”Om inte aporna undervisar förstås” – om lärare och om Lundbergs människosyn

Jag är stolt och ödmjuk inför min nya roll som utbildningsledare vid Stockholms universitet med särskilt fokus på lärarutbildningarna. Inget lätt jobb. Men: jag är omgiven av kollegor som ser verkligen ser problemen, men också är beredda att – på riktigt – göra något åt dem. Sådant väcker beundran och respekt hos mig. Mina kollegor har dessutom en människosyn som jag gillar, och som går ut på att folk kan utvecklas och bli bättre med rätt stöd.

Vad jag däremot har svårt för är den motsatta sortens människosyn. Därför blev jag bara tvungen att skriva ett svar på Lotta Lundbergs inlägg i Svenska Dagbladet i veckan:

Om ”…höjden av svensk dumhet”

Lotta Lundberg skriver att intagningspoängen till Lärarhögskolan är så låg att en apa kan göra högskoleprovet med en tärning – och komma in.  Den kritiken har vi hört många gånger – men frågan är om den ger oss fler bra lärare, vilket sannerligen behövs.

Jag håller med om grundproblemet som Lundberg belyser: Att många av våra studenter vid universitet och högskolor har svårt att klara av sina utbildningar och hoppar av. Detta gäller inte minst vid landets lärarutbildningar.

För att råda bot på lärarbristen skulle det behövas 8000 fler personer som börjar på lärarprogrammen varje år. Men istället minskar antalet något. Detta innebär, sedan flera år, en stark förväntan på våra universitet att ta in långt många fler studenter, vilket de flesta av oss också gör. Alla som jobbar med våra lärarutbildningar vet att de är riktigt tuffa, vilket dessvärre också gör att många inte klarar dem. Och då är frågan vad som händer med intagningskraven? Detta svåra dilemma finns hela tiden med i dialogen mellan lärosätena och regeringen.

Lundberg skriver att framtidens lärare finns bland de som tar studenten med en diagnos, och att detta är ”dumheten i sitt yttersta prydno.”

För mig, lärare i tredje generationen, är likhetstecknet mellan ”diagnoser” och dumhet ytterst obehagligt. Jag anser också att det är helt fel. Tänk om alla nobelpristagare som har en eller annan diagnos hade fått höra att de inte borde läsa vidare eller bli lärare för att de har en diagnos och därmed är dumma?

Skall vi komma till rätta med lärarbristen räcker det inte med ytliga, svepande och rent av osakliga fördömanden.

Tack och lov är vi många som jobbar för högtryck, dels för att attrahera fler att söka, och dels för att ständigt göra själva lärarutbildningarna bättre. Och det gör vi i nära samarbete med forskningen men också med yrkesverksamma lärare och de myndigheter som har ansvar för skolan.

Jag mötte en oerhört engagerad student häromdagen. Han blir snart klar som ämneslärare på gymnasiet. Han har en ADHD-diagnos. Han har också toppbetyg, och blev oerhört uppskattad under sin verksamhetsförlagda utbildning på en skola (det vi förut kallade praktik), av både elever och framtida kollegor. När jag tänker på honom skaver Lundgrens avslut i mig: ”Om inte aporna undervisar förstås.”

Min egen farmor, som var lärare i hela sitt yrkesverksamma liv, hade en annan inställning. Hon sa alltid ”man lär, så länge man har elever”. Och ja, hon hade också en diagnos.

Om du vill kan du läsa min artikel, som publicerades i SvD den 21 juli, här. Och där finner du också Lundbergs svar till mig.

 

 

 

 

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s