Hemma! För mig är det nu före och efter Sandy…

Jag hade nog inte föreställt mig att det någon gång skulle kännas så viktigt att få skriva ordet ”hemma”. Men nu vet jag. Min USA-resa i jobbet på Stockholms universitet blev längre och mer dramatisk än jag tänkt mig på grund av Superstormen Sandy. Mitt flyg från Cincinnati till New Ark, strax utanför New York där  jag skulle byta plan, blev försenat. Därmed missade jag min anslutning till Sverige.

Och sedan stängde flygplatsen. Det var intressant att se hur några tusen människor reagerade när de insåg att de inte kunde ta sig hem. Jag hade ofattbar tur som till slut lyckades få tag i mitt bagage och dessutom boka ett rum på ett flygplatshotell. En flygbiljett hem hade jag en vecka senare, i bästa fall. Det var 15 000 flygningar som ställdes in pga av stormen, och fördröjningen när allt detta skulle bokas om på redan fulla plan var betydlig…

Sandy…

Först började det blåsa. Sedan blev allt strömlöst. Mörkret föll. Och sedan kom hon, Sandy. På natten trodde jag inte vi skulle överleva. Hon slet sönder vår hotellobby, men resten av huset stod pall. Vi kände hur hon, vinden, tog sig in mellan väggar och golv, och hur de tjocka glasrutorna bågnade. Det var svart som i en säck och luktade brandrök.

Men alla på vårt hotell klarade sig. Vi räknades in. Vi hade änglavakt. Byggnader runt omkring var förstörda. Bilar välta. Träd uppslitna med rötterna. Flera miljoner människor utan ström. Hela New Jersey, där flygplatsen ligger, såg ut som ett landskap gör efter en naturkatastrof.

Efter ett par dygn i mörker och brandrök utan möjlighet att kolla upp läget runt omkring pga elavbrottet började jag fundera på ett sätt att ta mig därifrån. New Ark öppnade delvis, men att få en flight hem ännu på många dagar var omöjligt. Jag träffade en kvinna från Boston och vi började överväga att försöka ta oss upp dit. Och igen var turen med mig. Universitetets resebyrå hittade en resa via Island från Boston. Och jag och kvinnan lyckades hyra en bil med bensin i. Så med hjälp av henne, en Chrysler Town & Country av 2013 års modell, en GPS och vår skyddsängel körde jag norrut genom New Jersey och New York över George Washington Bridge och norrut. Alla andra genomfarter var översvämmade. Hade inte situationen varit så farlig och absurd så hade vi tyckt att det var rätt coolt att ta sig fram i en så’n bil med ett nedsläckt New York i fonden.

Jag klarade mig. Jag kunde ta mig hem tack vare hjälp från jobbet. De flesta andra som drabbades av Sandy råkade mycket, mycket värre ut. För en del blir livet kanske aldrig riktigt bra igen.

Hemma hade barnen höstlov, men min far och andra fina ryckte in. Min mobil var min livlina och det kom många många sms från vänner och familj. Och till flocken räknar jag IOGT-NTO och mina fina kollegor på universitetet. Det blev tydligare än någonsin när jag kände mig avskuren från allt och inte visste hur det skulle gå. Till det jag missade hörde att få hålla tal på Ljusmanifestationen på Sergels torg till minne av narkotikans offer. Jag skulle ha hållit det talet tillsammans med en riktig hjälte, Linda Adolfsson i UNF:s förbundsstyrelse. Nu höll hon det själv och det blev fantastiskt. (Foto nedan av Sven Liljesson / UNF:s hemsida).

Dessutom talade Kjell-Ove Oscarsson, min vice ordförande och käre parhäst i alla lägen. Jag får göra en egen liten ljusmanifestation. För alla som inte kan åka hem utan lever dag efter dag i naturkatastrofer, krig eller annat som förstör det enda liv vi har fått oss till skänks.

Bruce Springsteen har skrivit en sång som heter Sandy, som handlar om något mycket vackrare än en storm:

Sandy, the aurora is rising behind us. This pier lights our carnival life forever… Det är andra spåret på hans album The Wild, The Innocent, & The E Street Shuffle från 1973.

Sandy, the fireworks are hailin’ over Little Eden tonight,
forcin’ a light into all those stony faces left stranded on this warm July.
Down in the town, the Circuit’s full of switchblade lovers, so fast, so shiny, so sharp
as the wizards play down on Pinball Way on the boardwalk way past dark
and the boys from the casino dance with their shirts open like Latin lovers on the shore,
chasin’ all them silly New York virgins by the score.

And Sandy, the aurora is rising behind us:
this pier lights our carnival life forever
Oh, love me tonight, for I may never see you again
Hey, Sandy girl
My, baby…

Now, the greasers, ah, they tramp the streets or get busted for sleeping on the beach all night
Them boys in their high heels, ah, Sandy, their skins are so white!
And me, I just got tired of hangin’ in them dusty arcades, bangin’ them pleasure machines
chasin’ the factory girls underneath the boardwalk where they all promise to unsnap their jeans
And you know that tilt-a-whirl down on the south beach drag?
I got on it last night and my shirt got caught
and they kept me spinning, babe, didn’t think I’d ever get off…

Oh, Sandy, the aurora is rising behind us:
This pier lights our carnival life on the water
Runnin’, laughin’ ‘neath the boardwalk, ah, with the boss’s daughter
I remember, Sandy, girl
Baby…

Sandy, that waitress I was seeing lost her desire for me
I spoke with her last night, she said she won’t set herself on fire for me anymore
She worked that joint under the boardwalk, she was always the girl you saw boppin’ down the beach with the radio
The kids say last night she was dressed like a star in one of them cheap little seaside bars, and I saw her parked with lover boy out on the Kokomo
Did you hear the cops finally busted Madame Marie for tellin’ fortunes better than they do?
For me this boardwalk life is through, babe
You ought to quit this scene too…

Sandy, the aurora is rising behind us
This pier lights our carnival life forever
Oh, love me tonight and I promise I’ll love you forever
Oh, I mean it, Sandy, girl
My baby
Yeah, I promise, Sandy, girl…

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Hemma! För mig är det nu före och efter Sandy…

  1. Kerstin Franzen skriver:

    Välkommen hem Anna! Att vara så nära katastrofen skärper sinnena och medvetandet om livets betydelse . Du har fått ett nytt perspektiv att ta med vidare i livet.

  2. monica ståhl skriver:

    Välkommen hem, Anna! Har tänkt på dig de senaste dagarna och hoppats att allt skulle gå bra!
    Hälsningar från ett ikväll helt vindstilla Värmland med bleka stjärnor på himlen, så långt från naturkatastrof man kan komma….
    Kram

  3. Per Eriksson skriver:

    Välkommen hem och tack för en fantastisk text gör verkligheten där borta nära!

  4. Francoise Sullet-Nylander skriver:

    Je suis bien contente de te savoir rentrée saine et sauve, Anna ! Et merci de ton très beau récit. Ta situation (coincée là-bas, loin de ta famille) me rappelle un peu ce que j’ai ressenti en avril 2010, suite à l’éruption du volcan islandais, L’Eyjafjöll : j’étais à Aix pour le travail et ne pouvais rentrer à Stockholm + en même temps, la SNCF faisait la grève ;-) Train Marseille-Paris super bondé (on avait l’impression que c’était la guerre !). Pendant quatre jours, queue interminable devant l’agence d’Air France, place de l’Opéra …J’étais prête à payer n’importe quel prix pour revoir mes enfants : FSN come home, home, home!

    Bon, tout est bien qui finit bien et c’est tant mieux. Welcome home, Anna!

    /F.

  5. Alva Strandberg skriver:

    Vi är också tacksamma över att du är hemma igen. Vilken upplevelse!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s