Kanske måste vi välja våra julminnen…

Jag vet, av egen erfarenhet och så att det känns i hela kroppen, varför IOGT-NTO-rörelsens kampanj Vit Jul behövs. Men idag tänkte jag inte berätta om det. Alla som känner mig, eller känner till mig, vet att jag delar mörka minnen med miljontals svenskar som upplevt hur alkoholen tagit för mycket plats. Och alla vet hur extra ont det då gör i magen när julen närmar sig.

Men julen är också försoning. När Astrid Lindgren berättar om den allra första julen, då berättar hon om hur en höggravid kvinna kommer in i ett fallfärdigt stall och får värma sina kalla händer under manen på en av hästarna. Och hur samma häst, när barnet är fött, upphör att äta ur krubban för att barnet skall kunna ligga där. När jag var liten föreställde jag mig att de där hästarna såg ut som på julbonaderna hemma hos Mormor, som jag kallade Poppo. I hennes röda lilla stuga i den ångermanländska byn högt ovanför den stora älven, där skapades fina julminnen. De har mörka underströmmar, men de får inte ta över. Mina fina julminnen förknippade med Poppo är både sanning, saga och myt, men de är mina och ikväll vill jag dela dem med dig.

I hennes röda lilla stuga åkte julbonaderna upp, trasiga i hörnen och upptejpade 50 gånger. På dem fanns hästar, stadiga Nordsvenskar, som delade stall med tomtar i gröna och röda sammetskläder och tjocka katter som lapade mjölk. Stalldörren stod på glänt och utanför låg snön djup på fur och gran. Stjärnorna gnistrade och glimmade och snart skulle släden gå till kyrkan i facklornas sken. Under vargfällarna var det varmt. Så ock i Poppos mikroskopiska kök där det eldades i vedspisen och alla rymdes. Vi åt kalvsylta, pressylta, grisfötter och aladåb. Det var dopp i grytan och en julskinka som var större än hunden. När ris a la malta nästan tagit livet av en kunde man smita in i kammaren, där det var 15 grader svalare och alldeles stilla. Där stod ”knäckern” på ett bord och de forntida, sköra julprydnaderna av glas satt precis där de skulle i en pytteliten gran. Utanför var snön djup, och när man tittade uppåt vägen kom plötsligt tomten, på spark givetvis, i sin päls och sina näbbstövlar. Den karelska björnhunden Sessan trodde att det var en skurk, och medan hon försökte välta tomten förklarade vi att han inte var där för att ta saker utanför att ge.

Jag hade en klänning med volanger på, en som var lika röd som brösten på domherrarna som firade jul i den nya kärven. Gröt ställdes ut till gårdvaren på bron och på juldagen var det alltid små fotspår som ledde från den.

Tusen juleljus tändes. Granarna var tunga av snö. Den röda plåtburken med solrosor på stod i skåpet ute i farstun och de sju sorters kakorna var därför alltid svala och smälte i munnen.

De vuxna var bara en kuliss. Och när scenen vred sig så att man såg allt det fula, var det bara att kliva bort därifrån, in i en av Poppos julbonader, där alla vuxna var vackra och kloka och dansade med sina barn runt granen i en stor, vacker sal medan tomten kikade in genom ett fönster med frostrosor på.

När det är jul borde alla få ha en plats att gå till. En plats att gå till här i världen, men också en hemlig plats att gömma i sitt hjärta.

Var du än är och hur du än har det vill jag önska dig julefrid och ett gott nytt 2014 som ger dig nya möjligheter.

http://www.vitjul.se

 

 

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s