Ifrågasättandets nollpunkt

imageVad menas med det? ”Ifrågasättandets nollpunkt?” Jag återkommer till det i slutet av inlägget.

Före jul nåddes vi av beskedet om ännu ett attentat, denna gång i Berlin. Och så Istanbul. Världen brinner på många håll. 65 miljoner människor befinner sig på flykt undan krig och förföljelse. Och våldsbejakande extremism och terror är ju inget nytt fenomen. Om vi ser tillbaka i historien har det tagit sig många olika uttryck, kopplat till en viss religion eller inte. Det räcker att nämna de stora religionskrigen under renässansen, våra världskrig eller den irländska historien för att bara ta ett par exempel.

Det är med ödmjukhet jag tackat ja till Kultur- och Demokratiministerns fråga, om att under 2017 vara Nationell Samordnare av insatser för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Detta svåra och oerhört komplexa arbete är konstant och inbegriper alla delar av samhället. Terror är gränsöverskridande och så måste även vårt förebyggande arbete vara, både över nationsgränser och över kommungränser.

Ingen individ kan själv ha all den sakkunskap som krävs för att lösa den uppgiften. Men jag känner mig trygg med den expertis som finns hos alla mina medarbetare i kommittén, hos de expertnätverk som myndigheten har och den referensgrupp som byggts upp. Och, inte minst, den enorma kunskap och erfarenhet som finns ute i vårt land lokalt, hos kommuner, skola, polis och föreningsliv. Jag brinner för samverkan och har lett, organiserat och initierat samarbete mellan ideella organisationer och det offentliga (från lokal till global nivå) i många år. Jag är en lagspelare som inte tror att jag själv behöver stå för all expertis, utan gillar att jobba med människor som kan andra saker än jag själv, och som gärna har en helt annan bakgrund. Dessutom tror jag på det livslånga lärandet: Om alla som började ett nytt jobb eller uppdrag förväntades vara fullfjädrade första dagen, skulle det nog inte ske så mycket utveckling och förändring.

Vi har lagt det mörka 2016 bakom oss för att istället vända blicken mot framtiden och 2017. Mina båda företrädare, nu senaste Hillevi Engström, har tillsammans med övriga byggt upp en gedigen verksamhet. När Samordningsfunktionen inrättades 2014 menade många kommuner att detta endast var något för brottsbekämpande instanser. Nu vet alla att det krävs insatser från alla parter i samhället. Och att det gäller att arbeta förebyggande samtidigt som man försvårar och förhindrar. Detta gäller insatser mot såväl vänsterextrema autonoma rörelser, högerextrem vit makt-miljö och islamistisk våldsbejakande extremism.

En internationell utblick är nödvändig. Montaigne skrev i sina essäer för snart 500 år sedan att det inte räcker att studera, man måste resa också. Först då kan man förstå andra kulturer, och att det finns andra sätt att göra saker. Och då kan man bli en mera tolerant och öppen människa. Sverige har mycket att lära av andra länder. Samtidigt skall vi vara stolta över det vi gör här: när jag besökte mitt andra hemland Frankrike senast i oktober, träffade jag bland annat de som lett insatserna efter attentaten i Paris och Nice under det gångna året. De framhöll Sverige som en förebild när det gäller att arbeta förebyggande, och att få till ett bra samarbete mellan det offentliga och föreningslivet, inte minst lokalt. Flyktingsituationen förra hösten lärde mig ännu mera av hur vi behöver arbeta när det krävs stora och svåra insatser av alla delar av samhället, och hur man får till samarbete på alla nivåer.

Mina egna resor har också lärt mig mycket, inte minst de jag har gjort i min roll som förtroendevald under det senaste året till bland annat SydSudan, Sudan, Libanon och Syrien. Bilden är från staden Homs, som före kriget var en vacker, blomstrande stad av Stockholms storlek.

För mig finns ett före och ett efter dessa resor. Jag vet hur konsekvenserna av våldsbejakande extremism ser ut. Oavsett om det gäller barn som precis upplevt ännu en bilbomb på sin gata, en BB-avdelning som just totalförstörts eller vad som sker med människor som levt mitt i kriget i flera år. Exemplen kan radas upp. Men mina egna upplevelser än inte de viktiga.

Hot, hat och våldsbejakande extremism är ett faktum. Det vet alla som tvingats fly från den, oavsett sammanhang. Det vet de som förlorade sina barn på Utøya och det vet de som förlorar sina barn för att de reser iväg för att ansluta sig till Daesh.

Men det finns också, å andra sidan, ett enormt engagemang hos personer och organisationer som gör skillnad för sina utsatta medmänniskor. Varje dag. Arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism fortsätter nu oförtrutet ute i Sveriges kommuner. På nationell nivå arbetar många hårt för att stötta de skickliga aktörer som verkar för ett inkluderande och demokratiskt samhälle, och under 2017 fördjupas detta arbete ytterligare. Nationella samordnaren planerar exempelvis att tillsammans med landets länsstyrelser bjuda in till regionala konferenser för att förse kommunerna med mer praktiska kunskaper av att arbeta förebyggande mot våldsbejakande extremism. Mer utbildning kommer också på plats, samt arbetet med att sprida goda erfarenheter arbetssätt och resultat.

Men vem är då Anna? Jag är en idéburen ledare samt forskare inom humaniora och civilsamhälle. Mitt Alma Mater är Stockholms universitet där jag disputerade 2005, men är nu affilierad forskare vid Ersta Sköndal högskola och ingår sedan 1999 i en forskargrupp vid Sorbonne i Paris: En filosofie doktor som gillar att utföra franska verb. Min egen forskning fokuserar just nu på dagens humanitära utmaningar ur ett historiskt perspektiv. Jag har bland annat studerat, med mina kollegor på t ex Sorbonne, de ansatser till ett civilt engagemang som växte fram under renässansens religionskrig: En extremt mörk tid då man brände toleranta humanister på bål, med deras böcker som bränsle. Då fanns varken yttrande- eller religionsfrihet i Frankrike. Men de var bland de första att införa det! 1598 kom Nantes-fördraget, västvärldens första försök till religionsfrihet. Och med franska revolutionen kom yttrandefriheten. Man tänker att det hänt en del sen dess, även om det ser mörkt ut just nu på många håll.

Till mina senare förtroendeuppdrag hör att leda Svenska Röda Korset, IOGT-NTO och Forum för idéburna organisationer med social inriktning, den senare en paraplyorganisation som bland mycket annat byggt upp Volontärbyrån, medverkat till Överenskommelsen och IOP-modellen (Idéburet Offentligt Partnerskap).

Jag är för övrigt en frankofil värmländska som växte upp i Ångermanland men som blivit inbiten stockholmare och parisare. Jag gillar att förändra världen ihop med andra, att forska, att vara i Ångermanland och Frankrike, att vandra och att åka skidor på längden. Andra passioner är att dela musik live med min flock, boxas (men bara på låtsas på Friskis) och motorsport.

Tillbaka till där blogginlägget började: Den franska filosofen (med mera) Julia Kristeva skrev såhär i Le Figaro strax efter attentatet mot Charlie Hebdo:

La tolérance n’est que le degré zéro du questionnement, qui ne se réduit pas au généreux accueil d’autrui des autres, mais les invitent a se mettre en question eux-mêmes…

Det vill säga att toleransen bara utgör ifrågasättandets lägstanivå: Den låter sig inte reduceras till ett generöst mottagande av den andres ståndpunkter, utan bjuder snarare in till ett ifrågasättande av sina egna.

Detta kunde vara något att reflektera över för alla som recenserar andras åsikter. På sociala media, till exempel.

Det här inlägget postades i Personligt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Ifrågasättandets nollpunkt

  1. Lena Hardin skriver:

    Anna!
    Du är en stjärna på konstens himmel! Så klok, ödmjuk och dessutom är du trevlig också! 😉
    Jag är helt övertygad om att du är rätt person för detta uppdrag!
    Stort lycka till och var rädd om dig!
    Passar också på att önska dig och din familj en riktigt God Jul och ett Gott Nytt 2017!
    Kram Lena! 🎅❤️🎅

  2. Berit Mahmoud skriver:

    Jaak vill läsa om turkministern Mechmet ”Milli Gurus” Kaplans. Vart finns dä?
    Vad tycker du om judarna? Mel Gibson sa de starta alla krig? Vad tycker du?

  3. Nils-Erik Nilsson skriver:

    Jag har läst, behöver fundera före kommentera. Nyfiken på kommentarer från kommuner. Vad tycker de om ifrågasättandets nollpunkt?

  4. Frank Eberhardt skriver:

    Väl skivet. Önskar dig all framgång och samtidigt en god jul och ett gott nytt år.

  5. Thomas skriver:

    Men är det inte konstigt….detta eviga skyddande av islams extremister…..
    VEM FAN BRYR SIG OM VAD SOM HÄNDE FÖR 500 ÅR SEDAN ?! eller under renässansen!??? va fan är det för en snurrig kärring som nu blivit tillsatt att ”skydda” Sverige??
    Håll dig till dagens fakta…..o försök inte förringa fakta med svammel..man skäms innerligt över er inkompetens !

    ”Om vi ser tillbaka i historien har det tagit sig många olika uttryck, kopplat till en viss religion eller inte. Det räcker att nämna de stora religionskrigen under renässansen, våra världskrig eller den irländska historien för att bara ta ett par exempel.”

  6. Adam Green skriver:

    Det hade ju varit väldigt smidigt ifall alla i Sverige levde efter devisen du framför ovan, om ifrågasättandets nollpunkt. Det är så vitt jag kan bedöma ungefär där de som utsett dig till samordnare mot terrorism hamnat. Du verkar verkligen vara en snäll och bra person på alla sätt och vis, men tycker du att du hamnat rätt nu? Du själv har ju också ett ansvar när du tackade ja till uppdraget. Har du följt Magda Gads rapportering? Hon är på plats där IS verkar, och har verkliga insikter i hur IS fungerar. Citat från hennes rapportering:

    Jag vet att detta är väldigt kontroversiellt att skriva men nu gör jag det ändå.
    Jag har rapporterat från IS-fronten i Irak sedan juni, jag har följt offensiven mot Mosul sedan den inleddes 17 oktober, jag har varit med i strid mot IS och jag har träffat tillfångatagna IS.
    Jag har sett deras massgravar, träffat dem som överlevt och har hundratals vittnesmål från civila som levt under IS.
    Och min slutsats är följande:
    Västvärlden är för civiliserad för att förstå och bekämpa detta.
    Det finns fortfarande folk i väst som blir förvånade av att IS bombar sönder allt och även bebisar.
    Det finns fortfarande sådana som tror på rehabilitering av IS och att man kan prata med dem om att öppna korridorer för civila och så vidare
    Glöm allt det där.
    IS gör inga misstag när de skjuter in granater mot bebisar, när de skjuter barn som öppnar dörren i huvudet, när de spränger bilbomber i barnfamiljers hem.
    Det är tvärtom en militär taktik.
    De vet att människors, även soldaters, reaktion är att hjälpa skadade barn.
    Och när folk då springer för att hjälpa – så blir de skjutna.
    IS intar sjukhus där det finns patienter och personal och gör om dem till stridspositioner.
    De tränar sina egna barn i hur man avrättar människor genom skjutning och halshuggning.
    De sörjer inte sina döda eftersom de tror att döden är bättre än livet.
    IS har också all modern utrustning, som drönare, gps, sociala medier, propagandafilmer.
    I motsats till Hitler och andra diktaturer döljer de inte sina krigsbrott och folkmord utan skryter om dem på internet.
    De har de modernaste handeldvapen som finns, de har samma pansarfordon som Navy Seals (MRAP:s), de har stridsvagnar och kulsprutor och raketer och granatartilleri.
    De har hög militär kompetens, från bland annat Saddam Husseins tidigare elitförband och veteraner från Afghanistan och Tjetjenien.
    De har japaner som bygger teknik åt dem.
    De har underrättelsetjänst, tingsrätt och driver in skatt.
    Dessutom använder de medeltida metoder som halshuggning, bålbränning, korsfästning, dränkning, skära av händer och tungor.
    Och metoder som strider mot krigslagar som kemisk gas och självmordsbombare.
    Allt för att upprätthålla skräckväldet.
    Västvärlden har helt enkelt kommit för långt bort från detta för att förstå – och kommer aldrig heller få det inrikespolitiska stöd som behövs för att sätta in något emot detta.
    (Och det här att ”rebeller” och moderata FSA skulle ha hållit Aleppo – glöm det. FSA radikaliserades för många år sedan och ”rebeller” är inget ord för att benämna till exempel al-Nusra och andra tidigare al-Qaida-grupperingar.)
    Tyvärr kommer i dag politik före liv.”

    Slut citat. Tycker du verkligen att du är rätt person att hantera den här typen av människor? Tror du verkligen att du kan bemöta dem med förståelse och vägar tillbaka in i samhället?

    Som tur är så har drevet mot dig i den här rollen redan börjat. Förhoppningsvis så inser du att de som tillsatte dig begått ett allvarligt misstag redan nu och avgår inom kort. Eller så väntar du, och ger därmed de Jihadister som finns i Sverige ytterliga tid att växa sig starkare.

    Jag mår dåligt över hur illa den Svenska förvaltningen har kommit att fungera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s