Ifrågasättandets nollpunkt

imageVad menas med det? ”Ifrågasättandets nollpunkt?” Jag återkommer till det i slutet av inlägget.

Före jul nåddes vi av beskedet om ännu ett attentat, denna gång i Berlin. Och så Istanbul. Världen brinner på många håll. 65 miljoner människor befinner sig på flykt undan krig och förföljelse. Och våldsbejakande extremism och terror är ju inget nytt fenomen. Om vi ser tillbaka i historien har det tagit sig många olika uttryck, kopplat till en viss religion eller inte. Det räcker att nämna de stora religionskrigen under renässansen, våra världskrig eller den irländska historien för att bara ta ett par exempel.

Det är med ödmjukhet jag tackat ja till Kultur- och Demokratiministerns fråga, om att under 2017 vara Nationell Samordnare av insatser för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Detta svåra och oerhört komplexa arbete är konstant och inbegriper alla delar av samhället. Terror är gränsöverskridande och så måste även vårt förebyggande arbete vara, både över nationsgränser och över kommungränser.

Ingen individ kan själv ha all den sakkunskap som krävs för att lösa den uppgiften. Men jag känner mig trygg med den expertis som finns hos alla mina medarbetare i kommittén, hos de expertnätverk som myndigheten har och den referensgrupp som byggts upp. Och, inte minst, den enorma kunskap och erfarenhet som finns ute i vårt land lokalt, hos kommuner, skola, polis och föreningsliv. Jag brinner för samverkan och har lett, organiserat och initierat samarbete mellan ideella organisationer och det offentliga (från lokal till global nivå) i många år. Jag är en lagspelare som inte tror att jag själv behöver stå för all expertis, utan gillar att jobba med människor som kan andra saker än jag själv, och som gärna har en helt annan bakgrund. Dessutom tror jag på det livslånga lärandet: Om alla som började ett nytt jobb eller uppdrag förväntades vara fullfjädrade första dagen, skulle det nog inte ske så mycket utveckling och förändring.

Vi har lagt det mörka 2016 bakom oss för att istället vända blicken mot framtiden och 2017. Mina båda företrädare, nu senaste Hillevi Engström, har tillsammans med övriga byggt upp en gedigen verksamhet. När Samordningsfunktionen inrättades 2014 menade många kommuner att detta endast var något för brottsbekämpande instanser. Nu vet alla att det krävs insatser från alla parter i samhället. Och att det gäller att arbeta förebyggande samtidigt som man försvårar och förhindrar. Detta gäller insatser mot såväl vänsterextrema autonoma rörelser, högerextrem vit makt-miljö och islamistisk våldsbejakande extremism.

En internationell utblick är nödvändig. Montaigne skrev i sina essäer för snart 500 år sedan att det inte räcker att studera, man måste resa också. Först då kan man förstå andra kulturer, och att det finns andra sätt att göra saker. Och då kan man bli en mera tolerant och öppen människa. Sverige har mycket att lära av andra länder. Samtidigt skall vi vara stolta över det vi gör här: när jag besökte mitt andra hemland Frankrike senast i oktober, träffade jag bland annat de som lett insatserna efter attentaten i Paris och Nice under det gångna året. De framhöll Sverige som en förebild när det gäller att arbeta förebyggande, och att få till ett bra samarbete mellan det offentliga och föreningslivet, inte minst lokalt. Flyktingsituationen förra hösten lärde mig ännu mera av hur vi behöver arbeta när det krävs stora och svåra insatser av alla delar av samhället, och hur man får till samarbete på alla nivåer.

Mina egna resor har också lärt mig mycket, inte minst de jag har gjort i min roll som förtroendevald under det senaste året till bland annat SydSudan, Sudan, Libanon och Syrien. Bilden är från staden Homs, som före kriget var en vacker, blomstrande stad av Stockholms storlek.

För mig finns ett före och ett efter dessa resor. Jag vet hur konsekvenserna av våldsbejakande extremism ser ut. Oavsett om det gäller barn som precis upplevt ännu en bilbomb på sin gata, en BB-avdelning som just totalförstörts eller vad som sker med människor som levt mitt i kriget i flera år. Exemplen kan radas upp. Men mina egna upplevelser än inte de viktiga.

Hot, hat och våldsbejakande extremism är ett faktum. Det vet alla som tvingats fly från den, oavsett sammanhang. Det vet de som förlorade sina barn på Utøya och det vet de som förlorar sina barn för att de reser iväg för att ansluta sig till Daesh.

Men det finns också, å andra sidan, ett enormt engagemang hos personer och organisationer som gör skillnad för sina utsatta medmänniskor. Varje dag. Arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism fortsätter nu oförtrutet ute i Sveriges kommuner. På nationell nivå arbetar många hårt för att stötta de skickliga aktörer som verkar för ett inkluderande och demokratiskt samhälle, och under 2017 fördjupas detta arbete ytterligare. Nationella samordnaren planerar exempelvis att tillsammans med landets länsstyrelser bjuda in till regionala konferenser för att förse kommunerna med mer praktiska kunskaper av att arbeta förebyggande mot våldsbejakande extremism. Mer utbildning kommer också på plats, samt arbetet med att sprida goda erfarenheter arbetssätt och resultat.

Men vem är då Anna? Jag är en idéburen ledare samt forskare inom humaniora och civilsamhälle. Mitt Alma Mater är Stockholms universitet där jag disputerade 2005, men är nu affilierad forskare vid Ersta Sköndal högskola och ingår sedan 1999 i en forskargrupp vid Sorbonne i Paris: En filosofie doktor som gillar att utföra franska verb. Min egen forskning fokuserar just nu på dagens humanitära utmaningar ur ett historiskt perspektiv. Jag har bland annat studerat, med mina kollegor på t ex Sorbonne, de ansatser till ett civilt engagemang som växte fram under renässansens religionskrig: En extremt mörk tid då man brände toleranta humanister på bål, med deras böcker som bränsle. Då fanns varken yttrande- eller religionsfrihet i Frankrike. Men de var bland de första att införa det! 1598 kom Nantes-fördraget, västvärldens första försök till religionsfrihet. Och med franska revolutionen kom yttrandefriheten. Man tänker att det hänt en del sen dess, även om det ser mörkt ut just nu på många håll.

Till mina senare förtroendeuppdrag hör att leda Svenska Röda Korset, IOGT-NTO och Forum för idéburna organisationer med social inriktning, den senare en paraplyorganisation som bland mycket annat byggt upp Volontärbyrån, medverkat till Överenskommelsen och IOP-modellen (Idéburet Offentligt Partnerskap).

Jag är för övrigt en frankofil värmländska som växte upp i Ångermanland men som blivit inbiten stockholmare och parisare. Jag gillar att förändra världen ihop med andra, att forska, att vara i Ångermanland och Frankrike, att vandra och att åka skidor på längden. Andra passioner är att dela musik live med min flock, boxas (men bara på låtsas på Friskis) och motorsport.

Tillbaka till där blogginlägget började: Den franska filosofen (med mera) Julia Kristeva skrev såhär i Le Figaro strax efter attentatet mot Charlie Hebdo:

La tolérance n’est que le degré zéro du questionnement, qui ne se réduit pas au généreux accueil d’autrui des autres, mais les invitent a se mettre en question eux-mêmes…

Det vill säga att toleransen bara utgör ifrågasättandets lägstanivå: Den låter sig inte reduceras till ett generöst mottagande av den andres ståndpunkter, utan bjuder snarare in till ett ifrågasättande av sina egna.

Detta kunde vara något att reflektera över för alla som recenserar andras åsikter. På sociala media, till exempel.

Publicerat i Personligt | 6 kommentarer

Sedelärande inlägg i juletid, från Bob Dylan

Hur skulle årets nobelpristagare kommentera den skitstorm som i Sverige tycks drabba alla som utmanar normen när det gäller ”våra” traditioner? Att Dylan varit en visionär humanist och konstnär i minst ett halvsekel vet vi. Men hur skulle en särskild kommentar från hans sida se ut just i adventstid?

Det hatälskade fenomenet julskivor skulle en kunna ägna en egen blogg. Många är så enastående usla att de borde få en överkorsad dödskalle i betyg. Andra är så kitschiga, överlastade, pekorala och pretentiösa att de blir… alldeles, alldeles underbara.

En julskiva ur den senare kategorin står just årets nobelpristagare för: Dylans Christmas in the heart kom häromåret. Det skulle kunna låta hiskeligt med tanke på hans sångröst, men han har för många bra musiker med sig, och verka tycka att det är alldeles för roligt för att en skall kunna såga den. Det är bara att ge sig hän.

Budskapet på skivan är, enligt intervjuer med Dylan när den kom: ”Var rädda om varandra. Kom ihåg vad som är riktigt viktigt. Var gärna nostalgisk, men släpp nya medmänniskor över tröskeln ibland. Annars blir du rätt ensam till slut. Vad du firar, och hur, är inte så viktigt. Bara du respekterar hur andra har det och vill göra”. Gott så.

Jag bjuder här på ett stulet smakprov från Youtube i form av Dylans video till Must be Santa. Jag är nästan säker på att Bob Dylan möjligen försäkrat att det är julmust i glasen. Kanske. Om inte annat kan vi nog, med tanke på slutet av videon, se också den som en sedelärande historia…

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

I need a ticket to Vienna…

…sjunger Sahara Hotnights i sin grymma partylåt. Men den vackraste sången om Wien tycker jag ändå Leonard Cohen skrivit. Vem skulle inte vilja dansa wienervals med en poet utklädd till floden?

image

Now in Vienna there’s ten pretty women
There’s a shoulder where Death comes to cry
There’s a lobby with nine hundred windows
There’s a tree where the doves go to die
There’s a piece that was torn from the morning
And it hangs in the Gallery of Frost
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take this waltz with the clamp on its jaws
Oh I want you, I want you, I want you
On a chair with a dead magazine
In the cave at the tip of the lily
In some hallways where love’s never been
On a bed where the moon has been sweating
In a cry filled with footsteps and sand
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take its broken waist in your hand

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz
With its very own breath of brandy and Death
Dragging its tail in the sea

There’s a concert hall in Vienna
Where your mouth had a thousand reviews
There’s a bar where the boys have stopped talking
They’ve been sentenced to death by the blues
Ah, but who is it climbs to your picture
With a garland of freshly cut tears?
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take this waltz it’s been dying for years…

There’s an attic where children are playing
Where I’ve got to lie down with you soon
In a dream of Hungarian lanterns
In the mist of some sweet afternoon
And I’ll see what you’ve chained to your sorrow
All your sheep and your lilies of snow
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
With its ”I’ll never forget you, you know!”

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz …

And I’ll dance with you in Vienna
I’ll be wearing a river’s disguise
The hyacinth wild on my shoulder,
My mouth on the dew of your thighs
And I’ll bury my soul in a scrapbook,
With the photographs there, and the moss
And I’ll yield to the flood of your beauty
My cheap violin and my cross
And you’ll carry me down on your dancing
To the pools that you lift on your wrist
Oh my love, Oh my love
Take this waltz, take this waltz
It’s yours now. It’s all that there is…

https://m.youtube.com/watch?v=2sZzJAxfD-4

Publicerat i Personligt | 1 kommentar

Klarar sig en röd ros i 100 år?

 

Världen brinner. Och det har den gjort förut. Mitt under första världskriget, för precis ett hundra år sedan, skrev Dan Andersson sin dikt ”Den röda rosen”. Den handlar om att rädda liv och att ge hopp, trots att omständigheterna ser omöjliga ut. På 90-talet hörde jag Staffan Hellstrand och hans band De Hemlösa framföra en tonsatt version av den. Den har funnits med mig sedan dess.

Häromveckan bad jag Staffan komma och framföra den på ett arrangemang, som en hyllning till alla humanitära volontärer över hela världen som ger sitt engagemang – och sitt röda blod – för att rädda liv och ge hopp. Staffan kom, och sjöng sin version av ”Den röda rosen”, för första gången på många år. Lyssna här:

När jag går till helgens Box-pass på Friskis och ser deras logga tänker jag att den röda färgen, utan att skriva läsaren på näsan, har följt mig genom alla mina uppdrag och engagemang. Genom jobben, livet och kärleken. Jag har alltid känt mig rödhårig i själen, men alltså fått hjälpa naturen på traven…

Jag har, som det så ofta är för oss alla med musik, en personlig koppling till Staffan Hellstrands sånger. När jag var tonåring i en liten by tre mil utanför Sollefteå och livet blev för svart, så var det några saker som gjorde att jag klarade mig och inte släppte taget: min pappa, mina vänner, föreningslivet och musiken. Staffan Hellstrands musik betydde extra mycket. Hans texter handlar ofta om utsatta medmänniskor, men också om hopp. Jag kommer ihåg när jag stod på busshållplatsen i den stjärnklara, grymma natten. Tre mil från staden. Som den sista människan på jorden. Men Staffan sjöng: ”Inte ens du kan måla hela himlen svart…”.

Det var så stort för mig när jag flyttade till Stockholm och kunde gå och lyssna på hans band live på Tre Backar i Vasastan. Först Dimmornas Bro, sedan SH! Och så småningom som Staffan Hellstrand rätt och slätt. Detta var tidigt 90-tal och sedan dess har jag följt honom. Ofta skriver han också åt andra, och det blir lika fint då.

Han har en textrad: ”Jag tar pendeln från Karlberg till Södra Station, medan själen tar en genväg över Västerbron…”. Detta sker överallt, hela tiden: kulturen kan hjälpa människor att orka. Den kan hjälpa tankarna att färdas från storstaden till barndomsbyn. från den inskränkta byn till Paris. Från flyktinglägret till hemlandet, med alla dofter och minnen och människor som fattas.

Texten till Staffans sång ovan, skrevs alltså av Dan Andersson för precis hundra år sedan.

DEN RÖDA ROSEN

Du är röd som blodet röda, när det drivs av hjärtan unga,
röd som sanden, där miljonerna ha låtit’sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för västerstormen gunga,
skälvande av livets kärlek under hatets hårda kniv.

Du är röd som vallmor röda, du är varm som trogna händer,
som pioners glans är glansen av de unga mörka blad.
Väx till jätte, lys och låga, du har fötts fast lik och bränder
Hölja marken och fast ångesten är gäst i varje stad.

Du är röd som elden röda och fast brännhett kronan glimmar
är du fredens ört till läkedom i mörkrets tunga år.
Du är lampan, som oss lyser under smärtans bittra timmar,
när ett hela jordens jämmerrop mot höga himlen går.

Och du lyser som av glädje mitt i tårarna och nöden,
och du glöder av förhoppning mitt i hungerdagar grå.
Du har glansen av en gudom, som kan frälsa ifrån döden,
framför hårt förtryckta skall du lik ett segertecken gå.

Se, en morgonglans skall skina över fällda, stilla lansar,
se, en morgon till en sol har den växt, din röda glöd.
Genom fridens tempelport och under vita tunga kransar
skall världen vandra sjungande, att Döden själv är död.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Sedelärande inlägg från Bob Dylan

Det finns mycket jag väntar på just nu. Stjärnfallen som skall komma i helgen tack vare meteorsvärmen Orioniderna till exempel. Eller att Bob Dylan skall höra av sig och säga att han blev glad. Eller att det skall bli advent så jag får spela alla våra ohyggligt kitschiga julskivor. Julskivor skulle man kunna ägna en egen blogg. Många är så enastående usla att de borde få en överkorsad dödskalle i betyg. Andra är ok, men ändå så överlastade, pekorala och pretentiösa att de blir… alldeles, alldeles underbara.

Min favorit är nog Roger Pontares julskiva, som alla anställda i Sollefteå kommun fick i julklapp ett år (!). Drabbas man inte av julstämning efter att ha lyssnat några varv på den, ja då vet jag inte vad som skulle hjälpa.

En underbar julskiva är också Bob Dylans, Christmas in the heart, som kom häromåret. Det skulle kunna låta fördjävligt, men han har för många bra musiker med sig, och verka tycka att det är alldeles för roligt för att man skall kunna såga den. Det är bara att ge sig hän. Jag bjuder här, i väntan på advent, på ett nystulet smakprov från Youtube i form av videon till Must be Santa. (Klicka på länken jag just gav här till vänster). Jag är nästan säker på att Bob Dylan försäkrat att det är julmust i glasen. Om inte annat är det nog, med tanke på slutet av videon, en sedelärande historia: från en nybliven nobelpristagare i litteratur. Håll till godo!

 

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

När Röda Korset säger NEJ – en fransk lektion i värdebaserat ledarskap

image
En viktig del av Röda Kors- och Röda Halvemånerörelsen är såklart utbytet vi har mellan våra olika nationella föreningar. Detta utbyte sker på många sätt och nivåer. Jag besökte nyligen Franska Röda Korset för att möta min ordförandekollega och andra. Det var länge sedan ett utbyte på ordförandenivå även om vi har mycket annat fint samarbete. Jag minns att jag tänkte när vi hälsade, medan han nästan krossade benen i min högerhand, att den franska titeln ”Président” passar Jean-Jacques Eledjam fint. Han är majestätisk, kraftfull, med en silvrig lejonman och intensiv blick.

Monsieur Eledjam omedelbart till väsentligheterna. Och vi hamnar i ett djupt samtal om Röda Kors- och Röda Halvmånerörelsens stödjande roll i en tid då många stater inte lever upp till Genève-konventionerna. Han är orolig över hur den svenska regeringen inte tycks gå före längre när det gäller asylrätt och flyktingmottagande, och hur omvärlden därmed förlorar en viktig förebild. Han vill veta mera om Svenska Röda Korsets roll i mottagandet hösten 2015, och vänder sig till vår rörelserådgivare Margareta Ottosson, med på mötets och som befann sig mitt i stormens öga. (Vi är stolta över att vi lyckas göra allt på franska, inklusive vår presentation för den franska ledningen. Även om vi snubblar på att familjeåterförening inte förkortas RFL utan RLF; att jag blandar ihop ”bénévoles” (frivilliga) med bénéficiaires (deltagare) och att vi inte vet vad skottsäker väst heter (gilet anti-éclats såklart, det vet väl varenda människa ;).

Han berättar om ett antal situationer där Franska Röda Korset valt att säga NEJ till regeringen under det senaste året. Bland annat när de ombads bistå i tömning av läger för flyktingar i Calais, på ett sätt som de ansåg stred mot de flesta grundprinciper men framför allt mot humaniteten. Här är den franske ordföranden knivskarp: ”Vi sorterar inte medmänniskor. Aldrig någonsin. Vår uppgift är att se till behoven. Att rädda liv och att ge hopp. Det spelar ingen roll om människan framför dig är flykting, hemlös medborgare, utsatt migrant eller något annat. Om personen behöver stöd skall vi finnas där. Och de förutsättningar vi erbjuder, om vi till exempel inrättar ett centrum eller en mötesplats, skall vara människovärdiga”. Monsieur Eledjam menar att förtroendevalda ledare i rörelsen har en oerhört viktig uppgift när det gäller att stötta anställda och volontärer i svåra vägval, och att grundprinciperna måste ligga till grund för besluten. Samt att detta värdebaserade ledarskap är extra viktigt i en tid när många världens regeringar – på vars direkta mandat vi arbetar – svajar när det gäller humanitära frågor, asylrätten med mera.

Under vårt besök hos Franska Röda Korset får vi också en genomgång av hur de arbetade vid attentaten, bland annat i januari 2015 (Charlie Hebdo), i november samma år (Bataclan, Paris) och i juli (Nice). Vi får veta att man haft många och svåra diskussioner om vilka risker man kan utsätta frivilliga för. Men att de kommit fram till att vi MÅSTE agera också i mycket svåra omständigheter. De har också diskuterat mycket vad som menas med en ”kris” eller en ”katastrof” i ett modernt välfärdsland som Frankrike.

Vi träffar många olika medarbetare och diskuterar många ämnen. Men det vi starkast tar med oss hem är hur mycket vi tjänar på utbyte med andra, och att vi i mångt och mycket har samma utmaningar och dilemman.

På väg hem tänker jag på det som den franska feministen och filosofen Julia Kristeva formulerade efter Charlie Hebdo (fast det kunde lika gärna kunnat vara Voltaire, Drottning Kristina eller Montaigne): ”La Tolérance est le degré zéro du questionnement” – toleransen är ifrågasättandets nollpunkt.

Och jag tänker att ledare som Monsieur Eledjam är som ett upplyst fönster i mörkret, som hjälper oss att hitta rätt.

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar

Vad hade Gertrude och Omar förväntat sig av oss?

Jag och en rödakorsare i Malmö – Bosse – står framför en monter på Malmö Museum. I montern hänger hans mammas rödakorsuniform. Hon hette Gertrud och fanns med när flera hundra tusen flyktingar kom till Sverige i slutet av Andra Världskriget. 2000 av dem fick husrum på Malmö Museum, som över en natt gjorde om sina lokaler till flyktingförläggning. (Handlingskraft!) Där arbetade hon som volontär. Och hon dog på sin post: Hon smittades av fläcktyfus och dog när Bosse var helt liten. Men han berättar att hon ler på alla bilder han har kvar. Gertrude var så otroligt stolt över Röda Korset. Och över Sverige.

Jag besökte vår Malmö-krets i veckan: Nästan 800 frivilliga med ordförande Kerstin i spetsen. Nästan 50 olika verksamheter. Många medlemmar, flera anställda. Jag känner tacksamhet gentemot denna krets och andra, som i höstas hedrade vårt humanitära arv, och gjorde enorma insatser i vårt mottagande av medmänniskor på flykt. De utvecklar sin verksamhet utifrån rubriken i vår strategi: Samverkan och beredskap i ETT Röda Kors.

Utanför Malmö Museum står en av de vita bussarna, och jag får gå ombord. Tiden stannar. Just denna Vita Buss hittades på en soptipp i min hemstad Sollefteå av en slump, och renoverades. På en av bårarna ligger en resväska med vårt emblem som det såg ut då. Och jag kommer att tänka på ett Röda Halvmånen-emblem. På en trasig, tom väst vid ett bilvrak utanför Aleppo.

Historien och nuet hänger ihop. Och behovet av vårt arbete med att ge hopp och rädda liv är större än någonsin.

När jag kommer tillbaka till Röda Korsets hus vid Mariatorget brinner levande ljus i entrén, till minne av de volontärer som, än idag, dör på sin post för Röda Korset precis som Gertrud gjorde. Men våra volontärer som arbetar i krig, dör numera sällan i sjukdomar. De dör för att krigets lagar inte respekteras. För att sjukvård och humanitära organisationers medarbetare utgör medvetna militära mål. En av dem som dog i den senaste attacken, mot en konvoj på väg till Aleppos utkanter, var Omar Barakat. Han ledde en av våra kretsar i Syrien.

Olika länder, olika nationella föreningar, olika tider. Men: Gertrud och Omar gav aldrig upp när det gäller hopp och humanitet. Vi får inte göra det heller. Världen har inte sett så här mörk ut på länge. Och vi vet att människor utsätts för fruktansvärda saker på så många håll både här hemma och långt borta. Men vi måste hålla fast vid tanken att krig hittills alltid tagit slut. Och att människor på något sätt reser sig, som efter översvämningarna vi nu ser i Nordkorea. Som efter andra katastrofer. En del saker blir bättre, även om det kostar blod, svett och tårar.

Och vi MÅSTE komma ihåg att varenda liten sak vi gör hjälper. Från Malmö till Mosul.

När vi lägger ihop allt vi gör, blir det ganska mycket…

 

 

Publicerat i Personligt | Lämna en kommentar