Riktiga detektiver älskar T-bone Burnett

Jag ligger för detektivernas fötter, och här kommer en skamlös hyllning till dem med anledning av att även SVT kapitulerat. Jag skulle kunna fylla flera A4-sidor med politiskt korrekta invändningar mot TV-succén True Detective som bidragit till att HBO skrattar hela vägen till banken. Serien skulle inte hålla för en queerfeministisk analys eller någon annan analys heller för den delen: Kvinnorna är antingen missnöjda, tråkiga fruar eller missnöjda, tråkiga horor. Männen är försupna, förljugna, desillusionerade. Barnen är antingen bortglömda eller torterade till döds. Serien saknar varje uns av tempo. Och allt är alltid någon annans fel.

Icke desto mindre är jag beroende. Jag vill vaggas till sömns av polisen Martin Harts (Woody Harrelsons) sydstatsdialekt, som är långsammare än en snigel släpande på tunga matkassar. Jag vill tro att Rust Cohle (Matthew McConaughey) till slut skall ta sig samman, ställa undan flaskan och göra det han är bra på. Jag tar in de kusliga miljöerna och naturen med sin skönhet som ruttnar inifrån. Det är Louisiana, det är melankoli, det är lågmäld eufori med bottenlös fasa lurande runt varje hörn i de bedövande vackra miljöerna.

Det har avgörande betydelse att det är T-bone Burnett, Americanas främste auteur, som står för soundtracket. Han har en enastående förmåga att få andra artister att lysa i rätt sammanhang. Som producent har han fått musiker och låtskrivare skapa ett unikt ”vintage -sound” präglat av död, andlighet, epoker som går i graven, mörka kulturarv, mord, antihjältar från uråldriga folksagor och för evigt förlorade själar. Djävulen andas på artisterna i hans stall och det blir katastrofalt vackert. Vad hade filmer som Walk the Line, The Big Lebowski, O’ Brother Where Art Thou och Crazy Heart blivit utan T-bone Burnetts magiska fingrar? Hans märkliga, tankfulla sånger är tidlösa. Det känns självklart att när han väl dyker upp på en scen – gärna bredvid Alison Krauss, Ralph Stanley, Gregg Allman, Jeff Bridges, John Mellencamp, Jim James, Karen Elson, Leon Russell, Lydia eller Laura Rogers – så har han på sig sin svarta prästkappa som sitter som en smäck.

T-Bone Burnett handplockade gruppen The Handsome Family för att få till rätt ledmotiv till True Detective. Deras sång Far From Any Road (från 2003) är perfekt för TV-seriens sotsvarta, våldsamma skönhet. Skulle man ställa sig vid disken i valfri Honky-Tonk i valfri håla i Appalacherna och nynna den, vore det en tidsfråga innan David Lynch skulle glida upp bredvid en:

From the dusty mesa, her looming shadow grows,
Hidden in the branches of the poison creosote.
She twines her spines up slowly, towards the boiling sun,
And when I touched her skin, my fingers ran with blood.

In the hushing dusk, under a swollen silver moon,
I came walking with the wind to watch the cactus bloom.
A strange hunger haunted me, the looming shadows danced.
I fell down to the thorny brush and felt a trembling hand.

When the last light warms the rocks, and the rattlesnakes unfold,
Mountain cats will come to drag away your bones.

And rise with me forever, across the silent sand,
And the stars will be your eyes, and the wind will be my hands.

(Denna artikel skrev jag ursprungligen för Rootsy.nu)
https://m.youtube.com/watch?v=p4zluA60hjs

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s