Klarar sig en röd ros i 100 år?

 

Världen brinner. Och det har den gjort förut. Mitt under första världskriget, för precis ett hundra år sedan, skrev Dan Andersson sin dikt ”Den röda rosen”. Den handlar om att rädda liv och att ge hopp, trots att omständigheterna ser omöjliga ut. På 90-talet hörde jag Staffan Hellstrand och hans band De Hemlösa framföra en tonsatt version av den. Den har funnits med mig sedan dess.

Häromveckan bad jag Staffan komma och framföra den på ett arrangemang, som en hyllning till alla humanitära volontärer över hela världen som ger sitt engagemang – och sitt röda blod – för att rädda liv och ge hopp. Staffan kom, och sjöng sin version av ”Den röda rosen”, för första gången på många år. Lyssna här:

När jag går till helgens Box-pass på Friskis och ser deras logga tänker jag att den röda färgen, utan att skriva läsaren på näsan, har följt mig genom alla mina uppdrag och engagemang. Genom jobben, livet och kärleken. Jag har alltid känt mig rödhårig i själen, men alltså fått hjälpa naturen på traven…

Jag har, som det så ofta är för oss alla med musik, en personlig koppling till Staffan Hellstrands sånger. När jag var tonåring i en liten by tre mil utanför Sollefteå och livet blev för svart, så var det några saker som gjorde att jag klarade mig och inte släppte taget: min pappa, mina vänner, föreningslivet och musiken. Staffan Hellstrands musik betydde extra mycket. Hans texter handlar ofta om utsatta medmänniskor, men också om hopp. Jag kommer ihåg när jag stod på busshållplatsen i den stjärnklara, grymma natten. Tre mil från staden. Som den sista människan på jorden. Men Staffan sjöng: ”Inte ens du kan måla hela himlen svart…”.

Det var så stort för mig när jag flyttade till Stockholm och kunde gå och lyssna på hans band live på Tre Backar i Vasastan. Först Dimmornas Bro, sedan SH! Och så småningom som Staffan Hellstrand rätt och slätt. Detta var tidigt 90-tal och sedan dess har jag följt honom. Ofta skriver han också åt andra, och det blir lika fint då.

Han har en textrad: ”Jag tar pendeln från Karlberg till Södra Station, medan själen tar en genväg över Västerbron…”. Detta sker överallt, hela tiden: kulturen kan hjälpa människor att orka. Den kan hjälpa tankarna att färdas från storstaden till barndomsbyn. från den inskränkta byn till Paris. Från flyktinglägret till hemlandet, med alla dofter och minnen och människor som fattas.

Texten till Staffans sång ovan, skrevs alltså av Dan Andersson för precis hundra år sedan.

DEN RÖDA ROSEN

Du är röd som blodet röda, när det drivs av hjärtan unga,
röd som sanden, där miljonerna ha låtit’sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för västerstormen gunga,
skälvande av livets kärlek under hatets hårda kniv.

Du är röd som vallmor röda, du är varm som trogna händer,
som pioners glans är glansen av de unga mörka blad.
Väx till jätte, lys och låga, du har fötts fast lik och bränder
Hölja marken och fast ångesten är gäst i varje stad.

Du är röd som elden röda och fast brännhett kronan glimmar
är du fredens ört till läkedom i mörkrets tunga år.
Du är lampan, som oss lyser under smärtans bittra timmar,
när ett hela jordens jämmerrop mot höga himlen går.

Och du lyser som av glädje mitt i tårarna och nöden,
och du glöder av förhoppning mitt i hungerdagar grå.
Du har glansen av en gudom, som kan frälsa ifrån döden,
framför hårt förtryckta skall du lik ett segertecken gå.

Se, en morgonglans skall skina över fällda, stilla lansar,
se, en morgon till en sol har den växt, din röda glöd.
Genom fridens tempelport och under vita tunga kransar
skall världen vandra sjungande, att Döden själv är död.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s