Till mina bästa privilegier i livet hör att få umgås med en elvaåring. Han är klok som en bok och hans värld är magisk. Häromdagen var vi på väg hem från Naturhistoriska Riksmuseet där hans mor haft full huggning med att förstå när långhåriga noshörningar levde och varför (för övrigt skulle Woolly Rhinos vara ett bra bandnamn), samt andra livsviktiga fakta. När vi skulle ta tunnelbanan vid universitetet blev elvaåringen, fortfarande på hugget, fascinerad av konstverket av kakel som pryder perrongen. Det hyllar våra svenska upptäcktsresanden, och har bland annat inspirerats av Carl von Linnés berömda resa till Lappland 1732. Här och var kan man läsa anteckningar ur Linnés dagbok från resan. Målningarna är skapade av Françoise Schein. Mitt i detta, nere i ett hörn, hittade mitt resesällskap något jag själv aldrig lagt märke till fast jag rest härifrån i över 20 år: En mystisk fladdermus:
Genast lutade vi oss över mobiltelefonen och började googla på fladdermusen och bilden den hör hemma i. Det R hade hittat är ju en detalj ur konsthistoriens kanske mest berömda bild av den inspirerande melankolin, den som är nödvändig för skapandet men som innebär att poeten/konstnären måste ta hela världen på sina axlar som ett ok – Albrecht Dürers Melencolia I från 1514. Jag har återkommit till just den bilden i artiklar och föredrag när jag tampats med dystra poeter under renässansen, men aldrig sett att det det finns en blinkning på detta tema till mig på min egen tunnelbanestation i form av en cool fladdermus.
Bilden Melencolia I fylls av symboler för det melankoliska temperamentet: mörkret, fladdermusen, den magra hunden, ensamheten, tungsinnet hos den satta gestalten som utstrålar acedia (nedstämdhet på gränsen till melankoli). Här finns verktygen och de vetenskapliga instrumenten: murarens, snickarens, skärsliparens. Alla möjligheter till kreativitet bjuds samtidigt som melankolin hotar att ta över.
Men något i bildens övre vänstra hörn bryter av mot det övriga: en komet lyser upp en regnbåge. kanske kan man också ana en gryning, som tycks jaga fladdermusen på flykten. Ljuset som trots allt letar sig in betyder att det finns hopp. Kanske är inte den melankoliske poeten – och därmed människan – bara ensam, tom och full av självömkan. Kanske är hon i stället i kris, under hot om alltings sammanbrott och omvälvning, men på tröskeln till något helt nytt. Därmed kan krisen leda till något positivt. Det förflutna skulle gå att lämna bakom sig för en ny verklighet, som Carl-Johan Malmberg skriver i sin essä om Melankolins historia (finns på nätet, Svenska Dagbladet 21 januari 2007).
Mot denna bakgrund skulle melankolin som väl drabbar oss alla ibland kunna ses som en öppning, en möjlighet: Dürers tunna ljusstrålar söker sig kanske in även över våra egna tillkortakommanden och kriser, så vi återfår hoppet och något nytt kan byggas.
Detta grubblade jag på när vi färdades hemåt. Min fladdermushittande son ägnade sig åt att lösa talmysiken i den sifferkomination man ser på bildens kvadratiska tavla uppe till höger. Samt att fundera över varför fladdermusens nos ser ut som ett tryne.
Anna och renässansrebellerna 