Människovärde från Aleppo via Lesbos till Spår 19 på Centralen. Och vidare…

Det är sent en kväll, på ännu ett tåg. Jag pratar med vår pressekreterare Maude om att dagen blev bra: Vi har varit i Karlstad för ett seminarium med Mona Sahlin, som nu har den krångliga men livsviktiga titeln ”Nationell samordnare av insatser mot våldsbejakande extremism”. Hon har bett Röda Korset öppna en stödlinje. Klart vi gör det, eftersom det hänger ihop med allt annat vi gör. Det blev fullsatt i Karlstad, mycket media. Men samma morgon har ännu ett asylboende brunnit.

På tåget läser jag om vad vår medarbetare Joacim Gustafsson skriver från Lesbos:

Volontärer i Röda Korset på plats på ön Lesbos springer ut i det iskalla vattnet och lyfter de minsta barnen i land ur den lilla gummibåten. Barnen sveps i tunna termofiltar så att de nerkylda kropparna snabbt ska kunna återhämta värmen. Det är ett fyrtiotal människor i den lilla öppna båten och alla är lika medtagna. De har färdats i flera timmar i kyla, blåst och regn på öppet hav.

Joacim berättar om en av volontärerna:

Dimitris studerar till sjuksköterska. Trots att han går sista året på sin utbildning och har mycket att göra med studierna har han rest till Lesbos för att hjälpa medmänniskor på flykt. Han har varit engagerad i Röda Korset som förstahjälpare i två år.

–  Jag såg på tv:n vad som händer här på Lesbos och kände att jag måste göra något.

Liksom många av de andra volontärerna i Röda Korset har han tagit ledigt från studier och arbete. Istället går han nu upp tidigt morgonen och åker tillsammans med fem andra volontärer utmed norra kusten av ön för att upptäcka båtar på ingång. Det blir inte många timmars sömn varje natt.

Vi vet att vi inte räcker till på Lesbos. Heller. Men vi vet att vi och alla andra organsiationer gör skillnad för många. På riktigt.

Litet trötta kliver jag och Maude av på spår 17. Jag skäms en sekund över att jag är trött, efter en bekväm tågresa från Karlstad på väg till ett tryggt hem. När jag ser poliserna på spåret mitt emot inser jag att det är spår 19, där tågen med alla nyanlända flyktingar kommer. Jag går en trappa ned, mot tunnelbanan. Och där, i gången, står alla. Ikväll igen, i sina västar. Röda Korsets frivilliga har röda, Migrationsverkets personal har gula. Refugees Welcome och alla andra fantastiska volontärer från nya och gamla organisationer har rosa. Jag ser tolkar, jag ser jurister, jag ser Frälsningsarmén med påsar de ska ge till barn.

Ja, det brinner på asylboenden. Ja, det finns hot och hat. Men det finns också så oändligt mycket kärlek, medmänsklighet och engagemang. På varenda ort i Sverige. Det börjar bli vinter nu. Alla behövs mer än någonsin. Och kväll efter kväll efter kväll sedan flera månader finns det människor som tar emot och hjälper medmänniskor på flykt. Ikväll la en volontär på Centralen armen om en mamma som rest i tre veckor med sina små barn. Hur mycket det hjälpte? Det vet jag inte. Men för dem båda betydde det människovärde.

Och att inte bli lämnad ensam i en katastrof.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Människovärde från Aleppo via Lesbos till Spår 19 på Centralen. Och vidare…

  1. agnetatr1 skriver:

    Annam fint skrivet och bra jobbat och hjälp vad det händer mycket. Vi får se till att få ge varandra en julkram i alla fall!
    Nu kommer en Allhelgonakram!
    Agneta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s