Mera riddarromantik åt folket

November. Dimma. Mörka morgnar. Bilkö.

Tur att det finns böcker. Jag försöker just nu övertyga min 9-åring om att jag borde få läsa T.H Whites böcker om Riddarna av Runda Bordet för honom, men han är kallsinnig: Han vill bara läsa Harry Potter. Själv. Men jag får i alla fall sitta bredvid honom och själv läsa och drömma mig bort till alla turer kring Kung Arthur och hans hov. Jag försöker också få 9-åringen att bli imponerad av att mamma minsann skrivit en Understreckare om arthurslegenderna, men han är fullständigt kallsinnig. Så jag får väl bre ut mig här i stället genom att citera en bit ur min egen text.

För härdade läsare slash riddarromantiker finns resten att läsa på Svenska Dagbladets sida här.

T.H White beskriver bland annat förhållandet mellan drottning Guenever och Arturs närmast förtrogne, den i övrigt obrottsligt lojale riddaren Lancelot. Triangeldramat mellan den åldrande Artur, hans goda hustru och Lancelot kan beröra den mest förhärdade cyniker.
Även i Hollywood har man låtit sig inspireras av T.H Whites böcker, med filmer som ”Den förste riddaren” (Jerry Zucker, 1995) som ett sentida exempel (Richard Gere fick märkligt nog spela Lancelot, som enligt Malory var ”ill-made” och enligt White ”ohyggligt ful”). Hos T H White blir Guenever och Lancelot ett högst modernt medeltidspar. Bortom legendernas klichéer tecknar han ett ömsint, komplext porträtt där både enastående egenskaper och tillkortakommanden får ta plats. White låter Guenever och Lancelot, de älskande i en av sagornas mest förbjudna och välkända kärlekshistorier, få bli ett medelålders par som inte står de tragiska hjältarna i ”Brokeback Mountain” efter. I en fantastisk scen kommer en grånad Lancelot till slottet efter att ha varit borta en längre tid. Han smyger in till Guenever som sitter framför sin spegel och gör sig i ordning för natten. Han tar hårborsten ifrån henne och tar med van hand över hennes bestyr, samtidigt som de talar om kungen:

–Det var ingen som såg mig.

–Arthur sa att han kommer tillbaka imorgon.

–Gjorde han? Här var det ett vitt hårstrå.

–Ryck ut det.

Ett drag i Malorys verk som T H White tog fasta på i sina fem böcker (”Svärdet i stenen”, ”Vindens och nattens drottning”, ”Den missanpassade riddaren”, ”Ljuset i stormen” samt ”Merlins bok”) var humorn, en ständigt närvarande motvikt till legendens tragiska klangbotten. Dråpliga situationer uppstår ideligen eftersom trollkarlen och läromästaren Merlin lever sitt långa liv baklänges i tiden (när han anländer till slottet för att undervisa den unge Artur har han alltså redan upplevt 1900-talet för väldigt länge sedan, vilket bland annat innebär att Merlin retar sig på att de inte dragit in elektricitet på Camelot och att han undrar var han kan förvara sina kastspön).

Även riddarlivet vid Arturs hov bjuder hos Malory och White på inslag av drastisk humor. Det är i synnerhet de ålderstigna riddarna Palomides, sir Grummore Grummursum och Pellinore som i sitt sökande efter meningsfulla tidsfördriv hamnar i farsartade situationer. Bland annat klär Palomides och sir Grummore ut sig till en påhittad ”sökarbest” för att pigga upp sin deprimerade vän Pellinore som bara blommar upp när han får ge sig ut på jakt, varpå en äkta sökarbest dyker upp i skogarna kring slottet och blir våldsamt förälskad i vad hon tror är en annan, äkta best. De stackars riddarna blir, inuti sin sorgfälligt förfärdigade kostym, ganska hårt åtgångna under bestens våldsamma ömhetsbetygelser.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s