Idag kommer nyutgåvan av Ambjörnssons klassiker!

Idag är det fest, eftersom Carlsson Bokförlag släpper nyutgåvan av Ronny Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren. Jag fick äran att skriva ett nytt företal, och här kan du läsa mer om boken hos förlaget.

Det känns en aning slitet, uttrycket ”en modern klassiker”. Men Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren kräver den beskrivningen. Och bokens dragningskraft har inte blivit mindre av att den är så svår att få tag i. Den stjäls från biblioteken, de olika utgåvorna är slutsålda på förlaget, den är svårfunnen på antikvariaten, studenter och lärare piratkopierar den i smyg. En riktigt bra raggningsreplik på en fest bland humanister skulle vara: ”Vill du komma hem på en kopp te och låna mitt ex av Ambjörnsson?”.

Bokens fulla titel är Den skötsamme arbetaren – idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930 och den utkom första gången på Carlsson Bokförlag 1988. Vid första påseendet handlar det om den lilla orten Holmsund utanför Umeå, och om hur arbetar- och nykterhetsrörelsen växte fram där under årtiondena runt förra sekelskiftet. Men med ett västerbottniskt samhälle som utgångspunkt lyckas Ambjörnsson få sin bok att handla om hela tillvaron, och om en av den svenska historiens mer genomgripande samhallsomvandlingar.
Det måste vara något särskilt med inspirationen i det landskapet. Vi känner igen förmågan hos Sara Lidman, P.O. Enquist och Torgny Lindgren: Att det som först tycks handla om ett övergivet bönehus eller om en humla på ett soligt koksbord, i själva verket behandlar hela vår existens (även om Ambjörnsson ar född i Göteborg och kom till Västerbotten långt senare för att så småningom bli professor i idéhistoria vid Umeå universitet).

Boken svarar på frågan varför våra svenska folkrörelser fick en sådan enorm kraft och i allt väsentligt bidrog till ett modernt, demokratiskt samhälle med minskade klyftor och starka medborgerliga rättigheter. Det som fungerade i Holmsund visade sig fungera (nästan) överallt och skapade den världsberomda svenska modell som kom att hålla i ett antal decennier.

Rubrikerna i boken talar för sig själva:

• Från fäbodvallar till industrisamhälle;
• Den skötsamme arbetaren;
• Den läsande arbetaren;
• Liv, idéer och mentalitet.

Att bilda sig var avgörande. Det spelade ingen roll vad man hade för bakgrund. Det fanns en tro på att alla kunde, och skulle, lära sig läsa. Och sedan läsa allt: Inte bara tidningar och bibeln, utan också skonlitteratur, klassikerna, de stora filosoferna och politiska skrifter. Utifrån det man
läste formulerades frågeställningar som diskuterades nar man träffades på kvällarna:

”Hur står idealism mot materialism?”
”Vad är det att vara en bra människa?”
eller
”Vad hade Spinoza att säga om världssjälen?”

Ofta användes konkreta bilder for att förklara och förstå komplicerade sammanhang. Som när Ellen Key skriver om att läsa just Spinoza:

Att gå tillbaka till källorna är ofta mödosamt, det vet en var, som vandrat i berg. Man följer backarna och floderna, som spegla marken […], stiger genom skogarnas hägn, och allt högre upp till allt enformigare, större, högtidligare vidder; man
stiger från vidderna till den eviga snöns område, och vid snöfjällens
fötter ser man där ett stilla vatten, mot hvilket jöklar stupa,
kring hvilket naturen tiger, där ett underligt allvar griper oss, och
än mer när man får höra att här är flodens källa… Vid en sådan ursprungskälla står den modärnt tankande människan då hon står infor Spinozas filosofi.

Ambjörnsson har forskat om Ellen Key (som bl a var föremål för hans doktorsavhandling
1974 och en biografi 2012).

Med bildningen kom språket: Att kunna ”täla på bätter” (tala finare), som man sade i min egen norrländska hemby, var helt nödvändigt för de människor som hade ambitionen att skaffa sig inflytande, ta sig vidare, förändra saker: Att kunna sitta i ett kommunfullmäktige, få en styrelsepost i lokalföreningen eller, inte minst, kunna få – och påverka – ett arbete. Och språket hängde ihop med det allra viktigaste: Demokratin…

vad kan då de människor Ambjörnsson skildrar lära oss, 2017? Många tycks överens om att det nu, mer än någonsin, behovs stater och ledare som står upp för vår demokrati, ett öppet och tolerant samhälle där människor känner att de kan påverka utan att behöva tillgripa våld. Men vilka är det idag som värnar grundläggande humanitära värderingar? En tendens globalt är att det inte är de stora demokratierna, utan istället humanitära organisationer som i allt högre utsträckning förväntas lösa det som tidigare varit staters uppgift. Frågan blir då: Var finns det hoppingivande ledarskapet, civilkuraget och handlingskraften?

Här räcker det inte med några skotsamma arbetare. Ingen enskild människa – eller organisation – kan göra allt som krävs for att lösa de utmaningar vi står infor idag. Men vi kan bli inspirerade av Ronny Ambjörnssons stillsamt glödande budskap: Alla kan göra något. Och medan vi läser om några människor i Västerbotten som gjorde skillnad under ett avgörande skede i var historia, kan vi ha riktigt roligt under tiden. Gott även så.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s