Vad hade Strindberg sagt om välgörenhetens återkomst?

Jag är ju mäkta stolt över att Strindberg följer mig på twitter. Vi har bra diskussioner, men nu när jag börjat läsa hans böcker igen slår det mig också hur ofta hans politiska iakttagelser är giltiga även nu, drygt hundra år efter att de skrevs. Till exempel är hans syn på välgörenhet klockren.

Det är mycket CSR just nu: Corporate Social Responsibility. Svenska företag kan inte nog lyfta fram hur mycket gott de gör för civilsamhället. Och ofta används ordet ”välgörenhet”. Det är ett ord jag verkligen ogillar. Precis som Strindberg gjorde. Visst är det fint att ”göra väl” men ordet välgörenhet är för mig behäftat med godtycklighet, med att köpa sig fri, med att tillfredställa sina egna behov snarare än att göra skillnad. Jag ser omedelbart Prussiluskan framför mig: Den vidriga tanten i Pippi Långstrump, tanten som bakom sin välvilliga fasad döljer en misantrop som bara hjälper barn som passar in i mallen. Eller varför inte de lika vidriga tanterna i Strindbergs ”Röda Rummet”, de som bara vill gå med sina matkorgar till fattiga familjer som håller en hög moral.

Är jag då emot att näringslivet stöttar civilsamhället och dess idéburna organisationer? Inte alls. Jag vill bara att CSR-arbetet skall ske i ett samarbete mellan olika parter, i ögonhöjd. Jag vill att det också för näringslivets del skall handla om att vilja åstadkomma en förändring, och inte bara att göra en insats. Det är mycket bra om näringslivet kan stötta idéburna organisationer som har medlemmar som vill förändra världen. Om jag ogillar ordet välgörenhet så tycker jag desto bättre om det engelska ordet empowerment. Kollar man upp det på google översättning föreslår de att vi på svenska skall säga …empowerment. Nåväl. ”Att möjliggöra” vore kanske ett svenskt uttryck att använda.

De organisationer jag är medlem i bedriver inte välgörenhet. Istället vill de göra det möjligt för människor att förändra sin situation, och varför inte hela världen, tillsammans.

Lyssna  gärna på Göran Pettersson i P1:s Godmorgon Världen, när han på söndag debatterar begreppet välgörenhet. Han är generalsekreterare för Forum för Frivilligt Socialt Arbete. Ingen av Forums 40 medlemsorganisationer bedriver välgörenhet. Däremot är de möjliggörare. Big time.

Nedan följer avsnittet ur Strindbergs Röda Rummet, kapitlet I Vita Bergen, som jag refererar till ovan. Tack, Strindberg!

Falk som med mycket intresse åhört hela detta samtal, spratt till då han genom det öppna fönstret fick höra ett åkdon stanna på gatan, och tvenne fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen, öppna följande samtal.

– Det här huset ser bra ut.

– Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser förskräckligt ut.

– Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i huset?

– Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!

– Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.

– Hör du Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid barnen först, härnere, sade revisorskan Homan till fru Falk.

– Jo, det ska vi göra! – Kom hit min lilla gosse; vad heter du?

– Albert! svarade en liten urblekt sexåring.

– Känner du Jesus, min lilla gosse?

– Naaj! svarade den lille skrattande och stack fingret i mun.

– Det är ju förfärligt, sade fru Falk och tog upp sin annotationsbok. Jag skriver så här: »Katrina församling, Vita Bergen. Djupt andligt mörker hos minderåriga.» – Kan man säga mörker?- Nå vill du inte lära känna honom? frågade frun vidare.

– Naaj!

– Vill du ha en slant, då, min gosse?

– Jaa!

– Jag tackar ska man säga! – »I högsta grad vanvårdade, lyckades dock genom mildhet få dem att iakttaga ett bättre uppförande.»

– Det var en förfärlig lukt; låt oss fortsätta nu Eugenie, bad fru Homan.

De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att knacka.

Snickarn tog till hyveln och angrep en kvistig bräda så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.

– Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan under det fru Falk blåste i rafräschissören över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.

– Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!

– Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan. Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra. –

– Tala han! sade revisorskan.

– Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum år 829 där den helige Ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna!

– Nej vi känner inte det min goda man!

– Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften! Jaså fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig, men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! En pris, skomakare!

– Kan man skriva så här Evelyn, frågade fru Falk: » – Stark otro, förstockelse…»

– »Förhärdelse» är bättre, Eugenie lilla!

– Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken alldeles för liten…

– »Frukten av de så kallade arbetarföreningarne…»

– Mycket bra, sade revisorskan.

– Akta er för arbetarföreningarne ni! sade snickarn. Det har smällt på kungarne nu i ett par hundra år, men nu har vi upptäckt att det inte är deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa som lever på andras arbete; och då ska ni få se på satan!

– Tyst, tyst, sade skomakarn.

Den vredgade modern, som under detta uppträde haft ögonen fästade på fru Falk, passade nu på i en paus och frågade:

– Förlåt, är det inte fru Falk?

– Nej, det är det visst inte! svarade personen i fråga med en säkerhet som frapperade till och med fru Homan.

– Åh, Herre Gud så likt fruntimret var den jag sa; jag kände hennes far, jag, flaggskeppar Rånock på holmen när han var matros!

– Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit… bor det flera därinne som behöva frälsning…

– Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och kläder, eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det är inte värt att damerna gå in för den ena ligger i kopporna…

– I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy sådana människor!

– Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade med blyertspennan.

– Det gör jag goa frun! sade modren.

– Men mannen! Var är mannen?

– Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.

– Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på arbetshuset! Här ska bli annat av! – Det här var ju ett riktigt bra hus, som jag sa, Evelyn!

– Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på, och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörkret från teatern om nätterna;vi ha ingen gas som ni ser, och till vattenledningen, pro secundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna, vi ha ingen vattenledning, och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma…

– Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt…

– Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…

Fruntimmerna hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig.

– Fy fan vad det luktar eau-de-cologne! Alldeles som efter pyschor! sade snickarn. En pris, skomakarn!

Han torkade sig med sitt blåa förkläde i pannan och tog åter till hyveln under det sällskapet gjorde sina betraktelser.

Ygberg som slumrat under hela tiden vaknade nu, och gjorde sig i ordning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstret hördes ännu en gång fru Homans röst:

– Vad menade hon med flaggskeppare? Din far är ju kapten?

– Han kallas så! För övrigt är skeppare och kapten detsamma! Det vet du ju! Tyckte du inte att det var ett oförskämt pack det där. Dit går jag aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! – Kör till Hasselbacken!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s