Sliten dikt som väcker tankar

Jag brukar bara lyssna med ett halvt öra. Tills de sista verserna kommer, och jag hajar till varje gång. Under den tunna hinnan av otidsenligt språk ligger ord som är mer aktuella nu än någonsin. Nu har det gått en tid på det nya året, 2015, men jag läser dikten ”Nyårsklockan” igen och försöker påminna mig själv om vad som är riktigt viktigt. Det är litet typiskt svenskt att denna nationalromantiska tradition – att läsa Nyårsklockan vid tolvslaget på Skansen – inte är ett dugg svensk i grunden: som så mycket annat fint och bra vi har, har dikten sitt ursprung i ett helt annat land. Alfred Tennyson skrev den 1850, och då hette den ”Ring out, wild bells!”. Och sannerligen om vi inte skulle behöva litet vilda klockor att ringa ut sånt som är omänskligt, främlingsfientligt och hatiskt.

Edvard Frelins översättning till svenska är minst sagt fri, för att inte säga tossig på sina håll, och versmåttet har han också mixtrat med. Med de båda döda vita männen var i alla fall överens om diktens huvudbudskap: mer tolerans, mer försoning, mer hopp.

Några rader ur Nyårsklockan:

[…]
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

[…]

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut det meningslösa våldets gatularm
ring till alla hjärtan kärleksglöden.

[…]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s