Strindberg väcker habegär

Senast i maj skall den komma: Strindbergs Ockulta Dagboken. Den näst sista textvolymen i det gigantiska Strindbergsprojektet – det vill säga Nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk. Med Ockulta Dagboken har ett sjuttiotal volymer, med kommentarer, publicerats på drygt trettio år.

Det passar bra att de båda sista skönlitterära  bidragen i ett av Sveriges största projekt inom humaniora genom tiderna kommer under Strindbergsåret 2012: Ockulta Dagboken i april och Hemsöborna i oktober.

Norstedts presenterar den förstnämnda såhär: 

Ockulta Dagboken blir ett sällan skådat praktverk, publicerad i tre volymer: en stor faksimil, en lika stor typograferad version och en volym med kommentarer i seriens vanliga bokformat. Tillsammans presenteras de i en kartong med en samlad vikt på över sju kilo! Utan tvekan talar vi här om Nationalupplagans märkligaste och mest exklusiva verk. 

August Strindberg förde dagbok 1896-1908, en tid som spänner över Infernokrisens Paris och Lund, återvändandet till Stockholm, äktenskapet med Harriet Bosse och starten av Intima Teatern, men också över tillkomsten av en lång rad litterära verk, från dramer som Till Damaskus, Ett drömspel och Dödsdansen till spektakulära prosaverk som Inferno, Svarta Fanor och En blå bok

När nu Nationalupplagan publicerar Ockulta Dagboken blir det första gången faksimilen trycks helt i färg. Eftersom Strindbergs handstil är svårläst har man stor hjälp av den typograferade versionen. Dessutom inleds det separata kommentarsbandet av en initierad essä av Göran Stockenström och det minst sagt ofta svårtolkade innehållet kommenteras i ingående ord- och sakförklaringar av Karin Petherick.  

På Nordiska Museet kan vi nu, i samband med deras stora Strindbergsutställning, bläddra virtuellt i Ockulta Dagboken, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Känner jag mig själv rätt kommer jag inte att kunna nöja mig med detta, utan vill absolut lägga rabarber på ett av de 999 exemplar som kommer att ges ut. Om en Strindbergsutgåva väger sju kilo, måste jag ha den.

Du kan läsa mera om utställningen på Nordiska Museet här och om Strindbergsprojektet här.

 

Det här inlägget postades i Personligt och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s