Världen enligt en norsk uteliggare

Jag brukar skriva krönikor i Nerikes Allehanda – ett hedersuppdrag. Här är den senaste:

Kan man skildra alkoholism på ett sympatiskt sätt? Kanske inte. Men man kan åtminstone göra det på ett varmhjärtat sätt. Särskilt just poliser som dricker för mycket, tycks det: Litteraturen, läs kriminalromanerna, svämmar över av ensamma, dysfunktionella poliser med alkoholproblem. Har du läst om en har du läst om alla: Han (nästan alltid en han) dricker för mycket, har taskigt privatliv, är taskig mot sina kollegor och taskigast mot sig själv. De svenska kriminalromanerna med dess alkoholiserade ensamvargar älskas särskilt i mitt andra hemland Frankrike. Le Polar Suédois – den svenska snutromanen – slår alla rekord. På jobbet frågade mig en fransk kollega häromdagen varför hjortron heter ”deckarbär” – baies polares. Jättekul, tyckte jag men upplyste honom om att hjortron heter baie polaire – polarbär, alltså. Kanske tror fransmännen inte heller längre att det går omkring isbjörnar (ours polairs) på våra gator, utan ours polars – deckarbjörnar.

Min favorit-alkoholiserade-polis-som-har problem-med-det-mesta är emellertid inte svensk utan norsk. På somrarna brukar antihjälten Harry Hole hålla mig sällskap i solstolen. Att denne norske krim-rom-polis är skapad av Jo Nesbø, en framgångsrik finansvalp som hoppade av och blev framgångsrik popstjärna som hoppade av och blev internationell bestsellerförfattare gör inte saken sämre. Stilig är han också. OCH skriver fantastiska barnböcker (Doktor Proktors Pruttplulver MÅSTE läsas!)

Nesbøs protagonist, den skicklige men socialt inkompetente och försupne polisen Harry Hole, är så ensam att han blir rädd och hoppar högt när det ringer på dörren hemma hos honom; han har aldrig hört det ljudet förut… När han flyttade in för många år sedan köpte han en anslagstavla där vykort från vänner och bekanta skulle sitta. Anslagstavlan är fortfarande tom. Jo Nesbøs skildringar av snut-Harry Holes återfall och nyktra perioder är bland de mest realistiska jag har läst. ”Dirty Harry” får nya konnotationer. Och samtidigt, i all sin skröplighet och sina mänskliga tillkortakommanden lyser Harry Hole (eller Jo Nesbø) som ett humanistiskt bloss. Genom de människor vår antihjälte stöter på ges samhällets frånsida mänskliga ansikten. Som uteliggaren som tillbringar sina dagar på biblioteket (Deichmanske hovedbibliotek vid Henrik Ibsen-gatan) och som Harry söker upp för att få honom att vittna. Uteliggaren (Espen), som läser filosofi och som kan sin Bibel utantill, förtjänar sitt levebröd genom tiggeri. Han säger att hans uppgift

är att vara en spegel för människor så de själva kan se                                                      vad som är stort och vad som är litet.

När den utbrände polisen surt undrar vad det är som är stort svarar Espen:

Barmhärtighet. Att dela med sig och att hjälpa sin nästa. Bibeln handlar nästan uteslutande om det. Faktiskt måste du leta jävligt länge för att hitta något om samlag innan äktenskapet, abort, homofili och kvinnans rätt att tala i församlingen. Men det är förstås lättare för fariséerna att snacka högt om Bibelns bisatser än att säga och göra det stora, det som Bibeln eftertryckligt slår fast: Att man skall ge hälften av det man äger till den som inte har något

Tänk om alla människor vore lika stora humanister som de uteliggare som dyker upp i norska deckare…

 

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s