Om civilsamhället och politiken

Med anledning av Maria Ludvigssons artikel i Svenska Dagbladet För makt, håll er undan politiken replikerar Forum – idéburna organisationer med social inriktning: Detta gör vi på SvD:s Ledarblogg, där du också kan läsa deras svar direkt till oss här:

Jag och Forums generalsekreterare Göran Pettersson kommenterar:

Maria Ludvigsson skriver att ”Civilsamhällets styrka är att det inte yrkar, det verkar.” Och i en annan ledarartikel (131119) där Ludvigsson kommenterar den debattartikel i Dagens Nyheter (131116) där Forum och sju andra idéburna organisationer lyfte riskerna med att ett antal myndigheter behandlar föreningar som företag, skriver hon: ”Entusiastiska politiker riskerar ibland snarare att stjälpa än hjälpa föremålen för sin trängtan.” Båda dessa meningar andas misstro mot politiken och staten och i sin förlängning mot demokratin. Denna misstro är förstås inget nytt. Den finns som en tanketråd i liberalismen. Håll politiken så liten som möjligt, så skadar den så lite som möjligt. Från Thatcher till Bush och Cameron har denna misstro mot politiken och demokratin verkat för ett samhälle där staten drar sig tillbaka till ett minimum.

I den verkligheten lever nu det engelska folket och de engelska idéburna organisationerna. Det engelska civilsamhället fajtas dock hårt för rätten att bedriva påverkan/opinionsbildning, det vill säga ”att yrka”. Men kanske är det en förlorande strid. Ska du som organisation i England få statusen av ”charity” måste du begränsa den politiska påverkan. Den utvecklingen vill vi inte ha i Sverige och därför är vi glada för att både politiken för det civila samhället och de nationella Överenskommelserna mellan idéburna organisationer, regering och Sveriges Kommuner och Landsting tydligt slår fast vår rätt att ”yrka”.

Vi skulle vilja hävda att det svenska civilsamhällets styrka är att det både ”yrkar” och ”verkar”. Många gånger är själva verksamheterna ett yrkande i sig. När läkare, inom ramen för Röda Korset, bedriver vård till papperslösa är det ett politiskt ställningstagande i sig. Men många gånger är möjligheten att publikt driva en fråga en grundläggande del av verksamheten, som när kvinnorörelsen för bara några decennier sedan drev fram frågan om mäns våld mot kvinnor genom att flytta den från kategorin ”lägenhetsbråk” till samhällsproblem. Eller när HBTQ-rörelsen ännu närmare i tiden genom exempelvis Pride-festivaler har lyft frågan om rätten att leva som den en vill vara. Båda dessa påverkanskampanjer fick styrka genom att organisationerna i sin vardagsverksamhet såg exakt hur människorna de representerade hade det. Och precis så har det varit genom historien. Det är därför den svenska offentliga välfärden knappast har en enda verksamhet som inte har en pilot i idéburna organisationer, som hemtjänsten, barnavården och så vidare.

I denna ideologiska fråga ligger vi alltså uppenbarligen en bit från Svenska Dagbladet. Vi upplever i stället att vi ligger avsevärt närmare de politiska partierna. Ibland tas de nationella Överenskommelserna som en intäkt för att vi som organisationer hamnar för nära staten. Och den risken finns. Men den risken finns också utan överenskommelser. Om det är någon som tror att tiden före dessa överenskommelser var fri från sammanblandning av roller och nära relationer mellan offentliga och idéburna företrädare, så kan vi meddela att så var det inte. Skillnaden är snarare att frågorna nu ligger på bordet i stället för under och att vi nu kan skapa en samverkan som tillåter det offentliga att spela sin roll bra likaväl som att vi kan spela vår. Scenariot där politiken och det idéburna lever skilda liv och aldrig möts är varken eftersträvansvärd eller möjlig

Forum är varken vänster eller höger på den politiska skalan. Vi hävdar idéburna organisationers rätt att kunna fungera som de vi är, inte som offentliga organisationer eller som näringsliv. Ibland skriver vi saker som får någon att anse att vi är höger och ibland vänster. Så får det vara. Vi bryr oss inte så mycket om den traditionella politiska skalan. Vi bryr oss om vårt uppdrag! Och det gör de andra idéburna organisationerna också. Det är därför vi allihop är ett viktigt bidrag till demokratin.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Om civilsamhället och politiken

  1. Anneli skriver:

    Lite tankar som din blogg väckte, bravo!!
    Jag tror att Ludvigsson menar att det finns ett pris för att beblanda sig med den politiska makten, i form av staten och de politiska partiet/partierna. Det priset ska man inte förtränga utan titta på och bedöma, värdera. Det som ideburna organisationer har, men som politiken inte har, är friheten att verka brett. De ska försöka påverka politiska partier – men inte bara! Politiken påverkas av människorna och människorna når man ju även (kanske tom bättre) genom andra kanaler. Kanske kan vara lika eller mer framgångsrikt att söka upp fienden (de som hindrar det egenintresse som den ideburna organisationen har) med en stark folkrörelse och be dem flytta på sig! Men då måste folkrörelsen ha många medlemmar som verkligen engagerar sig och som inte har blivit ett flaggskepp i något politiskt partis regatta. Varför har ideburna organisationer, inklusive politiska partier, svårt att nyrekrytera medlemmar? Vilket pris är det som folk inte vill betala genom att engagera sig i en organisation? Jag är socialliberal och kan bara beklaga när människor (inkl jag själv…) har lämnat walk-over till staten: ”låt dom fixa det där, det blir säkert bra”. Staten ska hållas kort tycker jag! Den ska hållas så kort som människorna vill, via politiken. På så sätt tror jag att det är sunt att ha en misstro mot staten och politiken, inte var för sig, men när de delar samma säng för länge o inte vill byta lakan. Om staten får en större roll än politiken, så som jag på ett sätt tror att det har blivit idag, då är det dags att vara sunt skeptisk.

    Anna, jag håller med dig och verkligen med din slutmening! Samtidigt tycker jag att Ludvigsson har en poäng, även om jag inte håller med hennes separationsångest. Jag tror vi måste, måste hitta en medelväg här. Om demokratin verkligen ska leva, måste människorna engagera sig. Staten ska inte ha ett eget liv utan vara helt beroende av människorna. Mer makt åt de ideburna organisationerna måste ske på statens bekostnad, dvs minskad makt åt staten.

    Folk kanske inte vill vara medlem för deras engagemang i en ideburen organisation politiseras ”av någon” och de är väl inte med i en ideburen organisation för politikens skull. Däremot kan de nyttja politiken för sina egenintressen, sina syften. Men att gå upp i staten, då tappar de sin kraft – tror jag. De ideburna organisationerna ska påverka politiken, fortsätta yrka, vara duktiga lobbyister med argumentets svärd! Men att begränsa sig till påverkan enbart via politiska partier – då kan organisationen bli tagen som gisslan och det gäller det politiska partiet också! Kan ideburna organisationen fortsätta vara ”promiskuös” och inte bädda ner sig för djupt i statens säng, utan bara fortsätta slåss på alla flanker, inte bara politikens, så borde framgången vara nära!
    Sa en som inte är medlem….sorry, det är dags för förändring!!

    • Anna Carlstedt skriver:

      Hej Anneli! Tack för kloka tankar! Det vore mycket spännande att höra hur samhällsdebatten går i USA nu på det här området: statens roll kontra civilsamhället. Förstår att det är svårt att svara gebrellt men några bilder vore jättekul att få! Kram!

  2. Johan skriver:

    Ta och skaffa dig ett jobb istället Anna istället för att skriva en massa knäppa grejer. Du är ju helt borta med vinden snälla nån.

  3. Anneli skriver:

    Snälla Johan, det skulle vara mer intressant om du skriver på vad man behövar göra för att saker o ting ska bli bättre enligt din mening, istället för att gå i personangrepp. du har säkert någon bra ide och då menar jag inte att du ska skriva en massa knäppa grejer. Hälsar Anneli

  4. Anneli skriver:

    Här i USA verkar det trots stora meningsmotsättningar mellan de politiska aktörerna finnas en sak som förenar, nämligen att staten blott ska vara ett verktyg för politisk styrning. Därför blir skatterna en sådan kraftig politisk klubba. Här verkar finnas en stor medvetenhet om att allting kostar; folk ser skatter som ett konkret medborgerligt bidrag till staten, dvs en medborgare ser skatten som egna pengar som är det bidrag man ger till statlig verksamhet och därför noga med vad dessa pengar används till. Egentligen självklart, men hur många i Sverige tänker på hur stor den egna bruttolönen är? Vi ser ofta skattepengen som något som ”går bort”, inte som något vi själva har tjänat in, dvs våra egna pengar. Det är liksom redan statens pengar redan från början. Med denna skillnad i åtanke, verkar man här inte vara rädd för att ändra på det statliga upplägget, om tillräckligt många är med på ändringen. Och därför finns det fortfarande många republikaner som vill lägga ner den nya sjukförsäkringen, så fort de bara skulle få chansen. Folk engagerar sig nog mer politiskt här även om alla röstberättigade inte registrerar sig för ett visst parti. Aktuell politik, framför allt dess konkreta konsekvenser, kan komma upp spontant när man pratar med den byggare man tänkt anlita. För många småföretagare har sjukförsäkringen skapat en komplicerad ekonomisk situation, som de på något sätt måste debitera sina kunder för, med risken att de därmed går under i den hårda konkurrensen. Affordable Care Act, dvs Obamacare eller allmän sjukförsäkring, har mer än något annat bara lyft fram i ljuset i hur folk här ser på statens engagemang/inblandning i människors liv. Det vore intressant som du säger Anna, att se var gränsen mellan stat och civilsamhälle går och spontant tror jag att Amerikaner skulle ha svårt att förstå den termen, civilsamhälle. De anser sig leva i det som vi kallar civilsamhälle, på gott o ont. Jag tror att få amerikaner skulle vilja ändra för mycket på detta. Men jag är övertygad om att ACA kommer att finnas kvar och skapa en mycket positiv förändring generellt på alla plan, både mänskligt och ekonomiskt. Som Obama sa i ett tal i höstas, om några år kommer man inte ens att kalla det Obamacare mer, utan för vad det heter: Affordable Care Act. Vid en jämförelse mellan Obamas politik och den svenska alliansregeringen skulle vi nog finna att det Obama står för är rejält åt det vi i Sverige skulle kalla nyliberal politik.
    Stor kram till dig Anna och forsätt ditt goda arbete!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s