En sorgens dag. Sverige: från humanitär stormakt till …vadå?

Midsommartid i Sverige. Den där vackra, vemodiga tiden då de ljusa nätterna är som gjorda av glas och vi knappt hunnit förstå att vintern är över. Nu skall allt hända, alla skall hinna ses och luften vibrerar av förväntningar.

Men jag vet, att ringde jag min far skulle han säga: ”Jahapp, nu vänder det. Nu blir det bara mörkare igen”.

Och det är dessvärre inte bara nätterna som nu blir mörkare i vårt land.

När jag får beskedet om dagens beslut i vår riksdag, befinner jag mig på en väldigt speciell plats mitt ute på den schweiziska landsbygden, nämligen Ecogia, den internationella rödakorskommitténs (ICRC) träningsanläggning. Här har Röda Korset/Röda Halvmånen, just under midsommarveckan, samlat nyvalda ordförande och generalsekreterare för nationella föreningar från hela världen.

Det är nu svårt, mycket svårt, att se mina kollegor från Libyen, Centralafrikanska Republiken, SydSudan, Ukraina eller Turkiet i ögonen och berätta vad Sveriges riksdag precis beslutat, som minskar möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Och de som får asyl, får nu bara tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Dessutom blir det, med nya lagen, oerhört svårt att få återförenas med sina närmast anhöriga. Med den nya lagen är det i princip bara de som får flyktingstatus som har rätt till familjeåterförening. De flesta som får asyl i Sverige hör till gruppen alternativt skyddsbehövande och de får inte den rätten. Det betyder att människor som flytt till Sverige kan få leva utan sina barn, make eller maka så länge lagen gäller. I TRE ÅR.

Det fattas några runt vårt bord på kursen här i Genève. Vi har inga kollegor på plats här på vår ledarskapskurs, från exempelvis Syrien, Eritrea, Tchad, Afganistan eller Libanon. I något fall beror det på att dessa ledare redan hunnit bli varma i kläderna, men i de flesta fall beror det på att situationen i deras hemländer gör att de helt enkelt inte kan resa iväg en vecka.

Igår mötte vi Elhadj As Sy, generalsekreterare för vår internationella federation av Röda Kors/Röda Halvmåne-föreningar. Han var mycket tydlig med hur han såg på det allt hårdare humanitära klimat vi nu ser i land efter land: han menar att oviljan hos världens länder att hjälpas åt med att ta emot medmänniskor på flykt, inte handlar om ekonomi: det handlar om lika delar rädsla och likgiltighet. När jag hör honom tala tänker jag på min resa till New York i höstas, och våra möten med olika FN-organ och andra inför World Humanitarian Summit som hölls i Istanbul i maj.

ALLA sa saker till oss, på exakt samma tema: TACK SVERIGE! ”Tack för att ni tar emot så många flyktingar. Tack för att ni står upp för humanitet. Tack för att ni utgår från humanitet när ni fattar beslut. Tack för att Sverige håller Dag Hammarskjölds, Wallenbergs och Folke Bernadottes fanor högt. Vi tänker att om ni, ett litet land men med stort hjärta, kan fatta beslut på humanitära grunder, då behöver inte resten av världen ge upp”.

Detta hörde vi i vartenda sammanhang under vår resa.
Och inte bara under den resan. Vi får höra det var vi än kommer.

Men vad skall vi svara? Är vi säkra på att vi fortfarande är så modiga i Sverige? Är vi en ”humanitär stormakt” som någon sa?

Röda Korset är opartiska och neutrala. Och vi har en unik stödjande roll gentemot våra regeringar. Men nu måste vi ställa frågan: vad hade min företrädare Folke Bernadotte med de vita bussarna sagt om den senaste tidens utveckling: med våra skärpta ID-krav? Med lagstiftning som i stort sett omöjliggör familjeåterförening? Med tillfälliga uppehållstillstånd. Med budskap om att Sverige måste ned till ”EU:s lägstanivåer för flyktingmottagande”?

Vad skulle hända om vi, i pyttelandet Sverige med en tradition av stora humanitära visioner, istället sa: ”Vi går före! Vi vet att det ohyggligt, svårt och påfrestande att ta emot människor på flykt, men vi fortsätter! Och vi förväntar oss att ALLA länder hjälps åt! Vi har gjort det förut – som efter andra världskriget – och vi kan göra det igen!

Jag har hunnit göra många resor till våra kretsar och regioner under mitt första år som ordförande för Svenska Röda Korset. Men också ute i världen: jag har varit i Ungern, Syd-Sudan, Sudan, Kenya, Etiopien, Schweiz, Syrien, Libanon, Frankrike, Österrike, USA och Italien. Den samlade bilden handlar om de enorma förväntningar som finns på Sverige, på grund av vår historia och det mod och den medmänsklighet vi visat.

Var finns dagens ledarskap som går före och visar att världen går att förändra? Finns det svenska namn idag vi kan sätta bredvid Bernadotte, Wallenberg och Hammarskjöld?

Röda Korset är rädda om vår neutralitet. Men bland våra grundprinciper står HUMANITET allra överst. Vi försöker kämpa för den internationella humanitära rätten. Vi höjer våra röster när sådant våra regeringar kommit överens om – som rätten att söka och få asyl – äventyras.

Hur rimmar de beslut Sveriges riksdag fattade idag, med bilden av oss som en humanitär stormakt?

Till helgen får jag åka hem till mina barn. Men hur ska jag kunna ringa upp vänner från Syrien – som Samar – och fråga hur hon tagit beskedet om att hon inte kommer träffa sin far eller sin dotter på ytterligare tre år?

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till En sorgens dag. Sverige: från humanitär stormakt till …vadå?

  1. JO skriver:

    Du har så rätt. Stort tack för denna artikel – också. Jag har spridit på div sociala medier och uppmanat ALLA att göra det samma därför att det du säger är så viktigt. Enligt SVD applåderade fler riksdagsledamöter efter omröstningen! Trångsynthet, likgiltighet, cynism och ren racism präglar nu det officiella Sverige. Tänk om det i stället hade varit judar som flytt från t ex en kärnkraftskatastrof i Israel – hade någon i Sverige och övriga Europa vågat reagera på samma sätt som vi man nu gör därför att det rör sig om muslimer? Jag tror inte det.
    Men som sagt – tack. Fortsätt där du är och vi andra fortsätter där vi är. Vi måste! – Jan Öberg, freds- och framtidsforskare, chef på http://www.transnational.org

  2. Hon har tydligen inga problem med att se våra fattigpensionärer i ögonen. Inte heller har hon problem med rånoffer, misshandlade, gruppvåldtagna, könsstympade, tvångsbortgifta eller hedersmördade i sin närmiljö. Jag vill kräkas på Anna Carlstedt.

  3. u skriver:

    jaa hon hade l mest bekymmer över sina vänner. och det kan man ju ha men kräks inte torbjörn. tror fortfarande sverige gör så gott vi kan.. men alla kan ju inte bo här. förstår inte att det kan bli fred i världen. Kanske fokus borde ligga på det.

  4. Lars Bergensten skriver:

    Hahaha vilken verklighetsfrånvänd artikel. Att påstå att Röda korset är neutrala stämmer ju inte alls. Personer som jobbar för röda korset brukar vanligtvis återfinnas på Pride-parader, planka.nu, refugees welcome, AFA mm.

    Omkring 60 miljoner människor är på flykt i världen. Självklart kan inte alla dessa komma till Sverige.

    För övrigt är det ju också så att majoriteten som försökt ta sig in i EU och till Sverige är ekonomiska lycksökare som bara vill ha en bättre tillvaro.

    Nu har Sverige lagt sig på en miniminivå och det är mycket bra. Lagen som är ”tillfällig” kommer däremot att finnas kvar.

    Att någon här bland kommentarerna tjatar om att

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s