Att sia om död men rädda liv, i pestens tid…

Märkliga, oroliga tider… Ser att många jämför vår tid med andra i historien, när liemannen kom i skepnad av spanska sjukan – eller pesten. Kvällar och helger ägnas nu, i avskildhet, åt min femte bok. Den här gånger skriver jag om några renässans-rebeller, och den kommer ut i höst på Gidlunds förlag. En av de kämpande rebellerna jag skriver om är läkaren och ”profeten” Nostradamus, som satte sig upp mot den samtida förföljelsen där hans kollegor brändes på bål, på löpande band.  Parallellt läser jag en förfärlig artikel om äldreboenden i Spanien där personalen inte hinner ta hand om döende och döda medmänniskor. Och tänker på de renässansmänniskor jag nu skriver om. De levde i en tid som liknade vår på så många sätt: Religionskrig, maktgalna tyranner – och fruktansvärda epidemier. Men då som nu fanns modiga människor med stora hjärtan som försökte göra både nuet och framtiden bättre. En av dem var Nostradamus, mest känd för sina ”Profetior”. Men också en stor humanist och läkare som överlevde ett antal pestepidemier i 1500-talets Frankrike. Han arbetade tills han somnade stående. Och pesten tog hans familj.

Om du vill lyssna på en podd om honom, ägnar Bildningspodden honom ett spännande avsnitt som du kan lyssna på här.

Vill du hellre läsa, kommer här en artikel jag skrev om honom i Läkartidningen:

Nostradamus siade om död men räddade liv under pesten:

Döden kom så plötsligt att papporna inte brydde sig om sina barn. Pestsmittade kastade sig i kloakerna, andra kastade sig ut från sina fönster. Andra blödde dygnet runt ur näsa och mun tills de dog. Situationen var så förtvivlad att en människa kunde dö med händerna fulla av guld och silver, men i avsaknad av ett glas vatten från en hjälpande hand.

Ögonvittnesskildringen ovan skrevs av läkaren Nos­t­radamus som skildrar situationen i Provence i södra Frankrike under pestens härjningar där på 1520-talet.
Nostradamus, egentligen Michel de Nostredame, föddes 1503 i en liten stad i Provence. Han blev beryktad under sin levnad för att ha gjort stora insatser som läkare under de pestepidemier som härjade i hans hemtrakter under många år. I dag, 500 år senare, känner vi kanske mest igen honom som »profeten« Nostradamus. Denne läkare, astrolog och profet (?) hör till den lilla skara renässansförfattare som fortfarande läses, publiceras på nytt och kommenteras. Sedan hans berömda verk »Les Centuries« – »profetiorna« – första gången gavs ut i Lyon 1555 har minst 200 utgåvor av texten getts ut.

Men även om han nog är mest känd för sina »profetior« så är hans liv och gärning som läkare minst lika fascinerande. Nostradamus skaffade nämligen rykte om sig att kunna begränsa, ja kanske till och med hejda, pestens framfart. Han anlitades av städer, kloster och furstehov tills allt rasade den dag han själv förlorade hela sin familj – fru och flera barn – i pesten. Då frågade sig många hur han, som inte ens kunde rädda sin egen familj, skulle kunna göra något för att stoppa pesten. Det sägs att det var under långa vaknätter efter denna tragedi som Nostradamus började se sina hemska syner om framtiden – syner som han skrev ned i sina berömda »Centurier«, ett nattsvart, rimmat poetiskt verk där krig, naturkatastrofer, sjukdomar och vanstyre avlöser varandra i nästan 1 000 strofer. Denna bok har förblivit en »bestseller« i nära 500 år.

Nostradamus brukar bli särskilt i ropet i orostider och när det inträffar katastrofer, och så har det varit sedan renässansen: på 1500-talet hänvisade hovet till hans strofer efter kungamord, pestepidemier och naturkatastrofer. Efter franska revolutionen utpekades strofer som ansågs ha beskrivit dess förlopp. Under de båda världskrigen användes Nostradamus’ strofer som propaganda av båda sidor: tyskarna spred till exempel flygblad med upptryckta Nostradamusstrofer från luften under sina flygräder för att på detta sätt undergräva motståndarnas moral.

Det finns en del fakta att hämta om Nostradamus’ liv och leverne som läkare, främst i stadsarkiven i städerna St-Rémy och Salon-de-Provence. De biografiska uppgifterna måste emellertid tas med en nypa salt: I arkiven har framför allt Nostradamus’ bror Jean de Nostredame och hans son César lämnat efter sig levnadsteckningar som gör vår poet till en tämligen osannolik hjältefigur. Framför allt i publikationerna »Histoire et chronique de Provence« (1614) och i »L’entrée de Marie de Médicis à Salon« (1602) av César de Nostredame kan man läsa om en lysande, omnipotent renässansmänniska vars öden och äventyr är synnerligen lämpligt stoff för den som vill väva legender.

Vi vet att Nostradamus föddes som Michel de Nostredame i midvintertid den 14 december år 1503 i staden St-Rémy-de-Provence i sydvästra Frankrike. Senare tog han sig – enligt tidens mode – det latiniserade namnet Nostradamus. Morfadern var läkare. Hans farfar var en judisk köpman (enligt arkiven handlade han med pälsvaror och spannmål) som kom till Frankrike på flykt undan förföljelser i Italien. Farfadern Pierre konverterade till katolicismen och familjen tog sig ett passande katolskt namn, de Nostredame (av Vår Fru).

Det vi vet om Nostradamus’ bildning och utbildning till läkare har man fått fram bland annat genom att studera uppteckningen av vilka böcker och manuskript som fanns i hans kvarlåtenskap. De verk som poeten själv citerar i sina texter ger också ledtrådar. Dessutom hänvisar Nostradamus gärna i sin privata korrespondens till både antika och medeltida läkare, författare, filosofer och teologer. I hans samlade verk träder konturerna av Nostradamus’ litteratur- och kulturhistoriska arvegods fram. Till exempel intresserade sig Nostradamus mycket för läkekonsten i det gamla Egypten, som han ansåg vara ett föredöme när det gällde bland annat hygien och läkarkårens omfattande anatomiska kunskaper.

Det var särskilt pappa notarien och morfar läkaren som försåg den vetgirige unge mannen, född i boktryckarkonstens barndom, med kunskaper. Familjen var inte rik men ändå välbeställd, så man satsade på barnens utbildning och hade möjlighet att köpa en del böcker.

Nostradamus studerade medicin vid universitetet i Montpellier men började sina studier i Avignon i unga år. 1520, då han var 17 år gammal, tvingades dock fakulteten att lägga ner verksamheten eftersom en ny pestepidemi brutit ut i Avignon. Man vet inte vart Nostradamus då tog vägen eller var han tillbringade de närmaste åren. Han skriver själv att han tillbringade större delen av sina unga år med att lära sig vilka medicinalväxter och andra ämnen som kunde användas i läkemedel, och åt att tillverka medicin. Han ska ha vistats i flera trakter, ständigt på språng, för att förstå och lära sig växters och olika ämnens ursprung och användningsområden.

1520-talet var ingen lätt period i Frankrike. Pesten ödelade städer och byar. År 1523 var det så kallt att skördarna frös bort över hela landet. Nostradamus beskriver hungersnödens konkreta följder i flera strofer, bland annat i 1.67:

Den stora svält jag känner närma sig
skall sprida sig tills den drabbat alla,
så stor och långvarig att människor skall slita
roten från trädet och barnet från bröstet.

1525 invaderades Provence av kejsar Karl V som därmed brutit sitt löfte till den franske kungen Frans I. Provence ödelades. Samtidigt fortsatte pesten att härja i städer som Narbonne, Toulouse, Bordeaux och Carcassonne. Kring 1528 var hela Provence drabbat av epidemin. Nostradamus följde pesten från stad till stad och inte bara överlevde utan gjorde sig också behjälplig, outtröttligt arbetande för att bistå de drabbade.
Nostradamus arbetade i detta apokalyptiska inferno där föräldrar övergav sina små barn om de var smittade, där pestsjuka kvinnor dog mitt i förlossningen, där bölderna som växte fram på kroppen gjorde människor galna av skräck, där hundarna gav sig på högarna av ruttnande lik som ingen hade tid att få i vigd jord.

Bilden är en detalj ur »Dödens triumf« målad av Pieter Bruegel d ä, 1562. Foto: Museo del Prado, Madrid

Varför sprang vår hjälte inte så fort han kunde åt andra hållet? Var det hans medicinska intresse som drev honom? Hade han en gudstro som ingav honom hopp och mod trots att alla var överens om att pesten var antingen Guds eller djävulens verk? Var han helt enkelt barmhärtig och drevs av sitt samvete? Det säger Nostradamus ingenting om, men han beskriver hur han använder metoder som »nedärvts i släkten«, metoder som byggde på sträng hygien (han brände allt i de rum där någon dött), isolering av sjuka och medicinering.

Ett av de recept han ordinerade innehöll aloe, klöver, cypressolja och rospistiller. Han skriver också att frisk luft och rent vatten är nödvändigt.
Nostradamus och hans samtida kollegor visste inte att det fanns något som hette bakterier, men de tycks ha varit dem på spåren: många läkare insåg att sjukdomen tycktes spridas från människa till människa via luften, och de misstänkte också att djur som loppor och råttor kunde vara bovar i dramat. Deras empiriska metoder – trial and error, helt enkelt – visade vad som fungerade. Nostradamus konstaterar torrt att rent vatten och isolering tycks hjälpa bättre än rökelse och exorcism.

Hans levnadstecknare ger gärna dramatiska beskrivningar av hur Nostradamus med hjälp av hemliga egyptiska trollformler och häxkonster (inklusive dekokter som innehöll både malda klor från fladdermöss och blod från präster) botade pestsjuka. Med tanke på hur han själv beskriver sitt arbete tycks det snarare ha handlat om engagemang och sunt förnuft.

SAMTIDA PORTRÄTT av ”Nostradamus”: Michel de Nostredame.

Pestepidemin i sydvästra Frankrike nådde sin kulmen 1528. Året därpå antogs Nostradamus som student vid den ryktbara medicinska fakulteten i Montpellier. Inskrivningslistorna finns bevarade, och i dem kallas han Michaletus de Nostra Domina. Nostradamuslitteraturen upprepar gärna att Michel var studiekamrat till François Rabelais. Det är möjligt eftersom Rabelais enligt rullorna tog sin läkarexamen 1537, men det är inte belagt att de verkligen studerade tillsammans.

När Nostradamus tagit sin examen försatte han sig åter på resande fot, men 1533 slår han sig ner i Agen. Där lär han känna César de l’Escalle, mera känd under sitt latinska namn Julius Caesar Scaliger. Deras bekantskap inleds med ett brev från den äldre Scaliger, redan en lärd och aktad man, där denne bjuder in Nostradamus till sitt hem. Scaliger hoppas att Nostradamus kan komma och förströ honom med berättelser från sina resor eftersom han, som han skriver, »är uttråkad som en död råtta« (je m’ennuie comme un rat mort). Det sägs att vänskapen mellan dem tog slut när Scaliger i ett brev berömde sig av att ha fått Erasmus av Rotterdam att dö av harm.

Från den här perioden vet man också att Nostradamus var på plats när pesten bröt ut i Aix-en-Provence och att staden när pesten avtog visade honom sin uppskattning genom att tilldela honom ett slags livstidspension. Nostradamus egna anteckningar om sjukdomens härjningar i Aix är skrivna i form av en läkares sakliga iakttagelser:
»Den bröt ut den sista maj och varade nio månader allt som allt. Människor dog i ett antal som saknar motstycke, i alla åldrar, medan de åt och drack, tills kyrkogårdarna blev så fulla av kroppar att man inte längre kunde begrava dem i vigd jord. De flesta dog i konvulsioner under sjukdomens andra dag, och dessa hade knappast några bölder. De som fick bölder dog ännu fortare. Efter döden var samtliga täckta av svarta fläckar. Sjukdomen var så våldsamt smittsam att det räckte att komma en pestsjuk närmare än fem meter för att själv omedelbart bli smittad och överleva högst sex dagar. Våra vanliga kurer och mediciner hjälper inte. Inte heller hjälper det att kasta ut alla pestsmittade ur staden: sjukdomen sprider sig ändå.«

»En av de märkligaste saker jag såg var en kvinna som satt i ett öppet fönster och sydde in sig själv i sin egen liksäck och började nere vid fötterna. Jag såg likbärarna gå in i hennes hus, och jag följde efter. När jag kom in låg hon död mitt i rummet, med sin liksäck nästan färdigsydd.«

Ögonvittnesskildringen finns i skriften »Traité des fardements et confitures« från 1552; utdraget ovan är översatt av artikelförfattaren.

Från perioden som kringresande läkare i helvetets förgård har Nostradamus också lämnat spår efter sig i arkiven i Bordeaux och Carcassonne liksom i Marseille (1544) och Salon-de-Provence (1547). Allt var inte nattsvart. Under sina resor blev Nostradamus väl mottagen i (de överlevande) borgarnas hem i de städer han passerade, och han skriver med värme om sina samtal med tidens lärda personligheter som Johannes Tarraga, Carolus Seninus, apotekaren Léonard Baudon och advokaten Jean Treilles.

Efter resor till Lyon, Antwerpen och Wien slog sig Nostradamus ned i Salon-de-Provence för gott. Där gifte han sig med änkan Anne Ponsard den 11 november 1547 och fick sex barn med henne, tre döttrar och tre söner. Det var här han kom att skriva sina världsberömda profetior och det var här han blev en aktad medborgare och så småningom utsedd till den franska kungafamiljens livläkare och drottning Katarinas förtrogne. Men det är en annan historia.

 / Anna Carlstedt i Läkartidningen nr 11, 2009.

PESTLÄKAREN. Det fanns knep mot luftburen smitta redan på Nostradamus’ tid. Pestläkarens »näbb« innehöll örter för att filtrera inandningsluften. Det är omtvistat, om det hjälpte över huvud taget. Om inte annat gjorde örterna möjligen att det blev mera uthärdligt att andas.

ÖDESDIGRA PROFETIOR. Nostradamus skrev flera böcker innan han blev berömd som siare. År 1555 publicerades första utgåvan av »Centurier« eller »Les propheties de M. Nostradamus« av förläggaren Macé Bonhomme i Lyon. I verket låter författaren Döden med sin lie svepa kors och tvärs över framtidens värld, ända in i vår tid.

SIAREN PÅ SVENSKA. Nostradamus dystra förutsägelser finns numera även på svenska. Översättningen, som jag gjort tillsammans med Jan Stolpe på Gidlunds förlag, kombineras med originalutgåvans sidor i faksimil.

Om Anna Carlstedt

Ubildningsledare på Stockholms universitet. Disputerade 2005 på fransk renässanslitteratur, som jag fortfarande gärna drömmer mig tillbaka till på min fritid: Då fortsätter jag forska lite, och skriva mycket. Hittills har det blivit fem böcker på Gidlunds förlag, om poeter, profeter, power-prinsessor och julmust... Har i mitt yrkesliv haft två spår: Det akademiska som forskare, lärare och ledare. Och det idéburna, där jag haft olika förtroendeuppdrag. Varit ordförande bl a för Svenska Röda Korset, Forum för idéburna organisationer med social inriktning och för IOGT-NTO. Ledde den statliga utredningen "En nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism". Kör helst Pontiac eller Ford Mustang, gillar att träna hårt och leda mjukt. Får energi och styrka av min brokiga, färgstarka flock och av alla modiga människor som försökt och försöker göra världen litet bättre för oss andra.
Detta inlägg publicerades i Personligt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att sia om död men rädda liv, i pestens tid…

  1. Ulla-Britt Pettersson skriver:

    Hej Anna!

    Tack för en synnerligen intressant artikel. Lycka till med försäljningen av din bok! För övrigt hoppas jag det är bra med dig, det var länge sedan vi sågs. Hoppas snart dessa orostider är förbi. Det gäller att värna om varandra. Var rädd om dig vännen! Ulla-Britt i Fagersta

    Den lör 28 mars 2020 kl 17:51 skrev Ulla-Britt Pettersson :

    > > > Den lör 28 mars 2020 kl 11:37 skrev Anna och renässansrebellerna <

    • Anna Carlstedt skriver:

      Hej kära Ulla-Britt! Så fint att höra av dig. Hoppas att allt är bra med dig, trots omständigheterna!
      Varma hälsningar
      Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s