenblatt menar att just Lucretius verk kopierades och översattes i särskilt vida kretsar, och därmed inspirerade renässansens stora namn som Botticelli, Bruno, Galilei, Montaigne och Shakespeare. Florentinaren, som beskrivs som ”sin tids störste bokjägare” skall med denna ”sin största upptäckt” ha kickstartat både Renässansen och humanismen.
Det är för övrigt intressant att notera att boken på den amerikanska marknaden
heter The Swerve. How the world became modern medan man vid den brittiska lanseringen kallar den The Swerve. How the Renaissance began.

Om Greenblatt har rätt när det gäller återupptäckten av Om tingens natur (som för övrigt kom i svensk nyutgåva så sent som 2002), så skulle detta enda manuskript i hög grad
ha påverkat renässansmänniskans sätt att tänka och därmed banat väg för moderniteten.
Detta kan diskuteras. Men exemplet Lucretius, och hur hans tankegods förmedlades till renässansens filosofer och vetenskapsmän, kan i alla händelser färgrikt illustrera hur perioden rent konkret innebar en pånyttfödelse av antikens idéer och ett betydande steg mot vår moderna värld.

Tips för vidare läsning:

Recension, utgåva av Om tingens natur

http://www.svd.se/kultur/litteratur/atomlara-for-poeter_59915.svd

Min egen Understreckare i SvD om brytningstiden mellan medeltid och renässans:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/utstallning-kastar-nytt-ljus-over-brytningstid_5794899.svd

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s