Jag kurar skymning med utsikt över Åresjön. Är trött med glad efter ett bra möte med IOGT-NTO:s förbundsstyrelse men är också drabbad av melankoli. Åre har ju en stor plats i mitt hjärta eftersom jag tillbringade många fina skiddagar här med min familj när jag var liten och tonåring. Det är alltid svårt med de fina minnena av mamma. De har svarta sorgkanter. Men jag bestämmer mig för att låta det fina ta plats: Hur vi satt och solade i snön vid foten av Åreskutan med filtar omkring oss. Hur vi gick till en fin liten affär inne i byn och köpte örhängen som föreställde Storsjöodjuret. Hur vi hade med oss Ulf Lundells böcker för att på plats kunna skratta åt hans romanfigurers halsbrytande äventyr i Snobbrännan och i Röda Rappet.
Mamma åkte inte skidor, men hon följde med till Åre. När vi kom hem från backen, med ont i knäna och lyckliga av snön, la hon handen över ögonen för att se oss i soldiset och undrade om vi hade haft det bra. Goda dagar.
Nu kryper höstmörkret över de gula björkarna vid sjön och snön har lovat att kanske komma över Åreskutan i natt. Jag går för att äta middag med mina goda styrelsekollegor och försöker hålla melankolin stången.
Anna och renässansrebellerna 