Är 1800-talet tillbaka för att stanna?

Clarté – en partipolitiskt obunden men socialistisk tidsskrift – gör i veckan ett tänkvärt inlägg (Hans Isaksson) om välgörenhet, och om vilken roll idéburna organisationer skall (eller inte) spela för att rädda välfärden. Inläggen utgör bland annat en kommentar till det nya systemet med avdragsrätt.

I Röda rummets sextonde kapitel – ett av de mest citerade i svensk litteratur – låter Strindberg en snusig snickare skälla ut överklassdamer på hembesök för att tillhandahålla frälsning och välgörenhet:

Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

Detta skrevs 1879 och förebådade med god marginal den svenska arbetarrörelsens genombrott.

I dag är det nog inte längre från Söders gentrifierade höjder som det skulle börja mullra den dag det beger sig. Men snickarens syn på folks rätt till arbete och bröd sitter ännu djupt hos många av oss. Och hans syn på välgörenhet sitter också ännu djupt hos oss, vilka själva eller vilkas förfäder utsatts för den. Rätt till en anständig försörjning genom eget arbete eller i den mån man inte förmår utföra sådant till följd av ålder, sjukdom eller påtvingad arbetslöshet, har bildat grundsten i den välfärdspolitik som vi under förra århundradet började ta för given.

LO:s chefekonom anger att ”arbetslöshet är en del av marknadsekonomin” och att ”långtgående krav på rättigheter i arbetslinjen kräver närmast planhushållning”. Anser nu även LO att bevarandet av kapitalismen, inte längre mänskliga rättigheter, är grundstenen i Sveriges socialpolitik?

När arbetarrörelsen väl kapitulerat på arbetsmarknaden är det logiskt att man även medverkat till att nedmontera folkets rättigheter inom socialpolitiken. Sjunkande stöd åt arbetslösa har inte nödvändiggjort men möjliggjort sjunkande nivåer på försörjningsstöd, pensioner och sjukersättning. Och socialförsäkringsministern är så upptagen med att i ”rättvisans namn” spåra och lagföra en procent bidragsfuskare att han inte har tid att befatta sig med hur övriga 99 procent övriga drar sig fram.

Men hjälpen är nära: Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete. Socialtjänsten skickar numera medellösa till kyrkan eller till annan välgörenhet, då man har berövat dem rätten till samhällsstöd. Från 1 januari 2012 får privatpersoner 25 procents skattereduktion på gåvobeloppet om de skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket. Detta är nästan unikt i svensk historia. Mer pengar till Frälsningsarmén, Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan – och mindre till det offentliga välfärdsuppdrag man abdikerar från. 1800-talet och välgörenhetsdamerna är på väg tillbaka.

 Så långt Clarté – som man kan hålla med eller inte. Men det är ett intressant bidrag till debatten om välgörenhet. Särskilt i dessa dagar när man undrar hur staten tänker när det gäller stöd till idéburna organisationer. Och det besynnerliga systemet med avdragsrätt införs.

Om jag tittar på min egen organisation,  IOGT-NTO, så bedrivs vår verksamhet i Sverige  inte genom insamlade medel. Vi finansierar vår verksamhet främst genom medlemsavgifter och den lotteriverksamhet som vi bedriver. Utöver detta söker vi samverkansprojekt och även projektmedel från offentligt håll.

Sedan årsskiftet har det varit möjligt för givare att dra av sin gåva på skatten genom att regeringen har kommit överens om hur reformen ska utformas. För att kunna få bli godkänd gåvomottagare måste organisationen uppfylla ett antal krav. Bland annat måste ändamålet eller den faktiskt bedrivna verksamheten, helt eller delvis, avse att bedriva hjälpverksamhet bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning.

Med hjälpverksamhet bland behövande avses att man ska vara hjälpbehövande i ekonomisk mening. Det krävs alltså att det dels ska vara fråga om hjälpverksamhet dels att verksamheten ska rikta sig till behövande i ekonomisk mening. Hjälpverksamhet kan till exempel innebära:
• att lämna ekonomiska bidrag, såväl vid enstaka tillfälle som periodiskt
• att upplåta bostad fritt eller till låg hyra
• bidrag till rehabiliteringskostnader.

Med vetenskaplig forskning menas i första hand sådan forskning som bedrivs vid universitet och motsvarande institutioner. Typiska former för stöd till forskning är till exempel:
• forskarstipendier
• bidrag till vetenskaplig produktion
• vetenskapliga bibliotek och teknisk utrustning som behövs för forskning
• belöningar till forskare.

Är du intresserad av exakta skrivelser så har Skatteverket en informativ sida.
Under helgens styrelsemöte konstaterade förbundsstyrelsen snabbt att den här reformen inte är till för oss. Att vi historiskt har valt att finansiera vår verksamhet genom andra metoder än genom insamling är en sak. Det är möjligt att vi framöver kan se över detta, men ordvalet som styrelsen studsar på är ”hjälpverksamhet”. IOGT-NTO bedriver nämligen ingen hjälpverksamhet. Det är ett begrepp vi inte känner igen oss i, ett begrepp vi inte använder. Det är inget som helst fel i att be om hjälp eller att hjälpa varandra, det kan vi alla behöva då och då, men reformen andas ett uppifrån och ner-perspektiv. Frågan är om avdragsrätten, så som den är utformad idag, inte är något annat än en ren välgörenhetsreform?

Inom IOGT-NTO bedriver vi folkrörelsearbete. Vi möts på lika villkor och arbetar för vårt gemensamma mål: en värld där alkohol och andra droger inte hindrar människor att leva ett fritt och rikt liv. På resan dit, i vårt vardagliga arbete möts vi i en mängd olika verksamheter. Vi har olika bakgrunder, olika ingångar och olika erfarenheter men i mötet är vi likställda. Och vi berikas av varandra och vi ger varandra erfarenheter som mycket väl hjälper oss alla i våra respektive vardagar men det är ingen välgörenhet. Det är inget uppifrån och ner-perspektiv och det är inget som vår regering tycker är värd en avdragsrätt.

Vi konstaterar att reformen inte är för oss. Det hindrar dock inte att vi gör skillnad för oerhört många individer, medlemmar och icke medlemmar, varje dag. Vi har valt en annan verksamhetsidé och vi är emot dagens system med avdragsrätt. Vi ser också fram emot att regeringen tar initiativ till bättre reformer för att stärka ett starkt civilsamhälle. Hela det civila samhället. Reformer som tar hänsyn till hur vi medborgare själva valt att organisera oss. Reformer som tar hänsyn till den nordiska folkrörelsemodell som varit och är så framgångsrik.

Det kan i detta vara bra att påminna om regeringens egna mål för den politik för det civila samhälle som de själva säger att de bedriver:
• ”stärka förutsättningarna för det civila samhället att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden både som röstbärare och opinionsbildare och med en mångfald verksamheter.”
Mångfald av verksamheter. Stärka förutsättningar. Alltså inte enbart främja en liten del av de många organisationer som bygger och lyfter det civila samhället.

Det här inlägget postades i Politiskt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s