Här finns mumsig troll-mat: julmust och ”profetior”

”Mina” nät-troll är ändå fortfarande lite rörande när de tar i så de nästan spricker (i solen). Det grövsta de lyckats gräva fram i sak, klätt i hot och hat, hittills om mig är:
1. Böcker (alla populärvetenskapliga, rara bagateller) jag skrivit som hobby (reflektion: myndighetspersoner bör uppenbarligen inte ha, eller någonsin ha haft, några fritidsintressen… 😊)
2. Min ungdomssynd i form av doktorsavhandling i fransk Diskursanalys. De har (gulligt) snappat upp att den behandlar en text av humanisten och renässansmänniskan Michel de Nôtredame. Däremot greppar de inte att den inbegriper analys av ansatser till tolerans, mänskliga rättigheter och civilt engagemang i skuggan av religionskrigen under reformationen. Men troll kanske inte kan franska?

#julmust #nostradamus #trollmat

Nöjer mig med att konstatera vad de verkligen inte greppar, nämligen hur jag jobbat de senaste åren med strategiskt ledarskap, politik, samverkan mellan olika samhällsaktörer samt forskning. Och hur jag arbetar med alla de experter jag omger mig med.

Jag har ju alltid jobbat med frågor som retat gallfeber på alla, så för mig är det helt lugnt. Men viktigt att inte andra engagerade människor som brinner för att göra världen bättre, ger upp på grund av allt hat och alla hot. Det om något är ett verkligt hot mot demokratin. Min Facebook-vän Katerina brukar framhålla vikten av systerskap. Hon och jag är långt ifrån överens i alla frågor, men på den här punkten håller jag med henne och lägger gärna till ordet broderskap: låt oss vara varsamma och rädda om varandra så vi alla orkar kämpa för det vi tror på, även om det kan vara olika saker: vi har fortfarande en bit kvar till frihet, jämlikhet och systerskap. Och alla behövs i debatten.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Vems är ansvaret, och vem gör vad, när det gäller ”återvändare” och att lämna extremistiska miljöer?

De senaste dagarna har frågan om hur återvändare som stridit för Daesh ska hanteras debatterats.

I Sverige är det kommunerna och socialtjänsten, ofta i samarbete med aktörer inom det civila samhället, som har möjligheten att bistå med hjälp till de personer som vill lämna en extrem rörelse.

Återvändare från Syrien och Irak

Säkerhetspolisen uppger att närmare 300 personer under 2015 och 2016 har rest från Sverige för att på ett eller annat sätt strida för Daesh eller andra islamistiska organisationer. Resandet har sedan dess avmattats och idag har terrorresor till Syrien och Irak i princip upphört. Uppgifter från Säkerhetspolisen gör gällande att ca 40 personer dött i strid och att drygt 150 har återvänt. Bland dessa återvändare finns såväl män, kvinnor som barn.

Bland återvändarna finns de som har deltagit i strider och de som inte har stridit utan som till exempel följt med sin man eller sina föräldrar till konfliktområdena. Vilka dessa personer är har inte samordnaren kännedom om, den kunskapen finns hos Säkerhetspolisen. När det gäller personer som har rest till ett annat land med avsikt att begå eller förbereda eller ge eller ta emot utbildning avseende bla terroristbrott är de i första hand ett ärende för Säkerhetspolisen. Finns det misstanke om brott ska detta utredas och eventuella straff ska utmätas. (prop. 2015/16:78).

Socialtjänstens roll och uppdrag

När det gäller personer som inte är föremål för brottsutredning kan de få hjälp av socialtjänsten. Socialtjänstlagen är i stor utsträckning en frivillighetslagstiftning vilket innebär att det i princip inte går att tvinga någon över 18 år in i någon typ av program eller behandling. Vad gäller barn och unga vuxna finns i vissa fall möjlighet till tvingande insatser.

Lite kategoriskt kan vi dela in de som kommer hem från Syrien och Irak i två grupper; de som vill och de som inte vill ha kontakt med socialtjänsten eller andra myndigheter. Kommunerna har möjlighet att hjälpa de individer som vill ha hjälp. Bara det är komplext. Att hjälpa de som inte vill ha hjälp är ännu svårare. Det finns inget stöd för att tvingande avhopparstöd har en positiv inverkan på utträdesprocessen.

Vad har skett sedan Samordnaren tillsattes?

Samordnaren mot våldsbejakade extremism har sedan samordningen inrättades 2014 medvetet arbetat med frågor kring stöd till personer som vill lämna våldsbejakande extremism. En grundläggande del har varit den kunskapsöversikt som togs fram 2016 kring framgångsfaktorer för att få människor att lämna våldsbejakande extremism. Samordnaren har också initierat ett nätverk av praktiker för att samla den bästa av kompetenser kring personer som vill lämna våldsbejakande extremism samt arrangerat kunskapsspridande konferenser i ämnet.

Sedan resandet till Syrien och Irak avmattats har vi också i våra kontakter med kommunala samordnare uppmärksammats på behovet av ett samlat arbete kring de som försökt ansluta sig till terrororganisationer och de som kommer tillbaka till Sverige. Detta har bland annat lett fram till ett antal möten med berörda myndigheter för att identifiera problem och hitta lösningar. Vi har tillsammans med regeringen tagit initiativ till rundabordssamtal om informationsdelning och samverkan mellan myndigheter.

Hur långt har kommunerna kommit i sitt arbete?

Ett antal kommuner är på banan i de här frågorna och med det menar vi att de har en beredskap och ett metodiskt arbete. Ska man i en akut situation ens kunna agera och göra det rätt är det en grundläggande förutsättning att man inom kommunen upprättat system och strukturer.

Kommunerna och socialtjänsten i kommunerna har en lång erfarenhet av att arbeta med utsatta människor och komplexa frågor. Men för att kommuner ska kunna agera och erbjuda sitt stöd till människor som inte själva söker hjälp behöver de information om vilka personer det handlar om. Nationella samordnaren har sedan 2015 påtalat vikten av att informationsdelningen mellan och inom inblandade myndigheter fungerar. Vi kommer under april månad att samla Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och kommuner för att tillsammans hitta lösningar på denna problematik.

Vi ser också att det finns ett behov av nationella riktlinjer kring vilket ansvar exempelvis socialtjänsten har i att stödja personer som vill lämna extrema miljöer. Det är viktigt att man får samma typ av hjälp oavsett vilken kommun man bor i.

Läs gärna mer på vår hemsida:

samordnarenmotextremism.se

Och till sist; Är du orolig att någon anhörig/någon du känner dras till en våldsam, extrem rörelse eller ideologi? Du kan ringa Rädda Barnens Orostelefon på 020-100 200.

Publicerat i Personligt | 1 kommentar

Jobbar du, eller någon du känner, i första linjen mot våldsbejakande extremism?

Samordnare? Polis? Lärare? Socialsekreterare? På annat sätt?

Missa inte unikt tillfälle – distansutbildning om våldsbejakande extremism

Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har uppdragit åt Lunds universitet att planera och genomföra en utbildning om våldsbejakande extremism. Kursen vänder sig till lokala samordnare i kommunerna och andra befattningar i första linjen som arbetar mot våldsbejakande extremism.  Kursen, som startar den 1 april och avslutas den 15 oktober, ges på kvartsfart och ger sammanlagt 7,5 högskolepoäng.  

images3uqkuw4n

KURSBESKRIVNING

Kursen tar sin utgångspunkt i erfarenheter och kunskaper från praktiskt arbete mot våldsbejakande extremism. Den riktar sig främst till de som utsetts till lokala samordnare och tjänstemän i första linjen som arbetar mot våldsbejakande extremism. Under kursens gång får kursdeltagarna möta ledande experter inom området och ta del av den senaste forskningen. Fokus ligger på praktisk erfarenhet och tillämpbara kunskaper. Kursen kombinerar tre tredagarsinternat (två övernattningar), med distansundervisning innehållande löpande elektroniska veckobrev. En webbaserad kursplattfrom med stort inslag av exempelvis poddar, videos och bildspel kommer att vara tillgänglig för kursens deltagare. Kursen har ett genomtänkt upplägg och passar den som arbetar heltid. Deltagarna kommer också ges stort utrymme att delge och utbyta erfarenheter och kunskaper med varandra.

Sista ansökningsdag är 1 mars 2017. Mer information om kursen och hur du ansöker finns på Lunds universitets webbplats.

Kontakt: Dan-Erik Andersson, dan-erik.andersson@cme.lu.se

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Kan en guldreserv vara abstrakt? Och vad menas med Urban 15?

Återkommer strax till de frågorna. Men först ett par andra: Hur ser omvärldsbevakningen ut på jobbet när ens uppdrag är att vara Nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism? Ett axplock av veckans rubriker kan se ut såhär:

”Tappa aldrig fokus på högerextrem terror” – Vestmanlands Läns Tidning (ledare)

”Miljonbelopp i stöd till nynazister” – Nya Wermlands-Tidningen (signerat)

”Malmö är en stad där vi dör utan att vi blir skjutna” – SVT Nyheter (debatt)

”Pappan: Jag tipsade min son om bomber” – Expressen

Det vore lätt att ge upp. Att tänka att populism, rasism, hot och hat håller på att ta över. Att människor inte vågar ta politiska uppdrag. Att det finns områden vi inte vågar vistas i. Att våldsbejakande extremism håller på att skjuta hela samhället i sank.

Det hör till min roll att inte vara naiv: Att se alla de problem som finns och att hela tiden lyfta dem. Men medan jag gör det är det också min – och alla andras – skyldighet, att också se de motkrafter som finns. Och lyfta fram de rubriker som skildrar något helt annat än våld, uppgivenhet och utsatthet:

”Skola lär elever respekt och jämställdhet” – Svt Nyheter

”Integrationsarbetet på Restad Gård inspirerar övriga Europa” – Mynewsdesk

”Lyft för utsatta områden – fler i arbete och mindre ohälsa” – DN

 Sverige, i stort, fortsätter vara ett öppet och tolerant samhälle som präglas av mångfald. Ofta leder detta enorma arbete inte till några rubriker alls: Det sker i det tysta och utförs av de verkliga hjältarna: vettiga föräldrar, bra lärare, proffsiga socialarbetare, engagerade poliser, eldsjälar i föreningslivet. Men hur skulle just jag bidra till det då, i mitt lilla hörn av världen? Ensam kan jag inte göra ett skit Men tillsammans med de 12 experter jag jobbar med på Samordningen kan jag göra ganska mycket. De, och mina företrädare, har gjort ett imponerande jobb sedan kommittén fick sitt uppdrag 2014. Nu, till skillnad från då, är nästan alla kommuner på banan: De flesta jobbar bra med vem som gör vad och hur samarbetet skall se ut lokalt. Det finns ett brett förebyggande arbete och det finns insatser som görs när det ändå inträffar en katastrof. Våra lokala samordnare har ofta en oerhört utsatt roll. Men de fortsätter ändå. Eftersom de vet att deras insatser gör skillnad. Och på nationell nivå ses de – minst – 17 myndigheter som gör insatser mot våldsbejakande extremism regelbundet. Och de samarbetar allt mer. Lägesbilder tas fram, mer resurser skjuts till, utbildningar sjösätts, projekt genomförs. Resandet i syfte att ansluta sig till religiös extremism har i stort sett avstannat.

Det finns oerhört mycket kvar att göra, och massor som kan bli ännu bättre: Informationsdelningen mellan polis och socialtjänst, samarbetet mellan kommun och föreningsliv, brottsutredningar, tidiga insatser…

Men det som verkligen avgör är vad vi har för inställning: Är allt skit, är alla inkompetenta och är allt någon annans fel? Eller tror vi att VI kan ändra på saker?

Jag håller inte alltid med DN:s Peter Wolodarski. Men den 22 januari skrev han något som jag satt upp på en lapp vid mitt skrivbord:

[…] ingen enskild ledare klarar detta på egen hand. Det är upp till varje samhällsmedborgare att engagera sig och göra skillnad.

Bekymrar du dig för demokratins framtid? Hjälp politiska partier och frivilligorganisationer i stället för att klaga.

Oroar du dig för hat på internet? Säg ifrån och stöd dem som står för något bättre.

Fruktar du hårdför nationalism och protektionism? Inse att detta är en idémässig strid, som aldrig kommer att vinnas med passivitet.

Bejaka det svenska samhällets guldreserv: den mellanmänskliga tilliten, viljan till samarbete, kompromisser och konstruktiva lösningar.

Dagens Nyheter skriver mera på detta tema, men ur en helt annan vinkel, i en artikel med rubriken Lyft för utsatta områden. Du kan läsa hela artikeln här, men citerar delar av den här:

För en månad sedan sköts den 16-årige Ahmed Obaid till döds i Rosengård i ett redan hårt ansatt Malmö. Polisen har problem att hinna med alla mordutredningar. Det dödliga våldet, utanförskap och grov kriminalitet dominerar medierapporteringen om Rinkeby i Stockholm, Bergsjön i Göteborg och Herrgården i Malmö. Men det finns parallellt med dödsskjutningar och gängkriminalitet också en annan utveckling. DN kan i dag presentera ny statistik som visar på betydande förbättringar i viktiga avseenden i landets mest utsatta områden. I flera av Sveriges så kallade utanförskapsområden är andelen förvärvsarbetande nu den högsta som uppmätts sedan Statistiska centralbyrån (SCB) började sina mätningar för knappt 20 år sedan. Så är fallet i exempelvis Rinkeby. År 1997 hade 33 procent jobb. År 2015 var andelen 50 procent. Utvecklingen är liknande i Herrgården i Malmö och Bergsjön i Göteborg, enligt SCB-siffror. Andelen som förvärvsarbetar är fortfarande mycket låg, lägre än rikssnittet. Men utvecklingen pekar alltså åt rätt håll och förändringen har på flera håll varit kraftig. I DN:s granskning ingår de 15 stadsdelar i Sverige som klassificeras som särskilt utsatta, de så kallade Urban 15-områdena. Förutom ovan nämnda ingår bland andra Ronna i Södertälje och Tensta i Stockholm. […]Andelen behöriga till gymnasiet är nu större, försörjningsstöden minskar, tryggheten ökar. Vi ser att antalet bränder har halverats. Röstdeltagandet ökade 2014 jämfört med de tidigare valen. Vi kan konstatera att hur vi än tittar så är utvecklingen positiv och det är en bild som sällan kommer fram, säger Sabina Dethorey, utvecklingssamordnare i Malmö stad.

Om vi nu skall använda just Malmö som exempel så är det självklart att alla problem som finns skall tas på allvar. Men allt bra som händer förtjänar minst lika uppmärksamhet: I Malmö, som överallt annars. Och bra saker händer inte av sig självt. Bra saker görs av modiga människor, ofta under svåra omständigheter. Det finns ingen som kan lösa allt. Men alla kan göra något.

Publicerat i Politiskt | 1 kommentar

Vems jobb är det att värna vår demokrati?

Det har varit intensiva första veckor inom det uppdrag jag har av Regeringen under 2017: Att vara Nationell Samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Uppdraget som jag har tillsammans med mina kollegor (som är ett drygt 10-tal) är just att samordna de insatser som sker i samverkan med olika aktörer: Bara i vår referensgrupp finns 17 olika myndigheter som gör insatser på olika sätt, och dessutom sker en mängd samverkan nationellt, regionalt och lokalt mellan exempelvis myndigheter, kommuner och civilsamhällets olika organisationer.

Ett viktigt fokus i vårt uppdrag är att utveckla det FÖREBYGGANDE arbetet. Vi skall varken göra Säkerhetspolisens eller den öppna Polisens arbete. Däremot ingår de helt självklart i den flora av aktörer vi arbetar nära. Vi har tillgång till landets främsta experter inom olika områden, som exempelvis terrorism. Men det räcker inte med enbart terrorexperter för att stärka demokratin och skapa ett samhälle som från grunden är motståndskraftigt mot våldsbejakande extremism. Här måste alla hjälpa till, i sina olika roller.

På Förintelsens Minnesdag skriver vår Statsminister och vår Kultur- och demokratiminister i en debattartikel:

Principen om alla människors lika värde får aldrig luckras upp. De demokratiska värderingarna i Sverige måste försvaras, fördjupas och förstärkas inför framtiden. (SvD 27/1 2017)

Läs artikeln här!

Bara sedan jag klev ombord efter långhelgerna har det utmärkta teamet hos mig som  Nationell Samordnare bland annat, för att bara nämna ett par konkreta exempel:

  • tillsammans med Fryshuset och MUCF arrangerat en konferens med fokus på det helt konkreta, lokala förebyggande arbetet. Under två dagar träffades 250 representanter för kommuner, myndigheter och civilsamhälle. De som jobbar i första linjen fick utbyta erfarenheter och lära sig ännu mera av varandra.
  • uppdragit åt Lunds universitet att planera och genomföra en utbildning om  insatser mot våldsbejakande extremism. Kursen vänder sig till lokala samordnare i kommunerna och andra befattningar i första linjen som arbetar mot våldsbejakande extremism.  Kursen, som startar den 1 april och avslutas den 15 oktober, ges på kvartsfart och ger sammanlagt 7,5 högskolepoäng. Sista ansökningsdag är 1 mars 2017. Mer information om kursen finns på Lunds universitets webbplats: luvit.education.lu.se/lukurs
  • påbörjat den lägesbild vi kommer presentera i Almedalen,
  • förberett de besök vi kommer genomföra i samtliga län under året,
  • skrivit en debattartikel tillsammans med Fryshuset och MUCF  i Dagens Samhälle. Den kan du läsa här!
  • Träffat – bland andra – SÄPO, Försvarshögskolan, SST, MSB, BRÅ, Rikspolischefen, Skolverket och olika aktörer inom Civilsamhället för att ytterligare utveckla samverkan.

Såhär tre veckor in i uppdraget är jag glad att jag tackade ja.

Jag kommer alltid att minnas när det där telefonsamtalet kom. Som alltid, när sådant sker, var det med sämsta tänkbara timing. Jag hade precis, efter uppdraget som ordförande för Svenska Röda Korset, gått tillbaka till min roll som forskare och lärare vid högskolan (Ersta Sköndal Bräcke). Där känner jag mig verkligen hemma, som humanist i ett flervetenskapligt kollegium inom civilsamhällsforskningen. Jag hade också just tackat ja till ett verkligt hedersuppdrag: att leda Ideell Arenas forskningsbaserade ledarskapsprogram Fenix.

Men så kom det där samtalet, när jag befann mig på smultronstället i Sollefteå: vår Kultur- och demokratiminister ville att jag skulle bli ny Nationell Samordnare.
Vad var det som fick mig att säga ja till ett sådant uppdrag, så komplext, utsatt och – bokstavligt talat – livsviktigt? Efter några dagars betänketid valde jag att acceptera, och anledningarna var flera:

Primo:

Vår kultur- och demokratiminister har en egenskap som jag djupt respekterar: hon kommunicerar sin bergfasta tro – på att saker fortfarande går att förändra till det bättre – på ett sätt som smittar av sig. När hon menade att jag, med min långa erfarenhet av att initiera och leda samverkan mellan olika samhällsaktörer inom komplexa frågor, var rätt person att leda denna samordning, valde jag att lita på det. Hon inspirerar mig på samma sätt som exempelvis Stéphane Hessel (1917-2013) gjorde. Jag lyssnade ofta till honom under de perioder jag bodde i Frankrike. Hessel var förintelseöverlevare, motståndsman, diplomat och aktivist. Hans lilla skrift Säg ifrån! (Indignez-vous!) har tryckts i miljoner exemplar och innehåller ett ganska enkelt budskap: Det största hotet mot mänskligheten är likgiltighet. När vi slutar tro att saker går att förändra utan att ta till våld, då är loppet kört. Tack och lov har vi politiker – som Alice Bah Kuhnke – som är allt annat än likgiltiga. Och hon är knappast ensam, vilket leder mig till det andra skälet till att jag tackade ja:

Secundo:

De som arbetar tillsammans med mig i kommittén är ett superkompetent gäng med skilda bakgrunder i exempelvis Säpo, den öppna Polisen, Civilsamhälle, forskning, kommunikation och brottsförebyggande verksamheter. Med oss har vi referensgrupper och expertnätverk. Och, kanske det allra viktigaste: Med oss har vi det tredje skälet till att jag tackade ja:

Tertio:

Hela vårt land är fylld av människor som varje dag gör insatser för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism: Våra egna samordnare och kontaktpersoner i kommunerna; Lärare och fritidspersonal; Föreningsmänniskor; Poliser; Socialsekreterare; Terrorexperter; Forskare; Psykologer; Politiker…. Listan kan göras hur lång som helst. Många av dem utsätts dagligen för hån, hot och hat för att de står upp för ett öppet, demokratiskt och tolerant samhälle. Men de fortsätter ändå. De är många gånger både trötta och rädda. Men de låter inte detta stoppa dem. De ger mig hopp.

Dessa tre skäl gör att jag är glad att jag tog uppdraget, trots att det är svårt och komplext. Jag har fått många kommentarer om att jag inte har rätt bakgrund för det här jobbet. Själv tycker jag det är litet fint med en land där vi tror på det livslånga lärandet och att människor kan utvecklas när de ingår i ett bra lag. Jag gillar att en svetsare så småningom kan bli statsminister. Eller att en präst kan bli pressekreterare hos ett politiskt parti. Eller, som i mitt fall, att en forskare och ledare inom civilsamhälle kan bli samordnare. Jag kan däremot inte lösa min uppgift helt själv. Vems jobb är det att värna demokratin? Det är allas vårt uppdrag.  

Publicerat i Politiskt | 2 kommentarer

Slitna ord som plötsligt blir viktiga

Jag brukar bara lyssna med ett halvt öra. Tills de sista verserna kommer, och jag hajar till varje gång.

Jag tänker på Tennysons dikt ”Nyårsklockan”. Vid det senaste 12-slaget på Skansen, där den lästs sedan slutet av 1800-talet, blev upplevelsen extra stark eftersom jag för en gångs skull var på plats och därmed hörde den framföras live av Pernilla August, eller ”Anakins mamma” som mig närstående Star Wars-fans kallar henne.

Under den tunna hinnan av otidsenligt språk finns ord i dikten som känns mer aktuella nu än någonsin. Nu har det gått en stund på det nya året 2017 men jag läser dikten ”Nyårsklockan” igen hemma, och försöker påminna mig själv om vad som är riktigt viktigt. Det är litet typiskt svenskt att denna nationalromantiska tradition – att läsa Nyårsklockan inför publik – inte är ett dugg svensk i grunden: som så mycket annat fint och bra vi har, har dikten sitt ursprung i ett helt annat land. Alfred Tennyson skrev den 1850, och då hette den ”Ring out, wild bells!”. Och sannerligen om vi inte skulle behöva litet vilda klockor att ringa ut sånt som är omänskligt, främlingsfientligt och hatiskt.

Edvard Frelins översättning till svenska är minst sagt fri, för att inte säga tossig på sina håll, och versmåttet har han också mixtrat med. Med de båda döda vita männen var i alla fall överens om diktens huvudbudskap: mer tolerans, mer försoning, mer hopp.

Några rader ur Nyårsklockan:

[…]
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

[…]

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut det meningslösa våldets gatularm
ring till alla hjärtan kärleksglöden.

[…]

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Ifrågasättandets nollpunkt

imageVad menas med det? ”Ifrågasättandets nollpunkt?” Jag återkommer till det i slutet av inlägget.

Före jul nåddes vi av beskedet om ännu ett attentat, denna gång i Berlin. Och så Istanbul. Världen brinner på många håll. 65 miljoner människor befinner sig på flykt undan krig och förföljelse. Och våldsbejakande extremism och terror är ju inget nytt fenomen. Om vi ser tillbaka i historien har det tagit sig många olika uttryck, kopplat till en viss religion eller inte. Det räcker att nämna de stora religionskrigen under renässansen, våra världskrig eller den irländska historien för att bara ta ett par exempel.

Det är med ödmjukhet jag tackat ja till Kultur- och Demokratiministerns fråga, om att under 2017 vara Nationell Samordnare av insatser för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Detta svåra och oerhört komplexa arbete är konstant och inbegriper alla delar av samhället. Terror är gränsöverskridande och så måste även vårt förebyggande arbete vara, både över nationsgränser och över kommungränser.

Ingen individ kan själv ha all den sakkunskap som krävs för att lösa den uppgiften. Men jag känner mig trygg med den expertis som finns hos alla mina medarbetare i kommittén, hos de expertnätverk som myndigheten har och den referensgrupp som byggts upp. Och, inte minst, den enorma kunskap och erfarenhet som finns ute i vårt land lokalt, hos kommuner, skola, polis och föreningsliv. Jag brinner för samverkan och har lett, organiserat och initierat samarbete mellan ideella organisationer och det offentliga (från lokal till global nivå) i många år. Jag är en lagspelare som inte tror att jag själv behöver stå för all expertis, utan gillar att jobba med människor som kan andra saker än jag själv, och som gärna har en helt annan bakgrund. Dessutom tror jag på det livslånga lärandet: Om alla som började ett nytt jobb eller uppdrag förväntades vara fullfjädrade första dagen, skulle det nog inte ske så mycket utveckling och förändring.

Vi har lagt det mörka 2016 bakom oss för att istället vända blicken mot framtiden och 2017. Mina båda företrädare, nu senaste Hillevi Engström, har tillsammans med övriga byggt upp en gedigen verksamhet. När Samordningsfunktionen inrättades 2014 menade många kommuner att detta endast var något för brottsbekämpande instanser. Nu vet alla att det krävs insatser från alla parter i samhället. Och att det gäller att arbeta förebyggande samtidigt som man försvårar och förhindrar. Detta gäller insatser mot såväl vänsterextrema autonoma rörelser, högerextrem vit makt-miljö och islamistisk våldsbejakande extremism.

En internationell utblick är nödvändig. Montaigne skrev i sina essäer för snart 500 år sedan att det inte räcker att studera, man måste resa också. Först då kan man förstå andra kulturer, och att det finns andra sätt att göra saker. Och då kan man bli en mera tolerant och öppen människa. Sverige har mycket att lära av andra länder. Samtidigt skall vi vara stolta över det vi gör här: när jag besökte mitt andra hemland Frankrike senast i oktober, träffade jag bland annat de som lett insatserna efter attentaten i Paris och Nice under det gångna året. De framhöll Sverige som en förebild när det gäller att arbeta förebyggande, och att få till ett bra samarbete mellan det offentliga och föreningslivet, inte minst lokalt. Flyktingsituationen förra hösten lärde mig ännu mera av hur vi behöver arbeta när det krävs stora och svåra insatser av alla delar av samhället, och hur man får till samarbete på alla nivåer.

Mina egna resor har också lärt mig mycket, inte minst de jag har gjort i min roll som förtroendevald under det senaste året till bland annat SydSudan, Sudan, Libanon och Syrien. Bilden är från staden Homs, som före kriget var en vacker, blomstrande stad av Stockholms storlek.

För mig finns ett före och ett efter dessa resor. Jag vet hur konsekvenserna av våldsbejakande extremism ser ut. Oavsett om det gäller barn som precis upplevt ännu en bilbomb på sin gata, en BB-avdelning som just totalförstörts eller vad som sker med människor som levt mitt i kriget i flera år. Exemplen kan radas upp. Men mina egna upplevelser än inte de viktiga.

Hot, hat och våldsbejakande extremism är ett faktum. Det vet alla som tvingats fly från den, oavsett sammanhang. Det vet de som förlorade sina barn på Utøya och det vet de som förlorar sina barn för att de reser iväg för att ansluta sig till Daesh.

Men det finns också, å andra sidan, ett enormt engagemang hos personer och organisationer som gör skillnad för sina utsatta medmänniskor. Varje dag. Arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism fortsätter nu oförtrutet ute i Sveriges kommuner. På nationell nivå arbetar många hårt för att stötta de skickliga aktörer som verkar för ett inkluderande och demokratiskt samhälle, och under 2017 fördjupas detta arbete ytterligare. Nationella samordnaren planerar exempelvis att tillsammans med landets länsstyrelser bjuda in till regionala konferenser för att förse kommunerna med mer praktiska kunskaper av att arbeta förebyggande mot våldsbejakande extremism. Mer utbildning kommer också på plats, samt arbetet med att sprida goda erfarenheter arbetssätt och resultat.

Men vem är då Anna? Jag är en idéburen ledare samt forskare inom humaniora och civilsamhälle. Mitt Alma Mater är Stockholms universitet där jag disputerade 2005, men är nu affilierad forskare vid Ersta Sköndal högskola och ingår sedan 1999 i en forskargrupp vid Sorbonne i Paris: En filosofie doktor som gillar att utföra franska verb. Min egen forskning fokuserar just nu på dagens humanitära utmaningar ur ett historiskt perspektiv. Jag har bland annat studerat, med mina kollegor på t ex Sorbonne, de ansatser till ett civilt engagemang som växte fram under renässansens religionskrig: En extremt mörk tid då man brände toleranta humanister på bål, med deras böcker som bränsle. Då fanns varken yttrande- eller religionsfrihet i Frankrike. Men de var bland de första att införa det! 1598 kom Nantes-fördraget, västvärldens första försök till religionsfrihet. Och med franska revolutionen kom yttrandefriheten. Man tänker att det hänt en del sen dess, även om det ser mörkt ut just nu på många håll.

Till mina senare förtroendeuppdrag hör att leda Svenska Röda Korset, IOGT-NTO och Forum för idéburna organisationer med social inriktning, den senare en paraplyorganisation som bland mycket annat byggt upp Volontärbyrån, medverkat till Överenskommelsen och IOP-modellen (Idéburet Offentligt Partnerskap).

Jag är för övrigt en frankofil värmländska som växte upp i Ångermanland men som blivit inbiten stockholmare och parisare. Jag gillar att förändra världen ihop med andra, att forska, att vara i Ångermanland och Frankrike, att vandra och att åka skidor på längden. Andra passioner är att dela musik live med min flock, boxas (men bara på låtsas på Friskis) och motorsport.

Tillbaka till där blogginlägget började: Den franska filosofen (med mera) Julia Kristeva skrev såhär i Le Figaro strax efter attentatet mot Charlie Hebdo:

La tolérance n’est que le degré zéro du questionnement, qui ne se réduit pas au généreux accueil d’autrui des autres, mais les invitent a se mettre en question eux-mêmes…

Det vill säga att toleransen bara utgör ifrågasättandets lägstanivå: Den låter sig inte reduceras till ett generöst mottagande av den andres ståndpunkter, utan bjuder snarare in till ett ifrågasättande av sina egna.

Detta kunde vara något att reflektera över för alla som recenserar andras åsikter. På sociala media, till exempel.

Publicerat i Personligt | 6 kommentarer