Dagens renässansrebell: Drottningen som vägrade vara kung

Om Maria Stuart – eller Mary, Queen of Scots. Text publicerad Under strecket i SvD 2019-02-08

Det blir morgon den 8 februari. För första gången någonsin skall en drottning låta avrätta en annan. Den stora salen på det dystra engelska Fotheringhay-slottet i Northamptonshire är fyllt till bristningsgränsen: Dödsdomen verkställs inför hundratals personer som samlats för att få se Maria Stuart halshuggas. De historiska källorna beskriver henne samfällt som ståtlig, samlad och fortfarande vacker. Den skotska drottningen, 47 år gammal, lägger sitt huvud tillrätta på stupstocken. Hon har själv tagit av sig sina smycken och med klar röst förlåtit bödeln för det han måste utföra. Hon hjälper också till att knyta sin ögonbindel, eftersom personen som är satt att göra det inte kan kontrollera sina skakande händer. I övrigt är hela ceremonin omgärdad av frågetecken: Är Maria Stuart klädd i rött (det katolska martyriets färg), i vitt eller i svart? Stämmer det att bödeln inte lyckas skilja huvudet från kroppen förrän på tredje försöket? Är det sant att Marias lilla vita terrier Gibbon gömmer sig under kjolarna, tar sig ut och blir alldeles blodig i sina försök att få liv i sin halshuggna matte? Och blir skarprättaren verkligen stående med bara en peruk i handen, medan det huvud han skulle ha lyft upp inför publiken, studsar iväg över stengolvet? Oavsett vad som sker denna februarimorgon 1587, har avrättningen föregåtts av trettio turbulenta, sorgkantade år i Maria Stuarts liv. På dessa decennier har hon hunnit förlora tre kungariken och tre äkta makar.

Liederabend - The prayer of Mary, Queen of Scots

Om detta vet hon ingenting när hon förs till altaret första gången, som tonåring i Paris. På hennes bröllopsdag i april 1558 strömmar högdjur från hela Europa in i Notre Dame-katedralen, under blå sidenbaldakiner med den franska liljan i guld. Trumpetfanfarer och klockklang ljuder över massorna av vanligt folk, som får trängas utanför i hopp om en skymt av den strålande bruden på väg till ceremonin. Ryktet föregår henne: hon sägs vara en ovanligt lång kvinna, med fina drag och rött hårsvall. Dessutom anses hon kvicktänkt, politiskt intresserad och med talets gåva: En modern monark, vars franska utbildning självaste Pierre de Ronsard – landets störste författare – har tagit sig an. Detta kungliga bröllop, det första som hållits i den franska huvudstaden på 200 år, utgör ett välkommet avbrott i parisarnas eländiga liv. Krig, pestepidemier och missväxt har plågat dem i åratal, men nu bjuder hovet äntligen på både bröd och skådespel. Trots den sinande statskassan har det inte sparats på något och festligheterna varar i dagar. Det är två blivande regenter som gifter sig, och brudparet är spektakulärt på flera sätt: Hon är bara 16 år, han 14. Hon – den skotska tronföljaren Maria – har skickats till det katolska Frankrike flera år tidigare, för att skyddas och uppfostras av släktingar vid det franska hovet. Han – den franske kronprinsen Frans – hinner både bli kung och hastigt gå bort inom två år efter bröllopet. Här börjar Maria Stuarts problem: Den unge makens död är bara den första av många katastrofer.

Den 8 februari 2019 – samma datum som Maria Stuart avrättades 1587 – hade ännu en film om henne svensk premiär. I ”Mary Queen of Scots” spelas den skotska drottningen av Saoirse Ronan som därmed går i samma fotspår som Katherine Hepburn, Vanessa Redgrave och Samantha Morton. Ingressen till recensionen i brittiska The Guardian sammanfattar rätt väl det blandade mottagandet i hemlandet: ”A darkly compelling, if factually questionable, 16th-century retelling.” Maria Stuart har fortsatt att locka både vetenskapen och populärkulturen i nästan 500 år. På Netflix gör serien ”Reign” – en mycket tunn soppa kokad på den skotska drottningens öde – succé, medan universitetet i Glasgow precis har samlat ett fyrtiotal internationella forskare i ett vetenskapligt projekt, ”Exploring Mary’s posthumous reputation” med de skotska arkiven i fokus. Antalet biografier är enormt, med Kate Williams ”Rival Queens: The betrayal of Mary, Queen of Scots” från 2018 som den senaste i raden.

 

Varför utövar då Maria Stuart, född 1540, fortfarande en så stark dragningskraft inom både forskning och populärkultur? Kanske för att hon blivit en lika fascinerande som tragisk symbol för renässansen – en epok som på flera sätt utgör en spegelbild av vår egen: Hon lever i en tid som präglas av krig i religionens namn, av flyktingströmmar, epidemier, naturkatastrofer och maktgalna tyranner. Men samtidigt får hon uppleva boktryckarkonsten – ett slags motsvarighet till vår IT-boom – och en stark utveckling inom konst, vetenskap och upptäcktsresande. Hennes tid är starkt kosmopolitisk, som vår. Men hennes 1500-tal, med några angränsande årtionden, är också unikt i det att vi då finner ett 30-tal kvinnliga regenter, under längre och kortare perioder, runt om i Europa. Maria Stuart utgör kanske det ultimata exemplet på svårigheten att kombinera livet som kvinnlig furste, med det som maka och mor. Så har hon också jämförts med andra samtida drottningar: Med Frankrikes Katarina av Medici, som länge regerar i sina söners ställe men som blir riktig mäktig först som änka; med vår drottning Kristina som vägrar både barn och äktenskap, och inte minst med Englands drottning Elisabet: Till skillnad från den yngre släktingen Maria gifter hon sig aldrig, väljer bort barn, har is i magen och är en lika skicklig pragmatiker som befälhavare. Det sägs om Maria Stuart att hon har hjärtat i handen, och låter sig styras av sina passioner. Hon strävar aldrig efter att anamma de manliga attributen, eller att göra en Furstes försakelser. Både Kristina och Elisabet vittnar om att de erhållit ”en kungs uppfostran” (bland annat av deras fäder, Gustav II Adolf respektive Henrik VIII), medan Maria uppfostras till att bli en lämplig gemål och ingenting annat. Detta blir förödande för hennes politiska handlingar och eftermäle. Men i döden däremot, blir hon den ultimata religiösa martyren, romantiskt mytomspunnen och med evig lyskraft.

 

1560 är ett ödesår i hennes liv. Hon är då 18 år och nybliven änka i ett Frankrike som inte har någon nytta av henne. Den ultrakatolska Maria Stuart har då inget annat val än att bege sig hem till det protestantiska hemlandet. Det är inte givet vilka krafter som ska segra i det Europa som slits sönder av religionskrigen och Skottland är en viktig bricka i spelet, inte minst för grannlandet: Den 27-åriga Elisabet är ny på den engelska tronen, nästan tio år äldre än Maria och barnlös. En hel omvärld betonar vikten av en officiell arvinge. Maria ser sig själv som den självklara kandidaten i den barnfattiga Tudor-ätten (Marias farmor och Elisabets far Henrik VIII var syskon). Men Elisabet ser snarare Maria som ett (katolskt) hot, och därmed har de nästan 30 år av rivalitet, svek och intriger framför sig, innan Elisabet till slut ger order om att Maria ska avrättas.

 

Till en början ser det emellertid ljust ut för den unga skotska drottningen. Hon upprätthåller en artig brevväxling med Elisabet, och de kallar varandra ”ma chère sœur” – min kära syster. Maria Stuart – attraktiv, livlig, påhittig – får friarna att flockas. Men av alla tänkbara kandidater tycks hon välja en av de sämsta: lord Darnley, som snart visar sig vara ett dåligt parti av flera anledningar. Men innan han dör, i ett mystiskt attentat, lyckas han i alla fall med det viktigaste: Att göra drottningen gravid. Barnet, Jakob, överlever, och därmed finns en arvinge i Stuart-ätten.

 

Maria själv har hunnit bli 25 år – och änka igen. Upp seglar en ny friare vid hennes sida, i form av greve Bothwell. Det hårt prövade skotska folket, med rådsherrarna i spetsen, tvingas förhålla sig till ännu en skandal: Maria Stuart hävdar nämligen att hon blivit bortrövad av Bothwell, att han våldtagit henne – och att hon därmed måste gifta sig med honom för att rädda sin heder. Vid det här laget tar Europas mäktigaste katoliker – inklusive påven – avstånd från henne. Bothwell är nämligen därtill protestant. Och nu har skottarna fått nog, trots att den nye makens religion är ”rätt”. Ett enormt uppror organiseras. Maria sätts i fängelse och tvingas abdikera, och hennes tretton månader gamla son utses till kung Jakob VI, under en förmyndarregering. Tack vare de få förtrogna hon fortfarande har lyckas hon fly, bara för att begå ännu ett ödesdigert misstag: hon beger sig till England, där hon tror att Elisabet ska ge henne beskydd. I stället sätts hon i husarrest, och kommer att leva de närmaste två decennierna på olika engelska slott, under mer eller mindre fängelselika förhållanden. Hon återser aldrig sin son. Under alla dessa år nås Elisabet med jämna mellanrum av rykten att hennes inspärrade släkting är inblandad i olika kriminella intriger. Efter nästan två decennier är indicierna så många att den engelska furstinnan måste agera. Hon är mycket väl medveten om att hon, genom Maria Stuarts död, ger hela den katolska världen en perfekt martyr. Men samtidigt är Elisabet en slipad realpolitiker som inser vad som krävs av henne: Maria Stuart avrättas. Hennes motto var franskt: En ma fin est mon commencement – ”I mitt slut finns min början”. Och så är det kanske: Marias son, Jakob VI, blev kung över både Skottland och England när Elisabet dog 1603. Så förenades de båda rivaliserande rikena till slut. Berättelserna om ”Mary, Queen of Scots” lever vidare inom konsten, litteraturen och vetenskapen. Och lever vidare gör även hennes gener: Dagens brittiska drottning Elisabet II är nära släkt med Maria Stuart, liksom vår egen tronföljare Victoria.

Om Anna Carlstedt

Ubildningsledare på Stockholms universitet. Disputerade 2005 på fransk renässanslitteratur, som jag fortfarande gärna drömmer mig tillbaka till på min fritid: Då fortsätter jag forska lite, och skriva mycket. Hittills har det blivit fem böcker på Gidlunds förlag, om poeter, profeter, power-prinsessor och julmust... Har i mitt yrkesliv haft två spår: Det akademiska som forskare, lärare och ledare. Och det idéburna, där jag haft olika förtroendeuppdrag. Varit ordförande bl a för Svenska Röda Korset, Forum för idéburna organisationer med social inriktning och för IOGT-NTO. Ledde den statliga utredningen "En nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism". Kör helst Pontiac eller Ford Mustang, gillar att träna hårt och leda mjukt. Får energi och styrka av min brokiga, färgstarka flock och av alla modiga människor som försökt och försöker göra världen litet bättre för oss andra.
Detta inlägg publicerades i Franska favoriter. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s