Att överleva dagen

Det gör ont att leva. Ibland mer än annars. Som tur är finns det saker som hjälper. Som kärlek och musik. På lördag skall skall jag få kombinera de två genom att gå på Springsteens konsert i Göteborg. Min far följer med, vilket värmer mitt hjärta extra. Det blir första gången han får se E Street Band live, men förhoppningsvis inte min sista. Det enda som är sorgligt är att att Clarence Clemons är död. Jag och min mamma älskade honom. När hans saxofonsolon fyllde huset fick inget störa. Mammas mycket kloka begravningspräst, en luttrad man som jobbat som fängelsepräst i många år, sade som tröst när mamma var död: ”Du skall se att din mamma sitter på Jamaica nu och röker hasch och spelar dragspel med Bob Marley och dom andra”. De som kände min mamma vet hur otroligt fint sagt det var. Prästen menade nog att i himlen är hasch inte farligt. Hursomhelst, hon hörde aldrig hemma här. Hon skulle ha fått ha sitt svarta hår och sin gula klänning och sitt dragspel i solen på Jamaica. Där hade hon varit i sitt rätta element.

Jag ge mig sjutton på att Clarence Clemons åkte raka vägen dit, två meter lång och i sin vita kostym, för att göra henne sällskap med sin saxofon. E Street Band blev sig inte likt, och inte världen heller. Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag. Men de har skaffat andra blåsare, som har klarat sig med den äran i början av turnén.

För mamma om hon kan höra mig, och för pappa som läser min blogg och vet hur komplicerat livet och kärleken är just nu, lägger jag nu en länk till Youtube där Clarence Clemons, Bruce Springsteen och alla de andra spelar Thunder Road live i Parc de la Courneuve i Paris en juninatt 1985. ”The Master of Desaster” är död, men musiken lever.

Musiken har hjälpt mig att överleva dagen många gånger under våren. Hoppas den hjälper dig också.

Jag vill rekommendera ett fantastiskt fint porträtt av Springsteen som är skrivet av David Remnick på The New Yorker. Du kan läsa hela artikeln här, som börjar:

Nearly half a century ago, when Elvis Presley was filming “Harum Scarum” and “Help!” was on the charts, a moody, father-haunted, yet uncannily charismatic Shore rat named Bruce Springsteen was building a small reputation around central Jersey as a guitar player in a band called the Castiles. The band was named for the lead singer’s favorite brand of soap. Its members were from Freehold, an industrial town half an hour inland from the boardwalk carnies and the sea. The Castiles performed at sweet sixteens and Elks-club dances, at drive-in movie theatres and ShopRite ribbon cuttings, at a mobile-home park in Farmingdale, at the Matawan-Keyport Rollerdrome. Once, they played for the patients at a psychiatric hospital, in Marlboro. A gentleman dressed in a suit came to the stage and, in an introductory speech that ran some twenty minutes, declared the Castiles “greater than the Beatles.” At which point a doctor intervened and escorted him back to his room.

One spring afternoon in 1966, the Castiles, with dreams of making it big and making it quick, drove to a studio at the Brick Mall Shopping Center and recorded two original songs, “Baby I” and “That’s What You Get.” Mainly, though, they played an array of covers, from Glenn Miller’s “In the Mood” to the G-Clefs’ “I Understand.” They did Sonny and Cher, Sam and Dave, Don & Juan, the Who, the Kinks, the Stones, the Animals.

Many musicians in their grizzled late maturity have an uncertain grasp on their earliest days on the bandstand. (Not a few have an uncertain grasp on last week.) But Springsteen, who is sixty-two and among the most durable musicians since B. B. King and Om Kalthoum, seems to remember every gaudy night, from the moment, in 1957, when he and his mother watched Elvis on “The Ed Sullivan Show”—“I looked at her and I said, ‘I wanna be just . . . like . . . that’ ”—to his most recent exploits as a multimillionaire populist rock star crowd-surfing the adoring masses. These days, he is the subject of historical exhibitions; at the Rock and Roll Hall of Fame Museum, in Cleveland, and at the National Constitution Center, in Philadelphia, his lyric sheets, old cars, and faded performing duds have been displayed like the snippets of the Shroud. But, unlike the Rolling Stones, say, who have not written a great song since the disco era and come together only to pad their fortunes as their own cover band, Springsteen refuses to be a mercenary curator of his past. He continues to evolve as an artist, filling one spiral notebook after another with ideas, quotations, questions, clippings, and, ultimately, new songs. His latest album, “Wrecking Ball,” is a melodic indictment of the recessionary moment, of income disparity, emasculated workers, and what he calls “the distance between the American reality and the American dream.” The work is remote from his early operettas of humid summer interludes and abandon out on the Turnpike. In his desire to extend a counter-tradition of political progressivism, Springsteen quotes from Irish rebel songs, Dust Bowl ballads, Civil War tunes, and chain-gang chants.

http://www.newyorker.com/reporting/2012/07/30/120730fa_fact_remnick#ixzz21Wdpfsni

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att överleva dagen

  1. Lena Hardin skriver:

    Tack Anna! för att du delar med dig av det vackraste man kan tänka sig! Dina inre ord och känslor. Det berör och tränger in i ens egna inre på ett sätt som inte ”vanligt” pladder någonsin kan göra.
    Det du vågar stärker många att också våga om så bara för en kort sekund!
    Önskar dig allt gott och skickar styrka och kärlek tillbaka till dig! <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s