Hur känns det att bli förbundsordförande?

När jag, på IOGT-NTO-rörelsens kongresser i Göteborg, för första gången gå upp i talarstolen som IOGT-NTO:s förbundsordförande – hur kändes det? När jag skulle försöka beskriva det valde jag att använda fyra ganska laddade (högtravande, skulle en del säga) ord:

• tacksamhet, ödmjukhet, stolthet och mod.

Det första ordet var alltså tacksamhet. Tacksamhet över att jag har fått detta förtroende. Förtroende är ingenting som man själv kan skaffa sig – det får man, om man har förtjänat det. Jag hoppas att IOGT-NTO:s medlemmar ska känna, även efter kongressen och under lång tid framåt att de aldrig behöver ångra det förtroende de gett mig.

Jag kan inte lova 26 år i IOGT-NTO:s förbundsstyrelse men jag kan lova att de år jag lägger av mitt liv på detta kommer att innebära ett hundraprocentigt engagemang från min sida.

Att vara förtroendevald – det innebär att ha förtroende som uppdrag. Jag har svårt att tänka mig något finare – eller något mera uppfordrande.

Vilket leder till det andra ord som kommer för mig, nämligen ödmjukhet. Det är knappast något sjunkande skepp jag tar över. Jag nämnde i mitt tacktal till Sven-Olov Carlsson, som nu avgår efter 26 framgångsrika år i ledningen, de framgångar som IOGT-NTO har haft under hans tid. Det är ett omfattande och förpliktigande arv vi i den nya styrelsen har fått att förvalta.

När jag tänker på de stora namnen i raden av förbundsordföranden sedan sammanslagningen 1970 – Sven-Olov Carlsson. Kjell E Johansson. Rolf Persson. Olof Burman… så är det lätt att bli skräckslagen. För att inte tala om de legender som lett olika grenar av vår rörelse. Olof Bergström. Edvard Wavrinsky. Ruben Wagnsson. Och så min egen favorit, Andreas Wilhelm Styrlander som verkade i mina hemtrakter uppe i Ådalen och som varit en inspirationskälla för mig.

Att sätta mitt namn i den raden av ikoner som verkat inom rörelsen känns förstås ganska orimligt. Jag är också medveten om de stora utmaningar vi tillsammans har framför oss och att det inte är något lätt uppdrag jag axlar: Mot oss har vi en alkoholindustri med enorma resurser som de kan lägga på att vilja få människor att dricka mer. Internt har vi svåra och viktiga diskussioner att föra: om vår värdegrund, om hur vi håller demokratin levande, om hur vi blir en riktigt modern folkrörelse som förhåller sig till den tid vi lever i.

Vi har ett stort arbete framför oss för att växa och bli flera. Vårt lokala utvecklingsarbete kräver kraft och mod om det verkligen skall gå framåt. IOGT-NTO måste förnyas, men vi får inte bli historielösa. Den strategi för IOGT-NTO 2010-2015 som vi precis har antagit är en gigantisk utmaning om vi läser vad som faktiskt står där och inser vad som måste göras, i verkligheten, om vi ska lyckas. Det kommer att kosta på alla möjliga sätt, och vi måste visa mod!

När jag ser dessa utmaningar så är det klart att jag känner stor ödmjukhet inför uppgiften. Men – och här kommer jag till nästa nyckelord – jag känner samtidigt stolthet. Och det är när jag tänker på vilka förutsättningar jag har att klara mitt uppdrag tillsammans med många andra. När jag vet vilka medlemmar den här organisationen har. När jag vet vilka förtroendevalda vi har, varav jag har sett många i aktion här på kongressen. När jag vet vilket oerhört bra kansli vi har! Dessutom har IOGT-NTO många bra samarbetspartners som vill samma saker som vi.

Tillsammans ska vi klara att nå de tuffa mål vi har satt upp för IOGT-NTO 2015:

• IOGT-NTO är en stark folkrörelse.  
• IOGT-NTO är välkänt
• IOGT-NTO är en aktiv samhällsaktör
• IOGT-NTO bidrar till en minskad alkoholkonsumtion
• IOGT-NTO har synliga och ändamålsenliga lokaler
• IOGT-NTO är självfinansierat