Kan man blogga ett tal?

Nu har det gått en sommar sedan jag valdes till ordförande för Svenska Röda Korset på vår stämma i Växjö.

En av alla tusen pusselbitar som skall falla på plats efter en stämma är förstås protokollet, snabbt och korrekt skrivet av ett antal hjältar. När jag nu skulle lämna in mitt tal, som avslutade stämman, till protokollet, blev det knepigt: jag ”skriver” nämligen alltid bara mina tal i huvudet. Men med hjälp av flera klippor finns det nu på pränt, och jag lägger det nu här på bloggen också. Vet inte hur roligt det är att läsa ett tal på en blogg, men det sammanfattar ändå det jag ville säga till alla Röda Korsare som alldeles färsk ordförande. Så håll till godo. Och du: hör gärna av dig om du anser att jag är ute och cyklar i mitt tal (eller någon annanstans, såklart) – som ny ordförande är man hiskeligt mottaglig för synpunkter och tillrättavisningar. Så småningom blir det säkert sämre på den fronten :-).

Alltså:
”Det är en stolt, nyvald ordförande ni har framför er. Jag har svårt att tänka mig ett uppdrag jag skulle tycka vore mera hedrande, eller mera uppfordrande.
Det finns en populär amerikansk TV-serie som många av er säkert har sett. Den heter House of Cards, och som så mycket annat i populärkulturen handlar den om maktspel, kärlek och politik. Den utspelar sig i Vita Huset och skildrar människor som är beredda att gå över lik för att nå en position. I ett avsnitt får vi följa två kvinnliga presidentkandidater och deras kamp mot varandra. Mitt under kampanjen får de veta att en orkan närmar sig den amerikanska östkusten, och att en fullskalig naturkatastrof hotar befolkningen. De kallar då till en gemensam presskonferens och låter meddela att de nu avbryter sina kampanjer. De kommer istället gemensamt att anmäla sig som frivilliga hos Röda Korset och ställa alla sina resurser till den organisationens förfogande tills katastrofen är över.
Det jag just berättat kan ses som en tramsig scen ur en TV-serie. Men det berättar också något om vår organisations ställning i värden. När man skall illustrera hur människor lägger ned sina vapen för att istället göra en humanitär insats tillsammans, då är det Röda Korset som får statuera exempel. Till och med ur en banal amerikansk såpa tränger våra grundprinciper självklart genom rutan: Humanitet. Opartiskhet. Neutralitet. Självständighet. Frivillighet. Enhet. Universalitet.
Jag behöver ha en liten fusklapp med mig när jag skall tala om våra grundprinciper. Det behöver inte ni. Jag är alldeles färsk medlem, och jag inser att Röda Korsare, det är något man måste förtjäna att få kalla sig så småningom. Jag skall göra precis allt jag kan för att ni skall tycka att jag är värdig uppdraget.
Men varför sa jag då ja till detta, om jag är ny i Röda Korset? Vad fick mig att tro att jag kan tillföra något? Min första reaktion när valberedningen ringde, var närmast fysisk: Jag kände i magen att om jag tackar nej till detta, så kommer jag att ångra mig resten av livet. Jag har länge arbetat bredvid och med Röda Korset i olika sammanhang, och alltid varit djupt imponerad: Av Röda Korsets unika roll och mandat. Av vårt sätt att kombinera insatser för utsatta medmänniskor här och nu, med ett påverkansarbete som leder till förändring – och här är vår senaste kampanj #integrationipraktiken ett lysande exempel. Av att Henry Dunants övertygelse – att världen går att förändra – fortfarande brinner i organisationen.
Jag tror att jag, med mina tidigare erfarenheter, kommer att kunna göra nytta. Jag har lett organisationer som IOGT-NTO, Cancerfonden och paraplyorganisationer som Forum (för idéburna organisationer med social inriktning). Jag brinner för det frivilliga engagemanget, och för att leda och utveckla förtroendevalda. Till vardags har jag jobbat som forskare, först vid Stockholms universitet och sedan vid Ersta Sköndal Högskola. Jag är humanist i grunden, och min forskning har rört frågor om tolerans och engagemang, från religionskrigens Frankrike till dagens civilsamhälle. Frankrike är mitt andra hemland, där jag bott i flera perioder, och att resa är för mig ett sätt att leva. Jag citerar gärna en död, vit man jag forskat på, nämligen Montaigne som levde under 1500-talet, en orolig tid som liksom vår präglades av konflikter, naturkatastrofer och människor på flykt. Han menade att för att bli en humanist krävs det att man reser mycket: Dels i tanken, genom att studera mycket, dels i verkligheten. När man möter andra kulturer ser man att saker kan vara på ett helt annat sätt, men ändå fungera. Och då har man chansen att bli en mera öppen och tolerant människa, och inte så rädd för ”det andra” eller ”den andra”.

Ett annat skäl till att jag tackade ja, var vår nya strategiska inriktning. Jag tycker att den är både modig och smart, och det är en dröm att få vara med och förverkliga den. Jag gillar att vi alltid tänker in både hemmaplan och världen därute i vårt arbete med att förhindra och lindra mänskligt lidande i katastrof, krig och konflikter. Jag gillar också att vi genom strategin tänker bli många fler, och mer högljudda i vårt påverkansarbete när vi påtalar brott mot mänskliga rättigheter – i det stora och i det lilla. Det så mycket vi kan göra med våra grundprinciper som kompass.
Det är ett skepp med vind i seglen jag fått kliva ombord på. Jag är imponerad av Röda Korsets utveckling de senaste åren, och det är med största ödmjukhet jag tar emot ordförandeklubban från fantastiska Eva von Oelreich. Hon har generöst delat med sig av sina erfarenheter och rustat mig inför uppdraget. Det är extra roligt att vi kände varandra sedan tidigare genom ett ordförandenätverk där Eva fungerat som en mentor för oss alla.
När jag nu har lyssnat på alla diskussioner här på stämman, ser jag fram emot ett gigantiskt lagarbete framöver. Många av oss är nya, andra är gamla i gården. Vi kan olika saker, och vi vill engagera oss i olika frågor. Det vi har gemensamt är våra grundprinciper, den nya strategi vi nu tagit och de nya stadgar vi fattat beslut om.
Jag och övriga styrelsen skall göra vårt bästa för att förtjäna ert förtroende. Tillsammans ska vi nu alla bygga ett, ännu bättre, Röda Kors”.
Växjö, Riksstämman 2015

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s