Dags att ge upp… eller?

nb-lion-et-lionne[1]HELT utan andra jämförelser, givetvis, fick jag frågan om hur det varit för mig som kvinnlig ledare i olika roller. Frågan ställdes i kölvattnet av både #metoo och diskussionerna om Svenska Akademin som nu ligger i ruiner. Jag har haft en del roller som ledare. Ofta som förtroendevald ordförande: för Svenska Röda Korset, för paraplyet Forum för idéburna organisationer med social inriktning och för IOGT-NTO. Men också som vice ordförande, forskare, lärare, ansvarig för olika ledarskapsprogram och så vidare.

När det gällde IOGT-NTO, där jag var dess första kvinnliga ordförande, så hade jag ett enormt stöd. Visst fanns det konflikter, men oftast konstruktiva sådana. Men jag har andra, betydligt jobbigare erfarenheter av att komma som ”yngre” kvinna, utifrån, till miljöer dominerade av män som låtsas vilja ”hjälpa ombord” men som är noll intresserade av att stötta och dela makt. Jag har lärt mig mycket genom åren. Men har sett det SÅ många gånger: Att en organisation får för sig att bara man ”blir av” med den ”jobbiga” kvinnan som försöker förändra och utveckla, så kommer minsann allt bli bra… Tänker på t ex Anna Kinberg Batra, Veronica Palm, Kristina Axén Olin, Birgitta Olsson och SÅ många andra inom politik och övrigt civilsamhälle. För att inte tala om näringslivet…
Känner en enorm trötthet just nu, i denna värld där personer som Trump väljs till ledare – och/eller få sitta kvar. Gång på gång, oavsett brott mot anständighet, överenskommelser, stadgar eller lagstiftning. Vi får hjälpa varandra och övertyga oss själva om att världen fortfarande går att förändra. Och hjälpas åt att välja ledare med civilkurage, medmänsklighet och tro på demokratin. Och vi som ledare – inom akademi, företag, föreningsliv och politik – behöver också fundera: när vi vill få in ”nytt blod” i gamla anrika organisationer: Är vi då beredda att ge stöd, eller förväntas personen som kommer kunna och förstå kulturen, ”språket”, det som ”sitter i väggarna”. Och när vi säger att vi vill ha förändring och utveckling: menar vi det? Slutligen vill jag slå in en öppen dörr och säga att det inte alltid är en könsfråga. Det har funnits så många män som stöttat och så många kvinnor som lagt krokben. Men självklart handlar det i stora delar om ett problem sprunget ur patriarkala maktstrukturer. Som jag säkert själv också upprätthållit och bidragit till, av okunskap och feghet.

Annonser
Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s