Furstinnan & Stjärntydaren

Varför skriver jag böcker? Och VAD handlar de om, egentligen? Jag antar att de flesta som kan unna sig det har något fritidsintresse. Mitt är att skriva. Det är så jag kopplar av, bearbetar, reser i tanken. Och även om det jag skriver böcker om – poeter, profeter och prinsessor i avlägnsna tider – så skriver jag egentligen om samma saker som jag ägnar mig åt på jobbet och in mina uppdrag: Jag skriver för att undersöka modiga människor, engagemang, civilkurage, tolerans, mänskliga dilemman och hur vi löser dem. Allt jag gör bottnar i min nyfikenhet på dessa svåra fenomen.

Nu bär det snart av till Bokmässan i Göteborg med min tredje bok på Gidlunds förlag. Kom gärna och hälsa på oss på lördag eftermiddag i monter B08:52.

Carlstedt_Framsida[1]

Lite om boken:

Krig i religionens namn. Naturkatastrofer. Ekonomisk kris. Terror. Men också tolerans, nya upptäckter och revolutionerande sätt att kommunicera: renässansen (1500-talet och angränsande årtionden) kan ses som en spegelbild av vår egen tid.

Om vi förknippar renässansen med stora män som förändrade världen – Columbus, Shakespeare, Leonardo da Vinci – så tillhörde denna epok också kvinnor med makt. Under perioden från mitten av 1400-talet till början av 1600-talet hittar vi ett trettiotal kvinnor i regerande ställning. I den här boken möter vi tre av dem: Drottning Kristina i Sverige, Elisabet I i England och Katarina av Medici i Frankrike. De var tre furstar, tillika kvinnor, som regerade i stormakternas Europa. Katarina av Medici bidrog till att föra den italienska renässansen till Frankrike och styrde landet i en tid då reformationens första år dränktes i blod. Elisabet I av England var dotter till legendaren Henrik VIII som lät avrätta sina egna hustrur. Elisabet själv, ”jungfrudrottningen”, regerade i 45 år, höll krigen någorlunda borta från engelsk mark och utmanade dåtidens supermakt Spanien. Drottning Kristina gjorde en rad otänkbara saker. Denna ”Nordens Minerva” vägrade gifta sig och abdikerade. Men dessutom konverterade hon – dotter till Gustav II Adolf, den lutherska trons främste försvarare – till katolicismen. Kristina gjorde vetenskapen och konsten till sitt fält, främjade den lysande italienska barocken och är den enda kvinna (som inte helgonförklarats) som begravts i Peterskyrkan i Rom.

De tre furstinnorna hade nära relationer till vetenskapsmän och rådgivare som samtidigt var astrologer. En särskild tillit uppstod mellan Katarina av Medici och den mytomspunne Nostradamus, mellan Elisabet I och den beryktade John Dee, mellan Kristina och flera av hennes stjärntydare. Dessa män ville, till skillnad från andra i maktens centrum, inte uppvakta – eller fria till – sin härskarinna. Inte heller ville de mörda henne eller underminera hennes ställning. De åtnjöt furstinnornas gunst men var sällan helt beroende av dem. Som vetenskapsmän och humanister förhöll de sig till en världsbild som var stadd i förändring under 15- och1600-talen. Astrologi var en vetenskap (som visserligen ifrågasattes), och de var lyhörda för hur himlakropparna antogs påverka det jordiska.
Samtidigt var de ofta, i egenskap av matematiker och/eller läkare, förnuftets tillskyndare. Astrologerna kom ibland att fungera som resonerande, uppriktiga samtalspartners och ”mentala tränare” i sina relationer till våra tre drottningar.

Flera av dem har fängslat författare och konstnärer långt in i vår egen tid och de dyker alltjämt upp i populärkulturen i böcker och på film. Historiska fakta och fiktion blandas, men berättelserna om dem lever vidare. Fenomenet kan illustreras med filmen Elizabeth: The Golden Age från 2007. Här utgör astrologen John Dee en viktig karaktär. I filmen skildras en nyckelscen som vi skall återkomma till – inför sjöslaget mot den spanska armadan – där han tar Elisabets ansikte mellan sina händer och uppmanar henne att vara som en örn: en örn som breder ut sina vingar och rider på stormen istället för att låta den vind som sveper fram krossa henne och England. Filmscenen fångar, visserligen i fiktionens form, något av det som präglade Dees relation till furstinnan: Astrologen talar mindre om stjärnornas positioner och mer om den själsliga styrka som han vet att Elisabet äger och som han hjälper henne att använda. John Dee, den brittiske matematikern och mystikern som kom att bli viktig för Elisabet, lärde bland annat de engelska upptäcktsresandena att navigera. Nostradamus, den franska kungafamiljens livläkare, vann Katarina av Medicis gillande. Han överlevde flera pestepidemier och blev berömd för sina Profetior som utgör en bestseller ännu efter 500 år. Morinus var den franske astrologen som anställdes av katolska kyrkan men som lyckades göra sig osams med Descartes. Morinus träffade bara Kristina vid ett enda tillfälle, men kan på flera sätt sägas representera de astrologer som under årens lopp fick uppdrag av den svenska drottningen.
Alla tre – Nostradamus, Dee och Morinus – var i likhet med många yrkesbröder orädda inför makten. De sade saker till sin furstinna som få andra i kretsen av makthungriga intrigmakare vågade yppa. Astrologernas uppriktighet lönades ibland med djupaste förtroende, medan den vid andra tillfällen
straffade sig.

Biografier och historiska verk om Kristina, Elisabet och Katarina har avlöst varandra. Detta gäller också Nostradamus, Dee och (om än i betydligt mindre omfattning) den svenska drottningens olika stjärntydare. Den här boken är inte en biografi.
Jag kommer inte att berätta allt om huvudpersonernas liv och gärning från början till slut eftersom andra har gjort det så mycket bättre. Jag har istället valt att inspireras av dem i egenskap av representanter för en epok. Jag vill se om och hur furstinnornas liv och handlingar påverkades av relationen till de astrologer som stod dem nära. Boken vill visa hur John Dee, Nostradamus och andra astrologer kan ha bidragit till drottningarnas maktutövning och mentala styrka; hur magikernas
makt blev en del av maktens magi. Genom att ta del av det som skrivits om och av dem kan vi följa dem och deras på samma gång storslagna och tragiska öden. Ur det som satts på pränt stiger bilder av kulturen och samhället under den period som vi kallar renässansen. Jag hoppas kunna förmedla något av det jag mött i mina efterforskningar, och ge glimtar av hur det kunde vara att som kvinnlig furste regera – för att citera Peter Englund i boken Ofredsår – på ”ett fält där inga kvinnor på några villkor tilläts träda in”.
Det här är heller inte en bok i historia med vetenskapliga anspråk. Jag är inte någon historiker utan en språkforskare, på besök i renässansens textlandskap. Min nyfikenhet på denna period och de personer vi möter i boken grundlades när jag arbetade på min doktorsavhandling i franska om språk, stil och genrer i Nostradamus Profetior. Avhandlingen publicerades
2005 och jag har sedan dess, i mitt yrke, fortsatt att ägna mig åt litteratur från den tiden. Jag hävdar inte att denna bok i alla stycken skulle vara historiskt korrekt. Däremot hoppas jag att, i den här formen, kunna dela med mig till läsaren av de äventyr jag själv upplevt när jag i min forskning tagit del av texter, skrivna av människor som själva levde i 1500- och 1600-talets Europa. En fråga jag ställt mig under arbetet med boken är om det vore möjligt att se bortom schablonbilderna av dessa tre furstinnor: om de kan bli mer än figurer i ett historiskt krönikespel fyllt av mord, maktspel, svek, hat och kärlek. Jag har försökt, även om det är svårt. Till min hjälp har jag haft en rad dokument som de själva och personer i deras omedelbara närhet skrivit, där furstinnorna träder fram i all sin storhet men också i sin mänskliga bräcklighet.
Jag vill även lyfta fram deras många gemensamma beröringspunkter.
Alla tre stod de i centrum av ett ränksmideri där det faktum att de var kvinnor spelade en viktig roll. De utsattes för komplotter och/eller mordförsök, men alla tre levde till hög ålder. Alla tre hade att förhålla sig till ett patriarkaliskt
system, styrt av män, där politiken inte gick att skilja från religionen. Europa stöptes om och de stod mitt i stormens öga. Nostradamus, själv katolik med judisk bakgrund,
skriver à propos religionskrigen till en protestantisk vän i Tyskland:
Vi lever i en vidrig tid, och det värsta har vi ännu inte upplevt. Jag skulle önska att jag slapp se detta! Denna extremt olyckliga
situation vi genomlider, där svärdet hotar de bästa, där man försvarar brottslingarna, skymfar fromheten, där lagarna tiger still, där alla fylls av fruktan. Dessa tider går obönhörligt
mot mord, blod, eld, och, som du skrev, mot inbördeskrig.
Berättelsen vänder sig (också!) till en publik utanför universiteten.
Men ingen så kallad populärvetenskap utan gedigen akademisk grundforskning. Det jag gestaltar i den här boken vilar på många forskares arbeten. Men, där det blivit fel beror det bara på mig.

C.S. Lewis brukade säga att han skrev för de okunniga om sådant han själv var okunnig om. Själv skulle jag vilja säga att jag skriver för att lära mig mera.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s