När man skjuter volontärer

Under min resa till Syrien nyligen hade jag en bok i väskan: Kerstin Thorvalls moderna klassiker ”När man skjuter arbetare”, om det mörka 30-talet: Ett decennium som i Sverige inleddes med katastrofen i Ådalen, då militären sköt ned demonstrerande arbetare som desperat försökte få en bättre framtid. Vi vet hur 30-talet slutade i världen.

Hur vill vi att detta decennium slutar? Det årtionde som bland annat började med fredliga demonstrationer i Syrien, som nu är världens farligaste land, i praktiken omöjligt att vara kvar i för den som vill överleva. Det gäller också Röda Korsets/Röda Halvmånens egna volontärer: Sedan kriget bröt ut har minst 53 av dem dödats i Syrien. Vad har hänt med krigets lagar när man dödar volontärer som försöker nå alla delar av civilbefolkningen med mat, medicin och blöjor? De är helt oskyddade. De arbetar ideellt. De är ofta lika unga som mina tonåringar hemma. Deras enda ”vapen” är ordet HUMANITET och en symbol som borde skydda dem.

Vad säger detta om vår tid? Vilken framtid vill vi berätta för nästa generation att vi försökte skapa?

Vi lever i en mörk era, där humanitära organisationer över hela världen försöker bistå 60 miljoner medmänniskor på flykt. En miljon människor sökte förra året asyl i EU. Där det bor 500 miljoner. Det betyder EN flykting per 500 invånare. Och vad svarar de flesta länder i EU? De svarar NEJ. Vi kan inte ta emot. Det är för mycket. En medmänniska per 500. Det går inte. Det blir systemkollaps. Vi måste stänga våra gränser. Det är obegripligt att EU-länder säger NEJ. Eftersom alla ställt sig bakom de mänskliga rättigheterna, ställt sig bakom Genèvekonventionerna. Och ställt sig bakom asylrätten: Den som säger att den människa som behöver skydd har rätt att söka – och få – asyl. Men detta tycks den rika delen av världen ha glömt.

Ordet NEJ till medmänniskor på flykt tedde sig än mer obegripligt för mig efter den resa jag nyligen gjorde till Syrien. Jag vill berätta. Men vad kan man skriva utan att det blir platt? Vad kan göra de människor som är kvar och kämpar för sina liv rättvisa?

Det jag bevittnade – till exempel i Homs, förut en fantastisk stad av Stockholms storlek – är osannolikt i sin grymhet. Vi tog oss genom kilometer efter kilometer av betongrester och grus, där människor försöker överleva. Det är lika kallt där som här på vintern. Det finns inte el, inte vatten, inte bränsle. Barn bevittnar eller faller offer för självmordsbombningar. Förutom allt annat som sker när civila blir direkta måltavlor som led i militära strategier, när krigets lagar och den internationella humanitära rätten är satt ur spel.

Homs1

Om inte vår systerorganisation Röda Halvmånen och andra fick tillträde till städer och byar med vatten, mat, blöjor, mediciner och värmekällor skulle människor frysa och svälta ihjäl. Åtta timmar från Stockholm.

Nästa bild visar barn vi träffade på ett av våra ”Safe Centers” i Homs:

Homs2

I just den här stadsdelen briserade ännu en självmordsbomb precis när vi varit där. Ytterligare 60 döda: För våra volontärer att hantera. För barn att bevittna. Några av dem samlas i vår lokal, som är iskall och delvis saknar tak. Men barnen ser dockteater och skrattar när elefanten säger till lejonet att man måste borsta tänderna när man ätit sin baklava.

Hemma hos barn som är kvar i Homs ser det ofta ut såhär (bilden visar ett vanligt kök):

Homs3

Men vi träffade också människor, som med hjälp av SARC (Syriska Röda Halvmånen) fått möjlighet att försöka återuppbygga sina hem. Några få hus bedöms så stabila att de går att få beboeliga. Tillsammans med lokalbefolkningen har de satt in nya fönster och dörrar, försökt reparera elnätet, satt upp tillfälliga vattenstationer. Vi träffar en familj som flyttat tillbaka. Pappan är försvunnen, men en mamma i min egen ålder har nu återvänt med sina tonårssöner. I deras lägenhet är det lika kallt som utomhus (någon plusgrad). De har ingenting. Men, som alltid i Syrien, bjuds vi ändå på gott kaffe som genom trolleri (när volontärerna nådde de belägrade spökstäderna Foua, Kefraya och Madaya i vintras, där man varit utan matleverenaser i fyra månader, bjöds SARC på kokat vatten med kryddor i, av den utmärglade befolkningen).

Vi får tala med sonen i familjen. Han är 17 år. Lika gammal som min Christoffer. Han säger att de vet att det är livsfarligt att stanna kvar. I Homs och i Syrien. Men de älskar sitt hem. Och sitt land. Och det lyser i ögonen på honom av lycka för att de är hemma. Tror att de lever under vidriga omständigheter. Och trots att han har sett ALLT under de senaste fem åren. När vi har lämnat deras hem går jag undan och gråter.

När jag håller mig till fakta och tekniska beskrivningar går det utmärkt: ”Krigets lagar respekteras inte. Efter fem år av stridigheter är stora delar av Syrien jämnat med marken. Mer än 4,5 miljoner syrier har tvingats fly utomlands, de allra flesta till angränsande länder. En miljon försökte förra året ta sig till EU. Som alltmer stänger sina gränser. Mer än 8 miljoner syrier är på flykt i sitt eget land”. När jag hör sådant, då håller jag mig lugn.

Men när en 17-åring bjuder på kaffe och hans iskalla, alldeles för smala hand snuddar vid min arm, och han är så lycklig över att vara i Homs, då går det inte.

Jag gråter och blir förbannad så mitt blod kokar.

Jag tänker att detta kokande blod måste bli till bränsle. För oss alla. Så att vi orkar fortsätta påminna EU:s länder om asylrätten, som vi alla kommit överens om. De flesta av världens 60 miljoner flyktingar blir kvar i, eller i närheten av, katastroferna. Några lyckas ta sig till Europa, där världens rikaste länder säger att de inte har råd och inte orkar med.

Vi måste orka. Vi måste kunna vara solidariska även om det kostar. Även om det är besvärligt. Även om det är svårt med kulturkrockar, integration och språkförbistringar.

Innan jag reste ut ur Syrien besökte jag Umayyad-moskén i Damaskus, en av världens största och äldsta moskéer och ett arkitektoniskt underverk. Det känns typiskt för Syrien att man här, på en underbar plats, finner både Saladins grav och relikerna efter Johannes döparen. Moskén var tidigare en kyrka. Som i sin tur byggdes på och runt romerska lämningar. Så är Syrien. En korsväg för öst och väst. För många olika religioner och kulturer. Ett rikt land på så många sätt. Men som nu slits sönder av konflikter med många falanger inblandade, med olika grader av blodtörst och fanatism. Halva befolkningen är på flykt och enligt de senaste rapporterna har nästan en halv miljon människor dödats. Som om hela Göteborg skulle utplånas. Det inre av Damaskus är relativt oskadat, om än utmattat och överbefolkat av internflyktingar. Men några hundra meter från Umayyad-moskén går frontlinjen mellan det regimkontrollerade området och rebellerna: Damaskus’ förorter är bara grus.

Jag skulle vilja ta med de politiker och journalister som talar om ”en nation på gränsen till systemkollaps” och att vi inte verkligen inte kan ta emot fler medmänniskor i EU nu, dem skulle jag vilja ta med Syrien. Mindre än åtta timmar från Sverige, ett av världens rikaste länder. Jag skulle vilja visa dem hur ett land på kollapsens rand ser ut.

Var är humaniteten? Skall vi berätta för nästa generation om en tid då man sköt volontärer? Eller ska vi kunna berätta om en tid då vi inte lämnade någon människa ensam i en katastrof, även om det var svårt och kostade oss en del?

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s