Men en morgon i maj…

På väg upp för Katarinavägen i vårstormen hör jag tonerna av Internationalen och skymtar röda fanor upp mot Tjärhovsgatan på Söders höjder. Jag tänker att det kan vara 2014, eller 1914. Och jag känner mig djupt lycklig. Över att det äntligen är maj. Över att människor, oavsett övertygelse, fortfarande orkar demonstrera. Över att jag är på väg till mitt arbete på Ersta-Sköndal Högskola där jag tagit mig några skrivdagar. Det blir ingen demonstration för mig idag men jag skall använda pennan som vapen. Saker går att ändra på. Med forskning. Med kunskap. Men en kram. Med en fika.

Den här tiden på året tänker jag mer än jag brukar på min mamma, numera en ängel (med något sotiga vingar).

En av de fina sakerna med henne var att vi delade musikintresset. På Ulf Lundells konserter, som vi gick på tillsammans varje sommar, var hon alltid spik nykter. Hon hade skinnbyxor, sina pilotglasögon med guldbågar och turnétröjan från -88. Vi kunde alla texter, log mot varandra och tog oss allt närmare scenen. En av hennes favoritlåtar var ”För din skull” , och jag tänker på den nu när häggen blommar utanför vårt fönster. När jag går förbi den kommer minnen av när jag var riktigt liten, hur mamma och jag brukade gå ned till Bäcken och akta oss för att trilla i. Då, när häggen blommade som allra mest och vårfloden gjorde Bäcken som allra farligast.

Jag har ingen uppfattning om Ulf Lundell som person och tycker det är konstigt att hans privata bravader så ofta skymmer hans konstnärsskap. Jag menar, hur sympatiska var Virginia Wolf, Strindberg, eller Céline? Men det gör inte deras litterära verk mindre. Något jag också tycker är konstigt är att de som avfärdar Lundell som skräp ofta varken har läst hans romaner eller hans poesi. För mig är han en enastående tidsskildrare och en stor poet som på kornet fångar varats olidliga melankoli som han ofta tar udden av med en halsbrytande humor. Vänta bara tills karln dör och det får gå ett par hundra år. Då kommer han att åka upp på piedestalen bredvid Bellman och Strindberg och Dylan.

Lundells texter har varit en del av mitt liv sen jag var tre och satt framför skivspelaren och sjöng med i ”Nådens år” – eller om det nu var ”Dådens år” :-)

Jag vet att han betydde så mycket för mamma, för när han sjöng kände hon att det var någon som förstod henne.

Jag tar och citerar några rader ur mammas favorit och hoppas att han inte stämmer mig. Det är kanske inte så kul att hamna på  nykteristtantens blogg i tid och otid. Men Uffe, kom igen: This one is for mum:

[…]Jag trodde ett tag
att jag närma’ mej slutet
Att allting var över,
att det bara var dagar kvar.

Men en morgon i maj
blommade häggen
som den gjort varenda vår.

 

För din skull
ska jag ta det lugnare
För din skull
ska jag stränga gitarren igen
och sjunga om det vackra min vän
som finns här på vår jord
För din skull
vandrar jag längs gatorna
för din skull
tror jag på mina planer igen
ser jag över bergen och sen
får jag frid i mitt blod
För din skull.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Men en morgon i maj…

  1. Anita Halling skriver:

    Tack för dessa härliga rader denna 1:a maj

  2. Magnus skriver:

    Bra! Det var en mycket stark, ärlig och vacker text du skrev om dig själv, din mamma och om ert förhållande till Ulf Lundells konstnärskap.
    Lundells konst har ofta baktalats och trivialiserats. I bifogad blogg-länk förs diskussioner som belyser just trivialiseringen av Lundells konst.
    Läs gärna och kommentera!
    http://magnusejonsson.blogspot.se/2012/12/45-ulf-lundell-och-det-politiska.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s