1 maj: Hänger Damokles’ svärd över vår demokrati?

Idag, den 1 maj, kraftsamlar det politiskt och religiöst obundna nätverket Dalarna mot rasism i Falun, i en stor manifestation. Hur kommer det sig? Skall inte detta vara Arbetarrörelsens dag?

Jo, men idag är det mer än så som står på spel: Manifestationen (som samlar människor från vänster till höger, från olika religioner och från människor som varken är engagagerade partipolitiskt eller i något trossamfund),  handlar om att stå upp för ett öppet och tolerant samhälle, präglat av mångfald. Och den handlar om att värna vår demokrati.

För genom Falun idag tågar inte bara arbetarrörelsen, utan också också nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen. Dessa våldsbejakande extremister har fått demonstrationstillstånd.

Själv åt jag frukost med en mig närstående person i morse. Vilka hen skulle upp tidigt för att demonstrera med i Stockholm spelar mindre roll: det viktiga för mig är att de jag har privilegiet och ansvaret att uppfostra, vill demonstrera: Idag, eller en annan gång. Men att de på riktigt tror att världen fortfarande går att förändra. Och med demokratiska medel, utan att ta till våld. Vilken politisk färg jag själv har är det nästan ingen som vet. Och ännu färre vet hur jag röstade i de senaste valen. Gott så, med mitt nuvarande uppdrag. Men påminner gärna om vilka som utsåg mina företrädare: Det var Reinfeldts regering som utsåg Mona Sahlin (s) , och Löfvens regering som utsåg Hillevi Engström (m). För mig är det en stor poäng att samordningen av insatser för att värna demokratin faktiskt skär över blockgränserna.

Våldsbejakande extremism – oavsett vilken form den tar sig, och oavsett vem våldet och hatet drabbar – är ett allvarligt hot mot vår demokrati. I mitt nuvarande uppdrag får jag dagligen rapporter om människor som avstår (eller överväger att avstå) från att utöva sitt politiska engagemang på grund av rädsla. Som tur är kommer lika många rapporter som vittnar om att människor inte ger upp.

Men vid sidan av våldet, rasismen  och hatet finns också ett annat allvarligt hot mot vår demokrati: likgiltigheten. För mig är detta: människor som faktiskt inte bryr sig – ett damoklessvärd. Jag har skrivit om det svärdet  förut:

Damokles var anställd vid hovet i Syrakusa under antiken. Vid ett gästabud utsattes han av kungen för att bli sittandes med ett skarpslipat svärd, som hängde i ett enda hårstrå, över sitt huvud. Detta sedan han åtrått kungens plats. ”Damoklessvärd” har blivit ett bevingat uttryck för överhängande fara. Cicero använde det, liksom Shakespeare i Henrik IV, och Kennedy när han talade till FN om ”Damokles kärnvapensvärd”. Det dyker fortfarande upp i populärkulturen: Lou Reed och Judas Priest sjunger om Sword of Damocles och vi hittar det i anime och spel. Hur skulle det damoklessvärd som, bildligt talat, hänger över våra huvuden idag, se ut?

Ja, det beror förstås på vilket politiskt perspektiv du har. Någon skulle kanske säga den ökade populismen och polariseringen. I mitt uppdrag ser jag, utifrån de underlag SÄPO ger, vilket hot den våldsbejakande extremismen på allvar utgör. Du skulle kanske framhålla helt andra saker.

Men frågan är om inte även likgiltigheten hänger som ett svärd, i ett enda hårstrå, över våra huvuden?

Av de sju dödssynderna har likgiltigheten – acedia på latin – ofta ansetts vara den värsta. När en slutar bry sig och tänker att ingenting spelar någon roll: Det är kanske då en upphör att vara en människa? Under antiken och medeltiden fanns det gott om skildringar av människor som dukar under för likgiltigheten, acedia. Men ser en sig omkring idag så är lika många drabbade nu som då.

Nästa år har vi val i Sverige. Hur många kommer att orka gå och rösta? Och hur många av oss tror, på riktigt, att just vårt engagemang spelar någon roll och att det faktiskt går att ändra på saker med hjälp av politiskt engagemang?

Nästa år är det också 70 år sedan deklarationen om de Mänskliga  Rättigheterna antogs i Paris. En av de som höll i pennan var Stéphane Hessel.

Jag har skrivit här tidigare om hans oväntade franska boksuccé som kom för några år sedan. Egentligen är den bara ett litet häfte, som just handlar om att vägra vara likgiltig. Den tunna lilla boken som heter Indignez-vous (ungefär BLI UPPRÖRD!”) är skriven av just Stéphane Hessel. Han dog dessvärre häromåret, men ägnade sig ända in i kaklet bland annat åt att protestera mot – vad han ansåg – den inhumana franska migrationspolitiken. Då hade Hessel hängt med ett tag. Han föddes i Berlin 1917, kom till Frankrike, fick uppdrag av general de Gaulle att organisera motståndsrörelsen, hamnade i koncentrationsläger där man misslyckades med att ta kål på honom, blev diplomat.

Tänk att ha varit med och formulerat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Artikel 1 lyder:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En av författarna 1948, Stéphane Hessel, var 93 år när han häromåret skrev den där tunna lilla boken på 30 sidor, där han uppmanar oss alla att slåss mot likgiltigheten.

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle våga se honom i ögonen?

Vems ansvar är det att värna demokratin? Och att slåss mot likgiltigheten?

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s