Vems jobb är det att värna vår demokrati?

Det har varit intensiva första veckor inom det uppdrag jag har av Regeringen under 2017: Att vara Nationell Samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Uppdraget som jag har tillsammans med mina kollegor (som är ett drygt 10-tal) är just att samordna de insatser som sker i samverkan med olika aktörer: Bara i vår referensgrupp finns 17 olika myndigheter som gör insatser på olika sätt, och dessutom sker en mängd samverkan nationellt, regionalt och lokalt mellan exempelvis myndigheter, kommuner och civilsamhällets olika organisationer.

Ett viktigt fokus i vårt uppdrag är att utveckla det FÖREBYGGANDE arbetet. Vi skall varken göra Säkerhetspolisens eller den öppna Polisens arbete. Däremot ingår de helt självklart i den flora av aktörer vi arbetar nära. Vi har tillgång till landets främsta experter inom olika områden, som exempelvis terrorism. Men det räcker inte med enbart terrorexperter för att stärka demokratin och skapa ett samhälle som från grunden är motståndskraftigt mot våldsbejakande extremism. Här måste alla hjälpa till, i sina olika roller.

På Förintelsens Minnesdag skriver vår Statsminister och vår Kultur- och demokratiminister i en debattartikel:

Principen om alla människors lika värde får aldrig luckras upp. De demokratiska värderingarna i Sverige måste försvaras, fördjupas och förstärkas inför framtiden. (SvD 27/1 2017)

Läs artikeln här!

Bara sedan jag klev ombord efter långhelgerna har det utmärkta teamet hos mig som  Nationell Samordnare bland annat, för att bara nämna ett par konkreta exempel:

  • tillsammans med Fryshuset och MUCF arrangerat en konferens med fokus på det helt konkreta, lokala förebyggande arbetet. Under två dagar träffades 250 representanter för kommuner, myndigheter och civilsamhälle. De som jobbar i första linjen fick utbyta erfarenheter och lära sig ännu mera av varandra.
  • uppdragit åt Lunds universitet att planera och genomföra en utbildning om  insatser mot våldsbejakande extremism. Kursen vänder sig till lokala samordnare i kommunerna och andra befattningar i första linjen som arbetar mot våldsbejakande extremism.  Kursen, som startar den 1 april och avslutas den 15 oktober, ges på kvartsfart och ger sammanlagt 7,5 högskolepoäng. Sista ansökningsdag är 1 mars 2017. Mer information om kursen finns på Lunds universitets webbplats: luvit.education.lu.se/lukurs
  • påbörjat den lägesbild vi kommer presentera i Almedalen,
  • förberett de besök vi kommer genomföra i samtliga län under året,
  • skrivit en debattartikel tillsammans med Fryshuset och MUCF  i Dagens Samhälle. Den kan du läsa här!
  • Träffat – bland andra – SÄPO, Försvarshögskolan, SST, MSB, BRÅ, Rikspolischefen, Skolverket och olika aktörer inom Civilsamhället för att ytterligare utveckla samverkan.

Såhär tre veckor in i uppdraget är jag glad att jag tackade ja.

Jag kommer alltid att minnas när det där telefonsamtalet kom. Som alltid, när sådant sker, var det med sämsta tänkbara timing. Jag hade precis, efter uppdraget som ordförande för Svenska Röda Korset, gått tillbaka till min roll som forskare och lärare vid högskolan (Ersta Sköndal Bräcke). Där känner jag mig verkligen hemma, som humanist i ett flervetenskapligt kollegium inom civilsamhällsforskningen. Jag hade också just tackat ja till ett verkligt hedersuppdrag: att leda Ideell Arenas forskningsbaserade ledarskapsprogram Fenix.

Men så kom det där samtalet, när jag befann mig på smultronstället i Sollefteå: vår Kultur- och demokratiminister ville att jag skulle bli ny Nationell Samordnare.
Vad var det som fick mig att säga ja till ett sådant uppdrag, så komplext, utsatt och – bokstavligt talat – livsviktigt? Efter några dagars betänketid valde jag att acceptera, och anledningarna var flera:

Primo:

Vår kultur- och demokratiminister har en egenskap som jag djupt respekterar: hon kommunicerar sin bergfasta tro – på att saker fortfarande går att förändra till det bättre – på ett sätt som smittar av sig. När hon menade att jag, med min långa erfarenhet av att initiera och leda samverkan mellan olika samhällsaktörer inom komplexa frågor, var rätt person att leda denna samordning, valde jag att lita på det. Hon inspirerar mig på samma sätt som exempelvis Stéphane Hessel (1917-2013) gjorde. Jag lyssnade ofta till honom under de perioder jag bodde i Frankrike. Hessel var förintelseöverlevare, motståndsman, diplomat och aktivist. Hans lilla skrift Säg ifrån! (Indignez-vous!) har tryckts i miljoner exemplar och innehåller ett ganska enkelt budskap: Det största hotet mot mänskligheten är likgiltighet. När vi slutar tro att saker går att förändra utan att ta till våld, då är loppet kört. Tack och lov har vi politiker – som Alice Bah Kuhnke – som är allt annat än likgiltiga. Och hon är knappast ensam, vilket leder mig till det andra skälet till att jag tackade ja:

Secundo:

De som arbetar tillsammans med mig i kommittén är ett superkompetent gäng med skilda bakgrunder i exempelvis Säpo, den öppna Polisen, Civilsamhälle, forskning, kommunikation och brottsförebyggande verksamheter. Med oss har vi referensgrupper och expertnätverk. Och, kanske det allra viktigaste: Med oss har vi det tredje skälet till att jag tackade ja:

Tertio:

Hela vårt land är fylld av människor som varje dag gör insatser för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism: Våra egna samordnare och kontaktpersoner i kommunerna; Lärare och fritidspersonal; Föreningsmänniskor; Poliser; Socialsekreterare; Terrorexperter; Forskare; Psykologer; Politiker…. Listan kan göras hur lång som helst. Många av dem utsätts dagligen för hån, hot och hat för att de står upp för ett öppet, demokratiskt och tolerant samhälle. Men de fortsätter ändå. De är många gånger både trötta och rädda. Men de låter inte detta stoppa dem. De ger mig hopp.

Dessa tre skäl gör att jag är glad att jag tog uppdraget, trots att det är svårt och komplext. Jag har fått många kommentarer om att jag inte har rätt bakgrund för det här jobbet. Själv tycker jag det är litet fint med en land där vi tror på det livslånga lärandet och att människor kan utvecklas när de ingår i ett bra lag. Jag gillar att en svetsare så småningom kan bli statsminister. Eller att en präst kan bli pressekreterare hos ett politiskt parti. Eller, som i mitt fall, att en forskare och ledare inom civilsamhälle kan bli samordnare. Jag kan däremot inte lösa min uppgift helt själv. Vems jobb är det att värna demokratin? Det är allas vårt uppdrag.  

Det här inlägget postades i Politiskt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vems jobb är det att värna vår demokrati?

  1. Vi ser att du lägger ner mycket tid för att människor i Sverige ska få det bättre demokriskt . Och att jämställdheten blir lika man och kvinna. Så att inte orättvisorna får håna dem i ansiktet. En idé att få de mer kärleksfullt och stärka värdegrunden hos människor. Det är att börja älska sin nästa som sig själv. Och det initiativet kom från bibelns Gud . Jag är övertygad om det. Så fortsätt Bygg dina relationer med ALLA folk i landet. Men ta med Guds kärlek och omsorg i sammanhangen. Då får du en BONUS i ditt liv. Jesus Kristus är vägen sanningen och det Eviga livet. http://www.prayervorkers.blogspot.com

  2. Elisabeth Lehman skriver:

    Lycka till med uppdraget! Visst läser du Expressens Magda Gads reportage om IS för att vara uppdaterad om de bestialiska brott som begås av IS, apropå integration och risken för ökad islamofobi om brotten bagatelliseras. Vänlig hälsning Elisabeth

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s