Nu är min senaste bok ”Renässansrebeller” ute, på Gidlunds förlag!

Möt prinsessan Cecilia Vasa som drev vapensmedjor och järnbruk och gjorde hela Europa osäkert med sina upptåg. Möt super-macho-mannen som fostrade flera franska kungar, var lika skicklig med svärdet som på hästryggen och som hette Anne, döpt efter sin mor. Möt Nostradamus, berömd för sina profetior – pestläkare, astrolog och författare med rebelliska idéer som ideligen försatte honom i livsfara. De presenteras här tillsammans med en rad andra färgstarka personligheter. Alla befinner sig på olika sätt i händelsernas centrum under avgörande ögonblick i vår historia. De har en gemensam nämnare, oavsett om de är prinsessor, präster, prinsar eller poeter: de bryter mot tidens normer. Priset de betalar är högt, men detta hindrar dem inte från att med full kraft gå till storms mot samtiden, med pennan eller svärdet som vapen. Ibland dåraktigt, med sitt eget liv som insats. Och alltid med rebellens brinnande övertygelse.

Renässansen präglas av fruktansvärda epidemier, inbördeskrig, flyktingströmmar, naturkatastrofer och tyranner. Blod från oliktänkande flyter över hela Europa. Samtidigt får människan uppleva den informationsrevolution som möjliggörs av tryckpressen och en stark utveckling inom konst och vetenskap.

I min femte bok återvänder jag till en tid som i vissa stycken är en spegelbild av vår egen.  

Låna den gärna på närmaste bibliotek eller köp den för en billig penning hos t ex Bokus eller Adlibris ♥

Renässansrebeller! Min femte bok på Gidlunds förlag!

Med glimten i ögat har jag och Sara på Gidlunds funderat över vad våra renässansrebeller kunde haft för deviser, om de verkat bland oss idag. Därav de små anakronistiska inslagen som smugit sig in på vissa av deras utstyrslar i boken.

Först ut blir punk-prinsessan Cecilia Vasa. Hade hon levt idag hade hon säkert gärna nynnat på Madonna-låten ”Material girl”! Håll utkik!

Lite om boken:

Möt prinsessan Cecilia Vasa som drev vapensmedjor och järnbruk och gjorde hela Europa osäkert med sina upptåg. Möt super-macho-mannen som fostrade flera franska kungar, var lika skicklig med svärdet som på hästryggen och som hette Anne, döpt efter sin mor. Möt Nostradamus, berömd för sina profetior – pestläkare, astrolog och författare med rebelliska idéer som ideligen försatte honom i livsfara. De presenteras här tillsammans med en rad andra färgstarka personligheter. Alla befinner sig på olika sätt i händelsernas centrum under avgörande ögonblick i vår historia. De har en gemensam nämnare, oavsett om de är prinsessor, präster, prinsar eller poeter: de bryter mot tidens normer. Priset de betalar är högt, men detta hindrar dem inte från att med full kraft gå till storms mot samtiden, med pennan eller svärdet som vapen. Ibland dåraktigt, med sitt eget liv som insats. Och alltid med rebellens brinnande övertygelse.

Renässansen präglas av fruktansvärda epidemier, inbördeskrig, flyktingströmmar, naturkatastrofer och tyranner. Blod från oliktänkande flyter över hela Europa. Samtidigt får människan uppleva den informationsrevolution som möjliggörs av tryckpressen och en stark utveckling inom konst och vetenskap.

I min nya bok återvänder jag till en tid som i vissa stycken är en spegelbild av vår egen.

Nyfiken på tiden: Här finns en halvtimmes TV-program som UR Samtiden spelat in, mitt i Livrustkammarens nya maffiga utställning. Jag och museivärden Anna Hedlin talar om renässansens rebeller – från Cecilia Vasa till kung Kristina. Här kan du se det:

https://urplay.se/program/218226-ur-samtiden-bling-bling-mord-och-storstilad-prakt-renassansrebeller

Dagens renässansrebell: Drottningen som vägrade vara kung

Om Maria Stuart – eller Mary, Queen of Scots. Text publicerad Under strecket i SvD 2019-02-08

Det blir morgon den 8 februari. För första gången någonsin skall en drottning låta avrätta en annan. Den stora salen på det dystra engelska Fotheringhay-slottet i Northamptonshire är fyllt till bristningsgränsen: Dödsdomen verkställs inför hundratals personer som samlats för att få se Maria Stuart halshuggas. De historiska källorna beskriver henne samfällt som ståtlig, samlad och fortfarande vacker. Den skotska drottningen, 47 år gammal, lägger sitt huvud tillrätta på stupstocken. Hon har själv tagit av sig sina smycken och med klar röst förlåtit bödeln för det han måste utföra. Hon hjälper också till att knyta sin ögonbindel, eftersom personen som är satt att göra det inte kan kontrollera sina skakande händer. I övrigt är hela ceremonin omgärdad av frågetecken: Är Maria Stuart klädd i rött (det katolska martyriets färg), i vitt eller i svart? Stämmer det att bödeln inte lyckas skilja huvudet från kroppen förrän på tredje försöket? Är det sant att Marias lilla vita terrier Gibbon gömmer sig under kjolarna, tar sig ut och blir alldeles blodig i sina försök att få liv i sin halshuggna matte? Och blir skarprättaren verkligen stående med bara en peruk i handen, medan det huvud han skulle ha lyft upp inför publiken, studsar iväg över stengolvet? Oavsett vad som sker denna februarimorgon 1587, har avrättningen föregåtts av trettio turbulenta, sorgkantade år i Maria Stuarts liv. På dessa decennier har hon hunnit förlora tre kungariken och tre äkta makar.

Om detta vet hon ingenting när hon förs till altaret första gången, som tonåring i Paris. På hennes bröllopsdag i april 1558 strömmar högdjur från hela Europa in i Notre Dame-katedralen, under blå sidenbaldakiner med den franska liljan i guld. Trumpetfanfarer och klockklang ljuder över massorna av vanligt folk, som får trängas utanför i hopp om en skymt av den strålande bruden på väg till ceremonin. Ryktet föregår henne: hon sägs vara en ovanligt lång kvinna, med fina drag och rött hårsvall. Dessutom anses hon kvicktänkt, politiskt intresserad och med talets gåva: En modern monark, vars franska utbildning självaste Pierre de Ronsard – landets störste författare – har tagit sig an. Detta kungliga bröllop, det första som hållits i den franska huvudstaden på 200 år, utgör ett välkommet avbrott i parisarnas eländiga liv. Krig, pestepidemier och missväxt har plågat dem i åratal, men nu bjuder hovet äntligen på både bröd och skådespel. Trots den sinande statskassan har det inte sparats på något och festligheterna varar i dagar. Det är två blivande regenter som gifter sig, och brudparet är spektakulärt på flera sätt: Hon är bara 16 år, han 14. Hon – den skotska tronföljaren Maria – har skickats till det katolska Frankrike flera år tidigare, för att skyddas och uppfostras av släktingar vid det franska hovet. Han – den franske kronprinsen Frans – hinner både bli kung och hastigt gå bort inom två år efter bröllopet. Här börjar Maria Stuarts problem: Den unge makens död är bara den första av många katastrofer.

Den 8 februari 2019 – samma datum som Maria Stuart avrättades 1587 – hade ännu en film om henne svensk premiär. I ”Mary Queen of Scots” spelas den skotska drottningen av Saoirse Ronan som därmed går i samma fotspår som Katherine Hepburn, Vanessa Redgrave och Samantha Morton. Ingressen till recensionen i brittiska The Guardian sammanfattar rätt väl det blandade mottagandet i hemlandet: ”A darkly compelling, if factually questionable, 16th-century retelling.” Maria Stuart har fortsatt att locka både vetenskapen och populärkulturen i nästan 500 år. På Netflix gör serien ”Reign” – en mycket tunn soppa kokad på den skotska drottningens öde – succé, medan universitetet i Glasgow precis har samlat ett fyrtiotal internationella forskare i ett vetenskapligt projekt, ”Exploring Mary’s posthumous reputation” med de skotska arkiven i fokus. Antalet biografier är enormt, med Kate Williams ”Rival Queens: The betrayal of Mary, Queen of Scots” från 2018 som den senaste i raden.

 

Varför utövar då Maria Stuart, född 1540, fortfarande en så stark dragningskraft inom både forskning och populärkultur? Kanske för att hon blivit en lika fascinerande som tragisk symbol för renässansen – en epok som på flera sätt utgör en spegelbild av vår egen: Hon lever i en tid som präglas av krig i religionens namn, av flyktingströmmar, epidemier, naturkatastrofer och maktgalna tyranner. Men samtidigt får hon uppleva boktryckarkonsten – ett slags motsvarighet till vår IT-boom – och en stark utveckling inom konst, vetenskap och upptäcktsresande. Hennes tid är starkt kosmopolitisk, som vår. Men hennes 1500-tal, med några angränsande årtionden, är också unikt i det att vi då finner ett 30-tal kvinnliga regenter, under längre och kortare perioder, runt om i Europa. Maria Stuart utgör kanske det ultimata exemplet på svårigheten att kombinera livet som kvinnlig furste, med det som maka och mor. Så har hon också jämförts med andra samtida drottningar: Med Frankrikes Katarina av Medici, som länge regerar i sina söners ställe men som blir riktig mäktig först som änka; med vår drottning Kristina som vägrar både barn och äktenskap, och inte minst med Englands drottning Elisabet: Till skillnad från den yngre släktingen Maria gifter hon sig aldrig, väljer bort barn, har is i magen och är en lika skicklig pragmatiker som befälhavare. Det sägs om Maria Stuart att hon har hjärtat i handen, och låter sig styras av sina passioner. Hon strävar aldrig efter att anamma de manliga attributen, eller att göra en Furstes försakelser. Både Kristina och Elisabet vittnar om att de erhållit ”en kungs uppfostran” (bland annat av deras fäder, Gustav II Adolf respektive Henrik VIII), medan Maria uppfostras till att bli en lämplig gemål och ingenting annat. Detta blir förödande för hennes politiska handlingar och eftermäle. Men i döden däremot, blir hon den ultimata religiösa martyren, romantiskt mytomspunnen och med evig lyskraft.

 

1560 är ett ödesår i hennes liv. Hon är då 18 år och nybliven änka i ett Frankrike som inte har någon nytta av henne. Den ultrakatolska Maria Stuart har då inget annat val än att bege sig hem till det protestantiska hemlandet. Det är inte givet vilka krafter som ska segra i det Europa som slits sönder av religionskrigen och Skottland är en viktig bricka i spelet, inte minst för grannlandet: Den 27-åriga Elisabet är ny på den engelska tronen, nästan tio år äldre än Maria och barnlös. En hel omvärld betonar vikten av en officiell arvinge. Maria ser sig själv som den självklara kandidaten i den barnfattiga Tudor-ätten (Marias farmor och Elisabets far Henrik VIII var syskon). Men Elisabet ser snarare Maria som ett (katolskt) hot, och därmed har de nästan 30 år av rivalitet, svek och intriger framför sig, innan Elisabet till slut ger order om att Maria ska avrättas.

 

Till en början ser det emellertid ljust ut för den unga skotska drottningen. Hon upprätthåller en artig brevväxling med Elisabet, och de kallar varandra ”ma chère sœur” – min kära syster. Maria Stuart – attraktiv, livlig, påhittig – får friarna att flockas. Men av alla tänkbara kandidater tycks hon välja en av de sämsta: lord Darnley, som snart visar sig vara ett dåligt parti av flera anledningar. Men innan han dör, i ett mystiskt attentat, lyckas han i alla fall med det viktigaste: Att göra drottningen gravid. Barnet, Jakob, överlever, och därmed finns en arvinge i Stuart-ätten.

 

Maria själv har hunnit bli 25 år – och änka igen. Upp seglar en ny friare vid hennes sida, i form av greve Bothwell. Det hårt prövade skotska folket, med rådsherrarna i spetsen, tvingas förhålla sig till ännu en skandal: Maria Stuart hävdar nämligen att hon blivit bortrövad av Bothwell, att han våldtagit henne – och att hon därmed måste gifta sig med honom för att rädda sin heder. Vid det här laget tar Europas mäktigaste katoliker – inklusive påven – avstånd från henne. Bothwell är nämligen därtill protestant. Och nu har skottarna fått nog, trots att den nye makens religion är ”rätt”. Ett enormt uppror organiseras. Maria sätts i fängelse och tvingas abdikera, och hennes tretton månader gamla son utses till kung Jakob VI, under en förmyndarregering. Tack vare de få förtrogna hon fortfarande har lyckas hon fly, bara för att begå ännu ett ödesdigert misstag: hon beger sig till England, där hon tror att Elisabet ska ge henne beskydd. I stället sätts hon i husarrest, och kommer att leva de närmaste två decennierna på olika engelska slott, under mer eller mindre fängelselika förhållanden. Hon återser aldrig sin son. Under alla dessa år nås Elisabet med jämna mellanrum av rykten att hennes inspärrade släkting är inblandad i olika kriminella intriger. Efter nästan två decennier är indicierna så många att den engelska furstinnan måste agera. Hon är mycket väl medveten om att hon, genom Maria Stuarts död, ger hela den katolska världen en perfekt martyr. Men samtidigt är Elisabet en slipad realpolitiker som inser vad som krävs av henne: Maria Stuart avrättas. Hennes motto var franskt: En ma fin est mon commencement – ”I mitt slut finns min början”. Och så är det kanske: Marias son, Jakob VI, blev kung över både Skottland och England när Elisabet dog 1603. Så förenades de båda rivaliserande rikena till slut. Berättelserna om ”Mary, Queen of Scots” lever vidare inom konsten, litteraturen och vetenskapen. Och lever vidare gör även hennes gener: Dagens brittiska drottning Elisabet II är nära släkt med Maria Stuart, liksom vår egen tronföljare Victoria.

Att sia om död men rädda liv, i pestens tid…

Märkliga, oroliga tider… Ser att många jämför vår tid med andra i historien, när liemannen kom i skepnad av spanska sjukan – eller pesten. Kvällar och helger ägnas nu, i avskildhet, åt min femte bok. Den här gånger skriver jag om några renässans-rebeller, och den kommer ut i höst på Gidlunds förlag. En av de kämpande rebellerna jag skriver om är läkaren och ”profeten” Nostradamus, som satte sig upp mot den samtida förföljelsen där hans kollegor brändes på bål, på löpande band.  Parallellt läser jag en förfärlig artikel om äldreboenden i Spanien där personalen inte hinner ta hand om döende och döda medmänniskor. Och tänker på de renässansmänniskor jag nu skriver om. De levde i en tid som liknade vår på så många sätt: Religionskrig, maktgalna tyranner – och fruktansvärda epidemier. Men då som nu fanns modiga människor med stora hjärtan som försökte göra både nuet och framtiden bättre. En av dem var Nostradamus, mest känd för sina ”Profetior”. Men också en stor humanist och läkare som överlevde ett antal pestepidemier i 1500-talets Frankrike. Han arbetade tills han somnade stående. Och pesten tog hans familj.

Om du vill lyssna på en podd om honom, ägnar Bildningspodden honom ett spännande avsnitt som du kan lyssna på här.

Vill du hellre läsa, kommer här en artikel jag skrev om honom i Läkartidningen:

Nostradamus siade om död men räddade liv under pesten:

Döden kom så plötsligt att papporna inte brydde sig om sina barn. Pestsmittade kastade sig i kloakerna, andra kastade sig ut från sina fönster. Andra blödde dygnet runt ur näsa och mun tills de dog. Situationen var så förtvivlad att en människa kunde dö med händerna fulla av guld och silver, men i avsaknad av ett glas vatten från en hjälpande hand.

Ögonvittnesskildringen ovan skrevs av läkaren Nos­t­radamus som skildrar situationen i Provence i södra Frankrike under pestens härjningar där på 1520-talet.
Nostradamus, egentligen Michel de Nostredame, föddes 1503 i en liten stad i Provence. Han blev beryktad under sin levnad för att ha gjort stora insatser som läkare under de pestepidemier som härjade i hans hemtrakter under många år. I dag, 500 år senare, känner vi kanske mest igen honom som »profeten« Nostradamus. Denne läkare, astrolog och profet (?) hör till den lilla skara renässansförfattare som fortfarande läses, publiceras på nytt och kommenteras. Sedan hans berömda verk »Les Centuries« – »profetiorna« – första gången gavs ut i Lyon 1555 har minst 200 utgåvor av texten getts ut.

Men även om han nog är mest känd för sina »profetior« så är hans liv och gärning som läkare minst lika fascinerande. Nostradamus skaffade nämligen rykte om sig att kunna begränsa, ja kanske till och med hejda, pestens framfart. Han anlitades av städer, kloster och furstehov tills allt rasade den dag han själv förlorade hela sin familj – fru och flera barn – i pesten. Då frågade sig många hur han, som inte ens kunde rädda sin egen familj, skulle kunna göra något för att stoppa pesten. Det sägs att det var under långa vaknätter efter denna tragedi som Nostradamus började se sina hemska syner om framtiden – syner som han skrev ned i sina berömda »Centurier«, ett nattsvart, rimmat poetiskt verk där krig, naturkatastrofer, sjukdomar och vanstyre avlöser varandra i nästan 1 000 strofer. Denna bok har förblivit en »bestseller« i nära 500 år.

Nostradamus brukar bli särskilt i ropet i orostider och när det inträffar katastrofer, och så har det varit sedan renässansen: på 1500-talet hänvisade hovet till hans strofer efter kungamord, pestepidemier och naturkatastrofer. Efter franska revolutionen utpekades strofer som ansågs ha beskrivit dess förlopp. Under de båda världskrigen användes Nostradamus’ strofer som propaganda av båda sidor: tyskarna spred till exempel flygblad med upptryckta Nostradamusstrofer från luften under sina flygräder för att på detta sätt undergräva motståndarnas moral.

Det finns en del fakta att hämta om Nostradamus’ liv och leverne som läkare, främst i stadsarkiven i städerna St-Rémy och Salon-de-Provence. De biografiska uppgifterna måste emellertid tas med en nypa salt: I arkiven har framför allt Nostradamus’ bror Jean de Nostredame och hans son César lämnat efter sig levnadsteckningar som gör vår poet till en tämligen osannolik hjältefigur. Framför allt i publikationerna »Histoire et chronique de Provence« (1614) och i »L’entrée de Marie de Médicis à Salon« (1602) av César de Nostredame kan man läsa om en lysande, omnipotent renässansmänniska vars öden och äventyr är synnerligen lämpligt stoff för den som vill väva legender.

Vi vet att Nostradamus föddes som Michel de Nostredame i midvintertid den 14 december år 1503 i staden St-Rémy-de-Provence i sydvästra Frankrike. Senare tog han sig – enligt tidens mode – det latiniserade namnet Nostradamus. Morfadern var läkare. Hans farfar var en judisk köpman (enligt arkiven handlade han med pälsvaror och spannmål) som kom till Frankrike på flykt undan förföljelser i Italien. Farfadern Pierre konverterade till katolicismen och familjen tog sig ett passande katolskt namn, de Nostredame (av Vår Fru).

Det vi vet om Nostradamus’ bildning och utbildning till läkare har man fått fram bland annat genom att studera uppteckningen av vilka böcker och manuskript som fanns i hans kvarlåtenskap. De verk som poeten själv citerar i sina texter ger också ledtrådar. Dessutom hänvisar Nostradamus gärna i sin privata korrespondens till både antika och medeltida läkare, författare, filosofer och teologer. I hans samlade verk träder konturerna av Nostradamus’ litteratur- och kulturhistoriska arvegods fram. Till exempel intresserade sig Nostradamus mycket för läkekonsten i det gamla Egypten, som han ansåg vara ett föredöme när det gällde bland annat hygien och läkarkårens omfattande anatomiska kunskaper.

Det var särskilt pappa notarien och morfar läkaren som försåg den vetgirige unge mannen, född i boktryckarkonstens barndom, med kunskaper. Familjen var inte rik men ändå välbeställd, så man satsade på barnens utbildning och hade möjlighet att köpa en del böcker.

Nostradamus studerade medicin vid universitetet i Montpellier men började sina studier i Avignon i unga år. 1520, då han var 17 år gammal, tvingades dock fakulteten att lägga ner verksamheten eftersom en ny pestepidemi brutit ut i Avignon. Man vet inte vart Nostradamus då tog vägen eller var han tillbringade de närmaste åren. Han skriver själv att han tillbringade större delen av sina unga år med att lära sig vilka medicinalväxter och andra ämnen som kunde användas i läkemedel, och åt att tillverka medicin. Han ska ha vistats i flera trakter, ständigt på språng, för att förstå och lära sig växters och olika ämnens ursprung och användningsområden.

1520-talet var ingen lätt period i Frankrike. Pesten ödelade städer och byar. År 1523 var det så kallt att skördarna frös bort över hela landet. Nostradamus beskriver hungersnödens konkreta följder i flera strofer, bland annat i 1.67:

Den stora svält jag känner närma sig
skall sprida sig tills den drabbat alla,
så stor och långvarig att människor skall slita
roten från trädet och barnet från bröstet.

1525 invaderades Provence av kejsar Karl V som därmed brutit sitt löfte till den franske kungen Frans I. Provence ödelades. Samtidigt fortsatte pesten att härja i städer som Narbonne, Toulouse, Bordeaux och Carcassonne. Kring 1528 var hela Provence drabbat av epidemin. Nostradamus följde pesten från stad till stad och inte bara överlevde utan gjorde sig också behjälplig, outtröttligt arbetande för att bistå de drabbade.
Nostradamus arbetade i detta apokalyptiska inferno där föräldrar övergav sina små barn om de var smittade, där pestsjuka kvinnor dog mitt i förlossningen, där bölderna som växte fram på kroppen gjorde människor galna av skräck, där hundarna gav sig på högarna av ruttnande lik som ingen hade tid att få i vigd jord.

Bilden är en detalj ur »Dödens triumf« målad av Pieter Bruegel d ä, 1562. Foto: Museo del Prado, Madrid

Varför sprang vår hjälte inte så fort han kunde åt andra hållet? Var det hans medicinska intresse som drev honom? Hade han en gudstro som ingav honom hopp och mod trots att alla var överens om att pesten var antingen Guds eller djävulens verk? Var han helt enkelt barmhärtig och drevs av sitt samvete? Det säger Nostradamus ingenting om, men han beskriver hur han använder metoder som »nedärvts i släkten«, metoder som byggde på sträng hygien (han brände allt i de rum där någon dött), isolering av sjuka och medicinering.

Ett av de recept han ordinerade innehöll aloe, klöver, cypressolja och rospistiller. Han skriver också att frisk luft och rent vatten är nödvändigt.
Nostradamus och hans samtida kollegor visste inte att det fanns något som hette bakterier, men de tycks ha varit dem på spåren: många läkare insåg att sjukdomen tycktes spridas från människa till människa via luften, och de misstänkte också att djur som loppor och råttor kunde vara bovar i dramat. Deras empiriska metoder – trial and error, helt enkelt – visade vad som fungerade. Nostradamus konstaterar torrt att rent vatten och isolering tycks hjälpa bättre än rökelse och exorcism.

Hans levnadstecknare ger gärna dramatiska beskrivningar av hur Nostradamus med hjälp av hemliga egyptiska trollformler och häxkonster (inklusive dekokter som innehöll både malda klor från fladdermöss och blod från präster) botade pestsjuka. Med tanke på hur han själv beskriver sitt arbete tycks det snarare ha handlat om engagemang och sunt förnuft.

SAMTIDA PORTRÄTT av ”Nostradamus”: Michel de Nostredame.

Pestepidemin i sydvästra Frankrike nådde sin kulmen 1528. Året därpå antogs Nostradamus som student vid den ryktbara medicinska fakulteten i Montpellier. Inskrivningslistorna finns bevarade, och i dem kallas han Michaletus de Nostra Domina. Nostradamuslitteraturen upprepar gärna att Michel var studiekamrat till François Rabelais. Det är möjligt eftersom Rabelais enligt rullorna tog sin läkarexamen 1537, men det är inte belagt att de verkligen studerade tillsammans.

När Nostradamus tagit sin examen försatte han sig åter på resande fot, men 1533 slår han sig ner i Agen. Där lär han känna César de l’Escalle, mera känd under sitt latinska namn Julius Caesar Scaliger. Deras bekantskap inleds med ett brev från den äldre Scaliger, redan en lärd och aktad man, där denne bjuder in Nostradamus till sitt hem. Scaliger hoppas att Nostradamus kan komma och förströ honom med berättelser från sina resor eftersom han, som han skriver, »är uttråkad som en död råtta« (je m’ennuie comme un rat mort). Det sägs att vänskapen mellan dem tog slut när Scaliger i ett brev berömde sig av att ha fått Erasmus av Rotterdam att dö av harm.

Från den här perioden vet man också att Nostradamus var på plats när pesten bröt ut i Aix-en-Provence och att staden när pesten avtog visade honom sin uppskattning genom att tilldela honom ett slags livstidspension. Nostradamus egna anteckningar om sjukdomens härjningar i Aix är skrivna i form av en läkares sakliga iakttagelser:
»Den bröt ut den sista maj och varade nio månader allt som allt. Människor dog i ett antal som saknar motstycke, i alla åldrar, medan de åt och drack, tills kyrkogårdarna blev så fulla av kroppar att man inte längre kunde begrava dem i vigd jord. De flesta dog i konvulsioner under sjukdomens andra dag, och dessa hade knappast några bölder. De som fick bölder dog ännu fortare. Efter döden var samtliga täckta av svarta fläckar. Sjukdomen var så våldsamt smittsam att det räckte att komma en pestsjuk närmare än fem meter för att själv omedelbart bli smittad och överleva högst sex dagar. Våra vanliga kurer och mediciner hjälper inte. Inte heller hjälper det att kasta ut alla pestsmittade ur staden: sjukdomen sprider sig ändå.«

»En av de märkligaste saker jag såg var en kvinna som satt i ett öppet fönster och sydde in sig själv i sin egen liksäck och började nere vid fötterna. Jag såg likbärarna gå in i hennes hus, och jag följde efter. När jag kom in låg hon död mitt i rummet, med sin liksäck nästan färdigsydd.«

Ögonvittnesskildringen finns i skriften »Traité des fardements et confitures« från 1552; utdraget ovan är översatt av artikelförfattaren.

Från perioden som kringresande läkare i helvetets förgård har Nostradamus också lämnat spår efter sig i arkiven i Bordeaux och Carcassonne liksom i Marseille (1544) och Salon-de-Provence (1547). Allt var inte nattsvart. Under sina resor blev Nostradamus väl mottagen i (de överlevande) borgarnas hem i de städer han passerade, och han skriver med värme om sina samtal med tidens lärda personligheter som Johannes Tarraga, Carolus Seninus, apotekaren Léonard Baudon och advokaten Jean Treilles.

Efter resor till Lyon, Antwerpen och Wien slog sig Nostradamus ned i Salon-de-Provence för gott. Där gifte han sig med änkan Anne Ponsard den 11 november 1547 och fick sex barn med henne, tre döttrar och tre söner. Det var här han kom att skriva sina världsberömda profetior och det var här han blev en aktad medborgare och så småningom utsedd till den franska kungafamiljens livläkare och drottning Katarinas förtrogne. Men det är en annan historia.

 / Anna Carlstedt i Läkartidningen nr 11, 2009.

PESTLÄKAREN. Det fanns knep mot luftburen smitta redan på Nostradamus’ tid. Pestläkarens »näbb« innehöll örter för att filtrera inandningsluften. Det är omtvistat, om det hjälpte över huvud taget. Om inte annat gjorde örterna möjligen att det blev mera uthärdligt att andas.

ÖDESDIGRA PROFETIOR. Nostradamus skrev flera böcker innan han blev berömd som siare. År 1555 publicerades första utgåvan av »Centurier« eller »Les propheties de M. Nostradamus« av förläggaren Macé Bonhomme i Lyon. I verket låter författaren Döden med sin lie svepa kors och tvärs över framtidens värld, ända in i vår tid.

SIAREN PÅ SVENSKA. Nostradamus dystra förutsägelser finns numera även på svenska. Översättningen, som jag gjort tillsammans med Jan Stolpe på Gidlunds förlag, kombineras med originalutgåvans sidor i faksimil.

The Magnificent Seven

Filmtiteln gör sig nog bättre på engelska: ”Sju vågade livet” som den översattes till på svenska, ter sig mera drastisk. Sju till antalet är i alla fall de universitet och högskolor – varav Stockholms universitet – som nu får i uppdrag att göra ytterligare insatser för att vi skall få fler lärare.

Och bristen är stor. Enligt beräkningar kommer
45 – 60 000 lärare saknas inom de närmsta åren, litet beroende på hur man räknar.

Nu öppnar regeringen upp för fler vägar in i läraryrket.

Vi får därför i uppdrag att arbeta med insatser som ska resultera i effektiva och ändamålsenliga utbildningsvägar till lärar- och förskollärarexamen.

I uppdraget ingår att

• Ta fram och använda metoder för att bedöma och validera reell kompetens. Det kan exempelvis handla om kompetens som den sökande har fått genom utbildning eller arbetslivserfarenhet.
• Ta fram och erbjuda kortare ämneskurser inom lärar- och förskollärarutbildning­arna. Kurserna ska bland annat erbjudas till studenter som vill läsa till ämneslärare genom en kompletterande pedagogisk utbildning (KPU), men som saknar en del av de ämnesstudier som krävs. Studierna bör kunna ske parallellt med att studenten läser KPU.
• Utforma och erbjuda påbyggbara kurser som ska höja kompetensen hos de som redan arbetar i skolan, men som saknar lärarutbildning. Det kan exempelvis handla om lärare som inte är behöriga och lärarassistenter. Kurserna ska erbjudas i flexibla studieformer, exempelvis som distansutbildning, vid flera tidpunkter på året och i olika studietakt. Kurserna ska utformas så att de kan tillgodoräknas inom lärarutbildningen. Därmed kan kurserna vara första steget i en lärarutbildning.
• Bistå andra universitet och högskolor med information om hur bedömning av reell kompetens kan göras och hur kompletterande kurser kan utformas.

Umeå universitet ska leda arbetet, som ska genomföras tillsammans med Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Linköpings universitet, Karlstads universitet, Malmö universitet och Högskolan Dalarna.

Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 mars 2022.

Läs mer på Regeringens hemsida här.

”Om inte aporna undervisar förstås” – om lärare och om Lundbergs människosyn

Jag är stolt och ödmjuk inför min nya roll som utbildningsledare vid Stockholms universitet med särskilt fokus på lärarutbildningarna. Inget lätt jobb. Men: jag är omgiven av kollegor som ser verkligen ser problemen, men också är beredda att – på riktigt – göra något åt dem. Sådant väcker beundran och respekt hos mig. Mina kollegor har dessutom en människosyn som jag gillar, och som går ut på att folk kan utvecklas och bli bättre med rätt stöd.

Vad jag däremot har svårt för är den motsatta sortens människosyn. Därför blev jag bara tvungen att skriva ett svar på Lotta Lundbergs inlägg i Svenska Dagbladet i veckan:

Om ”…höjden av svensk dumhet”

Lotta Lundberg skriver att intagningspoängen till Lärarhögskolan är så låg att en apa kan göra högskoleprovet med en tärning – och komma in.  Den kritiken har vi hört många gånger – men frågan är om den ger oss fler bra lärare, vilket sannerligen behövs.

Jag håller med om grundproblemet som Lundberg belyser: Att många av våra studenter vid universitet och högskolor har svårt att klara av sina utbildningar och hoppar av. Detta gäller inte minst vid landets lärarutbildningar.

För att råda bot på lärarbristen skulle det behövas 8000 fler personer som börjar på lärarprogrammen varje år. Men istället minskar antalet något. Detta innebär, sedan flera år, en stark förväntan på våra universitet att ta in långt många fler studenter, vilket de flesta av oss också gör. Alla som jobbar med våra lärarutbildningar vet att de är riktigt tuffa, vilket dessvärre också gör att många inte klarar dem. Och då är frågan vad som händer med intagningskraven? Detta svåra dilemma finns hela tiden med i dialogen mellan lärosätena och regeringen.

Lundberg skriver att framtidens lärare finns bland de som tar studenten med en diagnos, och att detta är ”dumheten i sitt yttersta prydno.”

För mig, lärare i tredje generationen, är likhetstecknet mellan ”diagnoser” och dumhet ytterst obehagligt. Jag anser också att det är helt fel. Tänk om alla nobelpristagare som har en eller annan diagnos hade fått höra att de inte borde läsa vidare eller bli lärare för att de har en diagnos och därmed är dumma?

Skall vi komma till rätta med lärarbristen räcker det inte med ytliga, svepande och rent av osakliga fördömanden.

Tack och lov är vi många som jobbar för högtryck, dels för att attrahera fler att söka, och dels för att ständigt göra själva lärarutbildningarna bättre. Och det gör vi i nära samarbete med forskningen men också med yrkesverksamma lärare och de myndigheter som har ansvar för skolan.

Jag mötte en oerhört engagerad student häromdagen. Han blir snart klar som ämneslärare på gymnasiet. Han har en ADHD-diagnos. Han har också toppbetyg, och blev oerhört uppskattad under sin verksamhetsförlagda utbildning på en skola (det vi förut kallade praktik), av både elever och framtida kollegor. När jag tänker på honom skaver Lundgrens avslut i mig: ”Om inte aporna undervisar förstås.”

Min egen farmor, som var lärare i hela sitt yrkesverksamma liv, hade en annan inställning. Hon sa alltid ”man lär, så länge man har elever”. Och ja, hon hade också en diagnos.

Om du vill kan du läsa min artikel, som publicerades i SvD den 21 juli, här. Och där finner du också Lundbergs svar till mig.

 

 

 

 

Dags att ge upp… eller?

HELT utan andra jämförelser, givetvis, fick jag frågan om hur det varit för mig som kvinnlig ledare i olika roller. Frågan ställdes i kölvattnet av både #metoo och diskussionerna om Svenska Akademin som nu ligger i ruiner. Jag har haft en del roller som ledare. Ofta som förtroendevald ordförande: för Svenska Röda Korset, för paraplyet Forum för idéburna organisationer med social inriktning och för IOGT-NTO. Men också som vice ordförande, forskare, lärare, ansvarig för olika ledarskapsprogram och så vidare.

När det gällde IOGT-NTO, där jag var dess första kvinnliga ordförande, så hade jag ett enormt stöd. Visst fanns det konflikter, men oftast konstruktiva sådana. Men jag har andra, betydligt jobbigare erfarenheter av att komma som ”yngre” kvinna, utifrån, till miljöer dominerade av män som låtsas vilja ”hjälpa ombord” men som är noll intresserade av att stötta och dela makt. Jag har lärt mig mycket genom åren. Men har sett det SÅ många gånger: Att en organisation får för sig att bara man ”blir av” med den ”jobbiga” kvinnan som försöker förändra och utveckla, så kommer minsann allt bli bra… Tänker på t ex Anna Kinberg Batra, Veronica Palm, Kristina Axén Olin, Birgitta Olsson och SÅ många andra inom politik och övrigt civilsamhälle. För att inte tala om näringslivet…
Känner en enorm trötthet just nu, i denna värld där personer som Trump väljs till ledare – och/eller få sitta kvar. Gång på gång, oavsett brott mot anständighet, överenskommelser, stadgar eller lagstiftning. Vi får hjälpa varandra och övertyga oss själva om att världen fortfarande går att förändra. Och hjälpas åt att välja ledare med civilkurage, medmänsklighet och tro på demokratin. Och vi som ledare – inom akademi, företag, föreningsliv och politik – behöver också fundera: när vi vill få in ”nytt blod” i gamla anrika organisationer: Är vi då beredda att ge stöd, eller förväntas personen som kommer kunna och förstå kulturen, ”språket”, det som ”sitter i väggarna”. Och när vi säger att vi vill ha förändring och utveckling: menar vi det? Slutligen vill jag slå in en öppen dörr och säga att det inte alltid är en könsfråga. Det har funnits så många män som stöttat och så många kvinnor som lagt krokben. Men självklart handlar det i stora delar om ett problem sprunget ur patriarkala maktstrukturer. Som jag säkert själv också upprätthållit och bidragit till, av okunskap och feghet.

Om Metallica. Och om varför det måste vara en svart Pontiac Trans Am från 1982.

Jag har ju redan kommit ut ur garderoben som trash-metal-fan. Familjen och bekantskapskretsen skäms, jag vet, men jag älskar ändå band som Overkill och Kreator. Och det största av alla förstås, rockens svar på Beethoven: Metallica. Plattorna Master of Puppets och Reign in Blood (dock inte Metallica utan Slayer) är världens bästa. De i min närhet som förfasar sig över detta brukar, utan att blinka, tycka att en kan gå på teater och se Macbeth eller på operan och se Lucia di Lammermoor. FAST DET ÄR PRECIS SAMMA SAK. Bara en annan genre.

Nu när Metallica får Polarpriset kanske fler upptäcker dem – och inte minst hur nära de ligger andra mästare som Tjajkovskij, Bach, Händel och Wagner.

Delar med mig av Metallicas poesi nedan. För den hugade kan mästerstycket också avnjutas på Youtube här.

So close, no matter how far. Couldn’t be much more from the heart. Forever trusting who we are and nothing else matters

Never opened myself this way. Life is ours, we live it our way.

 All these words I don’t just say and nothing else matters

Trust I seek and I find in you. Every day for us something new . Open mind for a different view and nothing else matters.

Never cared for what they do. Never cared for what they know, but I know

So close, no matter how far. Couldn’t be much more from the heart. Forever trusting who we are and nothing else matters.

…and I know, that nothing else matters-.

Så, det var musiken det.  Nu kan jag lika gärna komma ut ur garderoben på ännu ett område som de närmast sörjande, redan hårt prövade, ändå känner till.

Det hör ihop med min kärlek till Metallica. Tung musik kräver en tung bil.

Jag älskar tunga bilar. Och det ligger i släkten. Att köra fort med många hästkrafter är underbart. Och jag ryser av välbehag när jag minns hur jag och pappa lyssnade på hans LP (ungdomar, det var lite som Spotify fast av plast) med MOTORLJUD från Daytona, LeMans, Estoril… Ljudet av en mullrande V8 ger mig ofelbart gåshud. Min farbror hade en fin bilverkstad och mekade rallybilar åt tidens storheter. Och vilka bilar! När jag var liten hade jag en röd gläsande jacka det stod STP på och att följa med på motortävlingar var ren njutning. Jag älskar ljudet, doften av olja och bensin, stämningen, allt. Det kan vara cross cart, speedway, Formel3, STCC, folkrace, dragracing. Det spelar ingen roll. Det blir Gälleråsen, Mantorp och Kinnekulle Ring alldeles för sällan.

JA, JAG VET ATT MOTORSPORT ÄR FÖRKASTLIGT UT MILJÖSYNPUNKT, ATT BRANSCHEN HAR JÄMSTÄLLDHETSPROBLEM, ATT DET ÄR EN RIKEMANSSPORT, ATT DEN SPONSRAS AV LJUSSKYGGA INDUSTRIER, MEN ÄNDÅ!

Nu har jag ett roligt projekt, på ett par års tid, att köpa en sommarbil. Och då måste det vara en svart Pontiac Firebird Trans Am med en guldörn på motorhuven. Att se en sådan bakifrån på nära håll, med motorn i gång. S***n i gatan.

Går det inte lika bra med en vit då? Det hade vi ju när jag var liten? Nej, en svart skall det vara. För det är en sådan (en Trans Am från 1979) som Daryl Hannahs rollfigur kör i filmen Kill Bill. De som förfasar sig över att jag gillar hårdrock brukar också förfasa sig över att jag gillar Quentin Tarantinos filmer. Samtidigt som de gärna går och ser en Shakespearepjäs där ALLA dör… Mitt tips till dem är att Kill Bill är samma sak som Hamlet, bara en annan genre… Tarantinos filmer är INTE, jag säger INTE våldsförhärligande. De är superfeministiska metaforer och ett mycket snyggare sätt att säga ”ta ingen skit” och att våra erfarenheter gör oss starka. Hans verk är inte bokstavliga. de är bildliga. Som all stor, angelägen konst. Hade Tarantino levt under antiken hade han skrivit grekiska tragedier. Men nu gör han inte det. Och hans hjältinnor kör förb****t snygga bilar. Eat that.

PS Det var 1982 som Pontiac införde ett nytt insprutningssytsem, the cross-fire injection, på sina Firebirds. Därför gillar jag dem. Och till dem som undrar: Trans Am är en variant av Firebird men betraktas ofta som egen modell.

 

 

 

Nu är vår forskningsöversikt här: Men mycket mer behövs fortfarande!

Hos oss på Nationella samordnaren är vi nu klara med den forskningsöversikt som Amir Rostami och Christofer Edling hållit ihop arbetet med, men där en rad forskare medverkar: Bland andra Lisa Kaati (FOI), Heléne Lööw (Uppsala universitet) och Jerzy Sarnecki (Stockholms universitet och Högsksolan Gävle). Syftet har varit att ge en översikt över en del av den forskning som bedrivs när det gäller våldsbejakande extremism, men också att visa på vilken forskning som fortfarande saknas/behöver utvecklas.

Du kan ladda ner den bland Statens offentliga utredningar (SOU 2017:67).

http://www.sou.gov.se/?s=SOU+2017%3A67&limiter=allt

Jag tänker ofta, i min egen forskning inom humaniora och tidigmodernt civilsamhälle, på följande citat:

If we forget how to engage scientifically with the world, then it will punch us in the face…                      Robert D. Putnam

Den engelske filosofen Bacons uttryck – kunskap är makt ­– har hunnit bli slitet under de sekler som gått sedan han myntade det. Det äger fortfarande sin giltighet, men det gör också det omvända påståendet, som hans efterföljare Foucault laborerar med: Den franske filosofen menade ju att makt är kunskap, och framför allt att makten strävar efter att inhämta den kunskap den anser sig behöva för att inrätta eller upprätthålla ett system. Denna strävan kan leda till gott: Som när FN:s generalförsamling till slut, utifrån sin samlade kunskap och erfarenhet, kungjorde den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna för snart 70 år sedan. Samma strävan har också lett till ont, som när den kunskap som vetenskapen genererar inte passar maktens agenda. Vår historia är full av avrättade (som Bruno) och tystade (som Galilei) vetenskapsmän. Men vi behöver inte gå så långt tillbaka som till renässansen. I nazismens Tyskland, åren före den historiska kungörelsen i FN, förkastades stora delar av världens vedertagna kunskap till förmån för ”arisk fysik”.

Idag leds åtminstone en av världens stormakter av en man som öppet föraktar och förkastar vetenskapliga rön, samtidigt som andra länder helt förbjuder sådant som anses oförenligt med en viss religion. Att inte bara tillåta utan också främja och skapa förutsättningar för kunskapsbildning – även sådan som kan vara kontroversiell och/eller utmanande för oss som har inflytande – är en livsnödvändig del av en vital demokrati, och av det öppna och toleranta Sverige vi vill ha, med åsiktsfrihet, fria medier och fri forskning.

Den nationella översikt du nu har framför dig är skriven på initiativ av oss hos den Nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

I syfte att bidra till att stärka och utveckla konkreta insatser och relevant forskning om våldsbejakande extremism, samt göra analyser och forskning till praktisk tillämpbar kunskap för kommuner och lokala aktörer som arbetar med att utveckla och genomföra förebyggande insatser, har samordnaren inrättat ett nationellt nätverk av experter. Dessa experter har samlats i två olika forum, ett nätverk av forskare och ett nätverk av praktiker. Vi vill främja praktikernära forskning och även stimulera den så viktiga tredje uppgiften – samverkan med det omgivande samhället – som alla svenska lärosäten får anses ha.

I en tid som denna är behovet av källkritik och fri forskning kanske större än någonsin. Vi är inne i stora förändringsprocesser såväl lokalt som globalt, av vilka flera säkert är positiva. Men vi ser också tecken på ökad nationalism, social oro, faktaresistens och politikerförakt. Hela vårt samhälle tycks vara inne i en ganska plågsam strid om vilka värderingar som skall gälla. I en tid som kräver engagemang, medmänsklighet och tolerans ser vi hot och hat få fäste. I en sådan tid behövs fria tankars rum. Vi behöver få pröva våra idéer och bryta våra åsikter mot varandra. Vi behöver stärka demokratin i en gemenskap som utvecklar men också utmanar och provocerar, och vi behöver goda samtal. Vi vet att fri debatt med högt i tak kan utgöra en motkraft till antidemokratiska och främlingsfientliga tendenser. Men då gäller det att de starka åsikter som yttras i diskussionen, också bygger på fakta och kunskap.  Här har vi alla en roll att spela.

När det gäller Samordnaren skall vi, enligt de tilläggsdirektiv vi fick 2016, särskilt bidra till att stärka och utveckla konkreta insatser och relevant nationell och internationell forskning om våldsbejakande extremism. Vi har ett ansvar för att kunskap tas fram, och vi samarbetar med en rad myndigheter (inklusive lärosäten) och andra organisationer som substantiellt bidrar till denna kunskapsuppbyggnad.

Denna översikt är ett led i att uppfylla vårt uppdrag, och jag vill varmt tacka alla medverkande forskare som sammantaget så starkt bidrar till att forskningen går framåt.  

Kunskap – och mer forskning – behövs vare sig det handlar om hur vi ännu bättre kan stärka demokratin, motverka att personer ansluter sig till våldsbejakande extremism eller underlätta att personer lämnar sådana miljöer. Vi behöver hela tiden mer kunskap om den våldsbejakande extremismens omfattning, olika uttryck och strukturer: Om vi inte vet hur det ser ut kan vi heller inte föreslå relevanta åtgärder, varken när det gäller det breda förebyggande arbetet eller det som i andra änden handlar om att förhindra och försvåra. Vi har fortfarande lång väg att gå, och mycket mera forskning behövs. Denna brett upplagda nationella översikt, i form av en SOU 2017:67, vill utgöra ännu en pusselbit till kunskapsbyggandet i demokratins tjänst.

Vilket är det största hotet mot vår demokrati? Och VEMS ansvar är det att värna den?

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle vågat se Stéphane Hessel i ögonen? Jag återkommer till honom och vem han var, men först:

Deltagandet i årets kyrkoval var större än det brukar, och vi närmar oss valåret 2018.

Vad innebär det att stå upp för ett öppet och tolerant samhälle? Att värna mångfalden och vår demokrati? Till vardags och när det är dags för val?

Jag har en tonåring hemma som ofta demonstrerar. Vilka hen demonstrerar med spelar i sammanhanget mindre roll: det viktiga för mig är att de jag har privilegiet och ansvaret att uppfostra, vill demonstrera: Idag, eller en annan gång. Men att de på riktigt tror att världen fortfarande går att förändra. Och med demokratiska medel, utan att ta till våld. Vilken politisk färg jag själv har är det nästan ingen som vet. Och ännu färre vet hur jag röstade i de senaste valen. Gott så, med mitt nuvarande uppdrag. Men påminner gärna om vilka som utsåg mina företrädare: Det var Reinfeldts regering som utsåg Mona Sahlin (s) , och Löfvens regering som utsåg Hillevi Engström (m). För mig är det en stor poäng att samordningen av insatser för att värna demokratin faktiskt skär över blockgränserna.

Våldsbejakande extremism – oavsett vilken form den tar sig, och oavsett vem våldet och hatet drabbar – är ett allvarligt hot mot vår demokrati. I mitt nuvarande uppdrag får jag dagligen rapporter om människor som avstår (eller överväger att avstå) från att utöva sitt politiska engagemang på grund av rädsla. Som tur är kommer lika många rapporter som vittnar om att människor inte ger upp.

Men vid sidan av våldet, rasismen  och hatet finns också ett annat allvarligt hot mot vår demokrati: likgiltigheten. För mig är detta: människor som faktiskt inte bryr sig – ett damoklessvärd. Jag har skrivit om det svärdet  förut:

Damokles var anställd vid hovet i Syrakusa under antiken. Vid ett gästabud utsattes han av kungen för att bli sittandes med ett skarpslipat svärd, som hängde i ett enda hårstrå, över sitt huvud. Detta sedan han åtrått kungens plats. ”Damoklessvärd” har blivit ett bevingat uttryck för överhängande fara. Cicero använde det, liksom Shakespeare i Henrik IV, och Kennedy när han talade till FN om ”Damokles kärnvapensvärd”. Det dyker fortfarande upp i populärkulturen: Lou Reed och Judas Priest sjunger om Sword of Damocles och vi hittar det i anime och spel. Hur skulle det damoklessvärd som, bildligt talat, hänger över våra huvuden idag, se ut?

Ja, det beror förstås på vilket politiskt perspektiv du har. Någon skulle kanske säga den ökade populismen och polariseringen. I mitt uppdrag ser jag, utifrån de underlag SÄPO ger, vilket hot den våldsbejakande extremismen på allvar utgör. Du skulle kanske framhålla helt andra saker.

Men frågan är om inte även likgiltigheten hänger som ett svärd, i ett enda hårstrå, över våra huvuden?

Av de sju dödssynderna har likgiltigheten – acedia på latin – ofta ansetts vara den värsta. När en slutar bry sig och tänker att ingenting spelar någon roll: Det är kanske då en upphör att vara en människa? Under antiken och medeltiden fanns det gott om skildringar av människor som dukar under för likgiltigheten, acedia. Men ser en sig omkring idag så är lika många drabbade nu som då.

Nästa år går vi till val i Sverige. Hur många kommer att orka gå och rösta? Och hur många av oss tror, på riktigt, att just vårt engagemang spelar någon roll och att det faktiskt går att ändra på saker med hjälp av politiskt engagemang?

Nästa år är det också 70 år sedan deklarationen om de Mänskliga  Rättigheterna antogs i Paris. En av de som höll i pennan var Stéphane Hessel.

Jag har skrivit här tidigare om hans oväntade franska boksuccé som kom för några år sedan. Egentligen är den bara ett litet häfte, som just handlar om att vägra vara likgiltig. Den tunna lilla boken som heter Indignez-vous (ungefär BLI UPPRÖRD!”) är skriven av just Stéphane Hessel. Han dog dessvärre häromåret, men ägnade sig ända in i kaklet bland annat åt att protestera mot – vad han ansåg – den inhumana franska migrationspolitiken. Då hade Hessel hängt med ett tag. Han föddes i Berlin 1917, kom till Frankrike, fick uppdrag av general de Gaulle att organisera motståndsrörelsen, hamnade i koncentrationsläger där man misslyckades med att ta kål på honom, blev diplomat.

Tänk att ha varit med och formulerat FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Artikel 1 lyder:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

En av författarna 1948, Stéphane Hessel, var 93 år när han häromåret skrev den där tunna lilla boken på 30 sidor, där han uppmanar oss alla att slåss mot likgiltigheten.

Vem, av dagens anonyma näthatare som vet precis hur allt skall lösas men som aldrig skulle ställa sig upp och göra något i verkligheten för att förändra världen, skulle våga se honom i ögonen?

Vems ansvar är det att värna demokratin? Och att slåss mot likgiltigheten?