Frivillighetens olika ansikten

På Forums hemsida kommenterar vi i dagarna ett program i Stúdio Ett, P1, som gjort ett intressant reportage om det breda frivilligarbetet i USA, där man får dela ett antal frivilligarbetares tankar och drivkrafter. Reportaget ställer dock också frågan om det ökande frivilligarbetet är ett tecken på ett samhälle som sviker.

Studio Ett-reportaget om frivilligt arbete i USA skulle på ett sätt kunna göras i Sverige också. För vi har lika mycket frivilligarbete som de har, mer blandat med idrott, kultur men också inom det vi normalt kallar välfärden. Sett till de handlingar som människorna gör; att svara i telefonen på en kvinnojour, att röja upp i en park, att gå en promenad med en äldre person, att läsa läxor med barn, etc, har vi en liknande verklighet här som där. Men det är ändå väldigt olika. Och det som är olika är det omgivande samhället; dels i hur mycket skatt vi betalar och därmed hur mycket offentlig service vi kan få, men också i synen på vad som skapar trygghet.

I Sverige, oavsett vad Reinfeldt sa i sin regeringsförklaring 2006, så är bilden att det som skapar trygghet är att vi tar gemensamt ansvar genom att betala skatt och via lagar reglerar rättigheter eller omvänt statens skyldigheter att erbjuda service. I USA är bilden i mycket högre utsträckning att det är den enskildes praktiska bidrag som skapar en sammanhållning, en känsla av samanhang. Det är kanske inte helt utan förklaring att man i engelskan har ett så mycket tydligare och mer positivt begrepp för lokalsamhället, nämligen community, än vad vi har. Ordet lokalsamhälle känns som hämtat ur en länsstyrelseplan om samhällsutveckling, medan ordet community förmedlar levande bygd, kulturell samhörighet. Det ena är ovanifrån, det andra underifrån.

Ett samhälle där människor aldrig gör något för sin nästa, förutom att betala in sin skatt, kan det någonsin vara eftersträvansvärt? Låt oss säga att vi kunde ta ut så mycket skatt att vi hade oändliga resurser, så att vi kunde anställa människor som tog hand om alla behov vi kunde komma på. Vi kallar det för fullskattesamhället. Skulle det samhället vara bra? Forum för Frivilligt Socialt Arbete är övertygade om att så inte är fallet. Det finns ett grundläggande behov av att uttrycka engagemang och intresse genom aktivitet utanför den egna familjen. Människor bygger vänskap, bygger identitet, bygger hälsa, bygger meningsfullhet genom den aktivitet och de sociala sammanhang de finns i. Självklart skapas en del av detta också privat med familj och vänner och i det betalda arbetet. Men inte tillräckligt.

Och för att nu gå åt den andra extremen, om vi har ett samhälle där vi inte betalar någon skatt alls. Vi kallar det för nollskattesamhället. Då skulle gemensamma angelägenheter behöva finansieras fullt ut genom privata avgifter på vägar, sjukhus, skolor, förskolor, i lokaltrafik etc. I det samhället skulle behoven av frivillighet vara enormt. För långt ifrån alla skulle ha råd att betala de avgifter som krävs. Men är det då frivillighet, egentligen? Vi menar att i ett sådant samhälle kommer människor att vara tvungna att göra mängder med uppgifter utan betalning. Om de inte gör dessa uppgifter, kommer andra att dö.

Ingen av dessa extremer kommer någonsin att uppstå, som tur är. Men våra samhällen runt om på denna jord ligger på lite olika platser på skalan. USA ligger uppenbart längre åt nollskattesamhället på skalan än vad Sverige gör. Sveriges plats på skalan är förmodligen en kombination av naturliga förutsättningar men också i mycket hög utsträckning av politiska val vi har gjort.

Vi har kunnat och har medvetet valt att bygga ett samhälle där tillräckligt stora delar av våra inkomster har gått till skatt, för att skolan, vården, omsorgen och andra centrala gemensamma frågor kunnat finansieras av det offentliga. Sedan är det ju för övrigt så att det som forskarna kallar informellt arbete, dvs det som vi gör för varandra utan organisationer, exempelvis att vi tar hand om våra makar/makor, mammor/pappor när de blir sjuka, aldrig har finansierats av det offentliga. Denna mycket stora del av välfärden har tickat på genom decennierna, samtidigt som besluten om allmän pension, barnbidrag, allmän förskola, sjukvård och allt annat som varit folkhemmet, fattats. Så helt offentlig har vår välfärd aldrig varit.

Men nu är då frågan; vart går vi och varför? Är vi på väg mot en anglosaxisk/amerikansk samhällsmodell, med avsevärt lägre skatteuttag och att det frivilliga arbetet på allvar utgör grunden för många människors liv? Fredrik Virtanen, kolumnisten på Aftonbladet, tolkade för några månader sedan utvecklingen i allmänhet och riksdagsbeslutet om skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer i synnerhet, eller välgörenhetsorganisationer som vi allt oftare kallas, som tecken på det. Han kanske har rätt? Eller också inte?

Många välfärdsekonomer säger nu allt tydligare att vi måste fundera på allvar på hur vi ska klara välfärden framöver. Om vi ska klara nuvarande nivåer måste vi kanske höja skatten från de c.a 32 kr vi nu betalar i kommunalskatt till c:a 45 kr, säger ekonomerna på SKL, SCB och Försäkringskassan. Kan eller vill vi det? En annan väg är att höja avgifter på delar av den service vi vill ha. Vad händer då med dem som inte kan betala? En ytterligare väg är att vi arbetar och betalar skatt längre. Vad händer med dem som inte orkar eller är sjuka? Men sedan finns alltså en väg till och det är det frivilliga arbetet. Men denna väg är det väldigt få som ens på allvar pratar om. Istället för att prata om det, sker omställningen med små steg varje dag. Kommunerna lägger några procent i sparkrav på alla verksamheter och det blir svårare att komma in på ett boende, svårare att få hemtjänst. Då söker man stöd hos anhöriga eller hos frivilliga, för att nu ta en händelsekedja som exempel. Detta har vi sett under många år. Men det finns ingen offentlig statistik.

Är det möjligt att skapa ett samhälle där vi kombinerar ansvarstagande genom fortsatt skatteinbetalning och ansvarstagande genom praktisk handling? Ett samhälle där vi fortsätter att se ett gemensamt/kollektivt perspektiv, men där vi också bygger community? Ett samhälle där de idéburna organisationerna varken ser sig själva som eller beskrivs av andra som välgörenhet? Ett samhälle där det frivilliga arbetet är frivilligt och inte påtvingat av livets nödtorft?

Forum för Frivilligt Socialt Arbete tror att detta är möjligt, men det kräver mer nytänkande, mer öppen debatt, fler politiker som tar bladet från munnen, fler ledare i idéburna organisationer som vågar debattera de svåra valen.

 

Det här inlägget postades i Politiskt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s